Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
d.21:a Feb., 1861.
Rörelsen framåt
till nyckelmakten.
Paradisiska stunder
i nådens ordningar.
Revisitation.
Amsterdam är Amsterdam,
till och med en decemberkväll
finns det blommor av is mot rutan.
Hur kan gammal kärlek rosta
om koltrastar fortfarande sjunger
på den tråkigaste sommarversen?
Och på vallgatorna lyser lamporna.
Dåsiga betraktelser.
Trött på genierna, de eviga madonnorna med barnet, de hertigliga porträtten, världskartorna med försvunna kontinenter, svärd från duellerande herrar, klavcymbalerna, tårvaserna och mästarnas ofullbordade verk. Trött på salongsmusik och alltför pråligt gnål. Trött på att veta hur man stirrar på vad andra vill se.
Gobelängerna som redan sov var förhindrade att närma sig guiderna som kysste åskådarnas uttråkade ögon med inlärda repeterade fraser. Jag skulle hellre åse goternas, vandalernas och de ursvenska barbarernas grova konst än dessa franska, löjliga malligheter.
Och, tyvärr, när skönheterna efter stängningdags återgår till sig själva i tystnad, tänker sextanten tillbaka på Kim, längtar vägen efter barnets hand, saknar pilen vindens visslande och museet kan inte lindra sin smärta med människors krystade beundran.
Med brist på muskler lämnar museet sina värdefulla salar till natten och dess väktare och går i stället med sin ande till vingårdar där befruktning sker, till bevingade barn som hämtar nät, till stallen där grisblåsan rullar som en boll.
Hellre tretton orkidéarter och det vita vildsvinet. Den utstrålar nöjd sin samling passvindar, dess manuskript som raderas av tidvattnet, sprickorna genom vilka pojkar såg det förbjudna och den sätter sig som en katt på kanten av ett bad fullt av klart vatten.
Det är utställning det, gösse.
En reflektion över Matt.7:1-8 och erfarenheten av att ha vistats på förklaringsberget. Modifierad version av text ursprungligen skriven i Maj 2020.
Alltför helig
för min kringskurna kropp
är denna plats
där allt är helgat
likt det allraheligaste.
Jag distraheras
av allt som stör
där nedanför,
det som kring sig rör.
I ande och själ,
i kött och blod,
i nedsänkt märg
förs ett samtal.
Ett önskan till allt
vad sant liv är,
som oförsynt
vill lära sig mer.
O, jag ville aldrig
lämna denna plats
utan här sätta bo
för resten av jordelivet.
Blott stöket
och larmet
nedanför berget
stör stillheten.
Lidandet som också
undervisar om livet
och fåfängligheten
nedanför berget.
Världens olidliga kval
och bittra eftersmak.
Men Kristus allt
det övervunnit har.
"Vår blick mot helga berget går
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren som solens sken
och pris av Fadern får."
(Psalm 121, EVL, Finland).
Såsom fänaden, människan.
Geten går på höga ben
till reservatet,
livrädd för gräset.
Den flyr förgäves,
de svängande bladen
som cirklar över den.
Den stinker av rädsla,
med vidöppna ögon
och näsborrarna
blockerade av damm
i det skrämda ansiktet.
Jagar nu iväg
med hovarnas spänst,
gör dammmoln
framför jägarna,
men de blir inte trötta.
En slutare öppnas,
krypskytten är på,
en röd fläck sprids
snart över bröstets
grova fleece.
Helikoptern vänder sig bort.
Djuret stannar upp,
lugnar sig och somnar.
Maskinljudet försvinner.
Folket lutar sig tillbaka:
Ännu ett beslut
om liv eller död.
Hybris.
För inte så
länge sedan
flög Ikaros tätt
mellan himmel och jord,
som svängde
mellan liv och död.
Hans vingar
var balsamerade
med vax
och glömde vad
som varit och vad
som kommer att vara.
Han visste att det inte
fanns någon väg tillbaka:
som himmelens dimma
kände han sig flyktig.
Han kunde inte längre
landa vinglöst,
inte på trampade gator.
Förutom att Ikaros
adress är föråldrad
är det bara hans spel
som betyder fingerpekande,
folk vill ha hans huvud
som ett uppstoppat ansikte
mot en museivägg.
På en bronsplatta
försvann Ikaros från jorden
och föll tillbaka dit ned
med ett blå regnmoln
i ögonen och av
den gyllene solen
förbrända vingar.
Förtvivlan och hopp.
Jag är fångad
och med striden
någonstans i evigheten
strandad på Kap Verde
där alla mina begär
till ett förlorat hemland
förgås dag efter dag.
