I nödens timma.
Den kalla trottoaren sticker in
genom mina stickade strumpor.
Det blåser rakt igenom dem,
visslande under dessa valv.
Jag ber att hon inte är rädd.
Jag ber att hon inte är hotad.
Jag ber till dig, gode Gud
i bara strumpor.
Står här på bar betong
The Old Man of the Mountain.
I de upphöjda klipporna gömmer sig
ett grovt och underbart frö,
forntida grönblå lämningar som lyser.
Bergsmannen proklamerar livets gång.
Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad
följer i de döda klyftornas fotspår
som lämnade stjälkar och rötter överallt.
En kompakt skog som skymmer sikten.
Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig
är den gamla orörda och värdiga världen.
Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!
Bergsmannen regerar här.
Höjd och djup är förvånade.
Inte mycket utrymme kvar
för dödliga människor i detta system.
Ett avskilt territorium.
Född avslappnad genom bergen
grubblar han här och där länge
och anger med arkeologisk enkelhet
skalan som omgivningen existerar i.
Åstundan, väntan, längtan. Serveras med en 78:a.
Jag hedrar den här
lilla ritualen,
så att du kan återvända
varje ögonblick.
Varje dag, när det blir
väldigt mörkt,
sitter jag vid bordet
med en extra tallrik,
din egen stol, ett ljus,
ett glas, bestick,
som om du blott
hade stannat till
någonstans.
Jag hör (hur skulle jag
någonsin kunna tro
att du, genom vilken
jag existerar, skulle
hålla sig borta för gott?),
jag hör, och snart
nalkas brus, grus,
låset, hundens skall
och du kommer in just nu,
så jag tänder lampan,
ordnar blommorna,
sätter mig till rätta.
Jag hoppas bara att
jag kommer att vara lugn
och utan att titta på
vad jag har förberett
kommer att hitta orden,
som om det är självklart:
Kom närmare, du är väntad
och medräknad!
Henry Hall and the BBC Dance Orchestra (vocal: Dan Donovan) - Hands Across the Table (1935)
När höbalarna blommade.
"Börja nu! Samlas tillhopa.
Vi har ortsmöte, mannen!"
Ett finger pressas mot urglaset.
Han skakar tillbaka armen.
"Så ska det vara!"
Han gömmer sig
i den vidsträckta rocken igen.
Gamle Klasse ger besked:
"Du vet, du och jag
håller inte för munnen.
De pratar illa om oss
och nu vi måste berätta för dem
hur vi körs runt som skottkärror.”
Han lämnar männen bredvid honom.
Byäldstena står upp bakom ett bord.
Klasse drar upp pälskragen
ännu högre upp runt halsen.
Det är som han säger till oss:
”Skammen är nu mer än en skandal.
Men prata strunt, det gör man!"
När frågestunden kom
stiger han ännu högre upp
och skålar sedan.
Klasse måste få se att vi inte
är hans enda publik.
Att ortsledarna
både ser och hör honom.
Hans hand knäppte allt stramare
runt rörets huvud.
"Jag vill inte fråga,
jag vill säga, Herrn ..."
Vig när han hoppar med ord,
men skrämd och avbruten
av deras bulliga blickar,
som hjorten av jägarens bössa.
Tillbaka som ett får
och nu han tar tag igen.
Ingen långbänk att vänta.
Det räcker med:
"Jag ville säga,
att vi är förtryckta!
Som brutna bönor
i den misshandlade torven
är våra huvuden
och våra munnar klämda.
Men vi måste komma loss.
Vi behöver en man
som du, Nils-Oscar,
ty när du talar på åkern
under arbetets gång,
då får vi kraft...".
Sedan knäcktes hans tunna rör
och han satte sig ner.
Han försöker att passa ihop bitarna,
känner sig så inflammerad
att han kunde hämnas på sina händer.
Sedan blir han medveten om mig:
"Tala du med publiken,
jag bröt min pipa så illa nu."
Men ingen av oss andra
har Klasses röst.
Och Nils-Oscar
har patron emot sig.
Såsom fänaden, människan.
Geten går på höga ben
till reservatet,
livrädd för gräset.
Den flyr förgäves,
de svängande bladen
som cirklar över den.
Den stinker av rädsla,
med vidöppna ögon
och näsborrarna
blockerade av damm
i det skrämda ansiktet.
Jagar nu iväg
med hovarnas spänst,
gör dammmoln
framför jägarna,
men de blir inte trötta.
En slutare öppnas,
krypskytten är på,
en röd fläck sprids
snart över bröstets
grova fleece.
Helikoptern vänder sig bort.
Djuret stannar upp,
lugnar sig och somnar.
Maskinljudet försvinner.
Folket lutar sig tillbaka:
Ännu ett beslut
om liv eller död.
Hybris.
För inte så
länge sedan
flög Ikaros tätt
mellan himmel och jord,
som svängde
mellan liv och död.
Hans vingar
var balsamerade
med vax
och glömde vad
som varit och vad
som kommer att vara.
Han visste att det inte
fanns någon väg tillbaka:
som himmelens dimma
kände han sig flyktig.
Han kunde inte längre
landa vinglöst,
inte på trampade gator.
Förutom att Ikaros
adress är föråldrad
är det bara hans spel
som betyder fingerpekande,
folk vill ha hans huvud
som ett uppstoppat ansikte
mot en museivägg.
På en bronsplatta
försvann Ikaros från jorden
och föll tillbaka dit ned
med ett blå regnmoln
i ögonen och av
den gyllene solen
förbrända vingar.
Varat och tiden.
Om du en dag går iväg -
vänd dig då bort ifrån mig
lämna ingen adress
eller telefonnummer.
