Isolation.
Jag letar efter en hand men kan inte längre hitta den.
Jag tycker att dessa stjärnor är tydliga på himlen.
Den bleka månen, stigande upp ur havet;
vägen intill stranden, längs vilken vi gick
så barnren och utan fläck eller synd.
Jag letar efter en röst men hör den inte längre.
Jag hör dock vågorna som vandrar över vattnet
och även vinden som klöser sig genom cypresserna.
Så ock en klocka som ringer, som ropar in träden.
Fiskarna i havet återvänder nu hem.
Jag har nu själv allt som vi äger tillsammans.
Endast din hand känner jag inte
och din röst hör jag heller inte
för att trösta mig nu i min döende timme.