Där har jag fullt sjå med
att hålla med horisonter
och tärande längtan,
i ljusets gula glöd om dagen,
i nattens mörker med lykta
genom den smala grinden.
Jag beundrar varje ord
som kommer till mig,
låter de sätta sig ned
på små byggnadsställningar
som växer till båge och mast
och lyfter sina segel
samt begynner till sist
den ultimata resan
med det lilla fartyget
på ett öppet hav
till ett grönare gräs.
Toner från en inre och yttre värld.
Dofterna av sommarnätter
påminner mig om att jag inte vet
vad som ytterst är liggande
i min djupaste tanke
som svävar här i mörkret.
Som en gammal skattjakt
full av längtan till något
vagt och långt borta;
där ekon svävar
av mjuka psalmer
stiger en doft upp
från bokstäverna i min bok.
Låt mig påminna dig
om att jag inte riktigt vet
hur riddarna från gamla tider
övervann och uthärdade
för att finna sin skatt.
De är borta ...
men en varm längtan
till något vagt och avlägset
dit mörkret inte når
förblir hos oss
och de varmaste psalmerna
tonar ännu innerligt.
En gång i London under vintertid.
En skugga med ett skrynkligt ansikte,
en pinne som svänger och förtrollar.
Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,
och ett gäng gasljus lyser
bakom bollar av dimglas.
Julgranar hoppar omkring i rad,
på gräset bredvid Peter Pan.
Sagans bok viker sina blekta blad,
öppnar sig för moln och måne,
under himmel, stjärna och stråle.
Och alla ting som står i sin tystnad
berättar den kvällen sin gamla historia.
Ett levande gammalt hus i dess ljus.
Hur väl är det inte
att vara här
bland ekarna
där blåsten fångas i blått,
och där vinden,
som är runt mig hela tiden,
får en gammal känsla
i mig att svälla,
vilken får ångesten
att ge vika.
En gammal känsla
från en ljuv dröm
som förstärks
av doften från vattnet
under de svala pilträden
och gräset som biter i vinden,
och solen som leker ömt
med sin varma skugga.
Hur ljuvt är det icke
att vara - här.
Hade jag glömt dig,
livets varma hjärta?
O, nej!
Ett mörkt hus
med ekar
runt omkring,
där ekollonen
beströr den hårda marken,
där min hemlighet
läker en gammal dröm.
Gian Paolo Lomazzo, d.27:e Jan. 1592.
Vem längtade inte efter
det ouppnåbara,
fängslad i deras livsverk.
De mejslade sin sorg i marmor
och allehanda material.
Jag kastar upp färger på duken.
Deras jordiska existens
har förgåtts spårlöst,
de blev ensamma
genom att undvika folkmassan,
men kommer att stå still
på sina platser genom tiderna.
Deras drömmar förstenades
och deras klagomål förstärktes.
Detta kommer att bli
deras hämnd: de fortsätter!
Ty världen förblev ouppfylld
av deras drömmar.
De trotsar fortfarande mörkret
och när de är döda
kommer de ändå att finnas
kvar i andras hjärtan
som återupplivar deras hjärtan.
Bland isbjörnar.
Det är vinter
och den kanadensiska vinden
med obarmhärtigt snö och isregn
tar bort de gula träden blad för löv,
trycker mig söderut till mitt land
och lockar mig snarast till våren.
Men jag, nu tung och envis,
finner att mina fötter
är genomborrade och planterade,
mina rötter är nu heta under jord
i snön som hastigt faller runt mig.
När jag blir kall är jag frusen,
nu med skogens avskogning
i detta svåra, hårda klimat,
Jag söker din inställning;
Kvinna, var du min varma latitud,
var du mitt soliga hemland!
Ps.119:105.
Välbekanta lampa,
älskade skymningsblomma,
älskade gryningslykta.
Du ler vid mitt skrivande
där jag nämner dig med ömhet,
din skönhetssol i min bostad.
Mjuka, varma, gyllene lampa,
morgonlilja, morgonsol,
visa mig vägen som leder till nåd.
Ljusrikedom, jag får styrka från dig
till att vada genom tidens vatten.
Jag reser mig upp
från osäkerhetsdjupet.
Du blommar på alla sidor
såsom en fredsblomma.
Jag mäter mina
utrymmen och min tid,
men du har aldrig
lämnat din cirkel.
Ditt ljus viskar mjukt
över mitt oroade sinne
vilket ser motsättningar hota,
men den som tror
på det ljusare ljuset
i denna sena timme,
omges av dig
med miljontals ljusa blommor,
insiktsblommor
och förklaringsblommor.
