Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.
Solen bländar.
Vägen är vit.
Molnen bolmar gradvis upp.
Vinden är redan kall.
Längs betongväggen
kryper min skugga.
Jag hittar en utmattad fjäril
på min väg.
Det här scenariot vänder sig
inifrån och ut.
Jag skall nu gå fram
som en evangelist
som lyssnar på de svaga,
och avlastar deras
bördor.
Ty långt borta dundrar
den starka åskan.
Mörka tider åstundas.
Men ljuset ...
kommer tillbaka.
En betraktelse.
Hennes västra fönster
tittar på vägen.
År ut och år in
har det dammmoln
omkring sig.
Runt hörnet ses damm
stiga och försvinna,
det höll vakt fram till
solnedgången
som ett falköga.
När jag åkte tillbaka en dag
för att tvätta gardinerna
och kitt sprängde runt fönstren
tänkte jag på denna kvinna.
Att se är att inte tro.
Ingen näthinna kan spegla frånvaro.
Det fanns ingen vid bordet
bakom fönsterbrädan.
Symaskinen var tyst.
Gardinerna drogs ut som
över ett blint öga.
Utanför var ramarna täckta av damm
och kitt sprängde runt fönstren.
