Upp.12:1.
En ständig förändring sker i hennes land
men hon förblir likväl sommarens bärare.
Ty lidandet lyfte henne över tidvattnet.
Tillväxt av grönska och blomster sörjer hon för.
Hat och förstörelse planterar sina laminatflaggor
i hundra städer och överallt sjunker natten in.
Även för henne som också väntar
på svårigheter och födslovåndor.
Dock ljuder i henne fortfarande sången
om verklig fred och sant välbefinnande.
Allt talar för en säker slutgiltig seger.
Den utslitna ryttaren fokuserar sina sinnen
och tvekar att åse henne innan hennes blick är tydlig.
Även han känner sin regerings bristfällighet.
Bara veka groddar tappar i styrka
av det begränsade timliga livet
som vakar på världens vis.
Men i henne vakar odödligheten.