Flytande ljusbollar
på tidens vatten;
kärlekens blomster
och uppenbarelse av livet.
Se det som ett inlägg i poesi-debatten.
Säkerställ lika storlek,
stål mot stål härdas
i detta mycket skickliga smedsspel
inklusive smältvita legeringar,
snabbt flytande, deformerade
och sedan bleknade.
För varje hammarlejon
skjuter en gnista isär
i tusen blinkningar
mot den svarta hålan
och halm omger en stjärnhimmel
här i smedens mörka zinkgrotta.
Så här stänker poetens själ alltid!
Ett gnistrande ljus
i glänsande ren glöd,
med varje djup stöt
och hårt tryck
etsas livet i profil fast för oss -
det är poesi, det är liv
och ett flöde av livet
evigt artikulerad
genom poetisk vy.
Arv och miljö.
Filologer i bibliotek förblir
fängslade av blodspår
från gammal högblomning,
fragment av Wulfilas bibel,
lila pergament i Uppsala,
Matteus fragment i Milano;
första priset i tävlingen
fick Giessen för Lukas-resterna.
Bukarests gyllene sigill
förlorades under första världskriget,
men dess runskrift är ännu klok
och lagrades i Berlin i rätt tid.
Där någonstans bor östtyskarna.
Förstenade runor strider mot låten:
"På våra underliga vandringar"
och förblir fortfarande
"track and trace"
på vårt underliggande
östgermanska färdiga språk.
Texten vid graven är relevant,
eller hur?
Var det ett kärleksbrev,
eller var det för grekiskt?
"Kärleken kommer aldrig att förgås,
men löst tungotal går till månen."
Dess arkiv innehåller
det värdefulla skrinet
med sista bokstaven
skriven av gotisk hand:
”Dessa ord tjänar som rapport
för att mitt folks sista lidande
på den avlägsna Krim-ön Doros
slutade vid Svarta havet.
Min käraste och dyraste inteckning
tas från mig för alltid."
Kommunikation.
Budbäraren skyndar sig
förbi min port varje dag
och jag väntar förgäves
på ett telegram.
Även mannen i månen
slutade skriva
så nu letar jag
efter meddelanden
i morgontidningen.
En patriot säger
att ett främmande bombplan
hänger över vår stad,
en svart fladdermus
siktar oss nu lägre.
Bara Ivar Kreugers huvud
sticker fortfarande upp
och statsministern
vädjar om lugn
och släpper ut en vit duva.
Och duvan kom till mig och sade:
du är benådad,
utkorad är du bland människor;
ta upp ditt svärd
och frigör oss.
Jag drar en oljesticka
genom min .303
och sänder bly till himlen
och väntar på telegrammet
som skall dimpa ned
bland mina brokiga blommor.
Till en matematikers minne, d.1675 i Utrecht.
Där är parken
där vi kämpade på mornarna,
där finns statyn av militären
som befriade hela världen
och där är gatupredikanten
som lovar oss ett hem
bortom stenhusen.
Det finns en tid för allt -
en tid för att komma
och en tid för att gå
och du gick genom parkgrinden
framåt någonstans
bakom vetenskapens hörn
och skakade om drakar.
Endast dina fotavtryck är kvar.
Igår kväll när jag gick
för att räkna fiskar
runt fiskdammen,
där dina fotavtryck finns,
där vi räknade guldfiskar
på mornarna,
så tappade jag räkningen.
Remediet.
Fly ifrån dessa sjukliga miasmer;
rengör dig i skyn, och drick detta elixir
som är en ren och gudomlig dryck,
en sannskyldig dryck.
Det är den ljusa elden
som fyller de tomma utrymmena.
Det klara rena källvattnet
som aldrig sinar eller surnar.
Undan bekymmer och stora sorger,
som med sina bördor
belastar vår otäcka existens,
är den säll som med kraftfulla vingar
kan stiga upp till de fridfulla
och glittrande fälten.
Vingarna flyger fritt till morgonhimlen,
det svävar över livet
utan någon ansträngning.
Förstå därifrån blommornas språk!
Från nöden nedan
kan vi stiga mot ljuset.
Sjukhusbilden av Goya
påminner om några strofer
från Baudelaires Les Phares.
Rembrandt i nödens sjukhus
fyllt med mumlande,
utsmyckat blott med ett stort krucifix.
Där en bön från smutsen
stiger upp med sina tårar
till fälten där ovan
som plötsligt översvämmas
av en solstråle -
som lyfter upp.