Ta din ilska med dig,
packa ned skulden
stoppa ned den
i din handväska
full med upplevelser
och vad du ser som segrar.
Ty jag skall då vara tyst
som sfinxen.
Kanske, kanske en dag
din balsamerade kropp
ibland besöker
denna pyramid,
men återhämta inte
dina glömda smycken,
bara den lilla söta ringen.
Se, hur på jorden
byggstenarna stannar kvar,
hur de stå där ändå.
Dock ej för beständigt.
Att avkänna tecken.
Och var jag en sliten bok?
Min rygg är svag och utnött
ständigt böjd som den är,
mitt omslag matt.
Kommer du fortfarande
ibland att tänka på mina ord,
bläddra igenom min existens,
minnas mina trasiga bilder,
vilka är referenser till dig själv.
Kommer du att söka
mellan de skrynkliga sidorna
eller kanske läsa en dikt igen
och minnas hur det var då.
Kommer du att höra
hur jag rasslar under dina
händers smekningar
på mina nu bleka sidor.
Bland de många volymerna
kommer jag nu att placeras
antingen här eller där,
högt eller lågt på hyllan.
Bindningen faller ihop av sig själv
och öppnar mitt dagboksliv för dig
i det skinande dagsljuset
där du sitter och läser.
Att göra en tavla.
Formen bildas ur
det smärtsamma arbetet
likt buskarnas tillväxt
längs de bördiga kullarna.
Långt innan färg
och perspektiv är färdiga
är åren runt omkring mig
grovt huggna
såsom en tjock och mörk ram.
Ogräsets ode och öde.
Jag är ett ogräs som vinkar
i nöd till ljuset,
men som långsamt kvävs.
Jag har fibrer i slammet,
jag tuggar syre förgäves
och förminskas
i kvävande smuts.
Broalgerna sjunger med,
de muterar genom tidvattnet.
Förgäves i den kvävande
sången till havet
förblir våra alger smutsiga.
Ibland är jag befriad från ogräs
och min sång finns inte i kören,
ibland är jag den svängande
uppåtsträngens oktav,
då ljuset nära den
suger upp smutsen från mig.
Ett levande gammalt hus i dess ljus.
Hur väl är det inte
att vara här
bland ekarna
där blåsten fångas i blått,
och där vinden,
som är runt mig hela tiden,
får en gammal känsla
i mig att svälla,
vilken får ångesten
att ge vika.
En gammal känsla
från en ljuv dröm
som förstärks
av doften från vattnet
under de svala pilträden
och gräset som biter i vinden,
och solen som leker ömt
med sin varma skugga.
Hur ljuvt är det icke
att vara - här.
Hade jag glömt dig,
livets varma hjärta?
O, nej!
Ett mörkt hus
med ekar
runt omkring,
där ekollonen
beströr den hårda marken,
där min hemlighet
läker en gammal dröm.
Gian Paolo Lomazzo, d.27:e Jan. 1592.
Vem längtade inte efter
det ouppnåbara,
fängslad i deras livsverk.
De mejslade sin sorg i marmor
och allehanda material.
Jag kastar upp färger på duken.
Deras jordiska existens
har förgåtts spårlöst,
de blev ensamma
genom att undvika folkmassan,
men kommer att stå still
på sina platser genom tiderna.
Deras drömmar förstenades
och deras klagomål förstärktes.
Detta kommer att bli
deras hämnd: de fortsätter!
Ty världen förblev ouppfylld
av deras drömmar.
De trotsar fortfarande mörkret
och när de är döda
kommer de ändå att finnas
kvar i andras hjärtan
som återupplivar deras hjärtan.
Går det att köpa vingar för pengar?
Jag ser honom stå på en bergstopp.
- Stanna där! - Jag ringer på hjälp!
Framför honom ligger en avgrund.
Men steg för steg närmar han sig denna
och kastar sig bekymmerslöst utför.
När jag förväntade mig att han skulle falla,
sprider han ut stora vingar
och flyger fritt i luften,
kommer sedan ned som en vanlig människa
och står nu bredvid mig.
Spegel eller fönster?
Det är inte mitt ansikte
som jag inte tittar på.
Det är inte jag
som inte ser ut så här:
Dessa feta kinder
och slaka händer,
denna gamla man,
med fet mage.
Det är inte min bild.
Jag ser inte ut så.
Arv och miljö.
Filologer i bibliotek förblir
fängslade av blodspår
från gammal högblomning,
fragment av Wulfilas bibel,
lila pergament i Uppsala,
Matteus fragment i Milano;
första priset i tävlingen
fick Giessen för Lukas-resterna.
Bukarests gyllene sigill
förlorades under första världskriget,
men dess runskrift är ännu klok
och lagrades i Berlin i rätt tid.
Där någonstans bor östtyskarna.
Förstenade runor strider mot låten:
"På våra underliga vandringar"
och förblir fortfarande
"track and trace"
på vårt underliggande
östgermanska färdiga språk.
Texten vid graven är relevant,
eller hur?
Var det ett kärleksbrev,
eller var det för grekiskt?
"Kärleken kommer aldrig att förgås,
men löst tungotal går till månen."
Dess arkiv innehåller
det värdefulla skrinet
med sista bokstaven
skriven av gotisk hand:
”Dessa ord tjänar som rapport
för att mitt folks sista lidande
på den avlägsna Krim-ön Doros
slutade vid Svarta havet.
Min käraste och dyraste inteckning
tas från mig för alltid."
Från mörker till ljus.
Jag bråkade med min fru
och gick ut och såg månen
som tiotusen lyktor.
Över den mjuka snön
efter en snöstorm
går jag, utan en aning
om vart jag skall.
Vad är det som får mig
att hata så intensivt?
När vi hatar är vi allvarligare
än när vi älskar.
Varför börjar jag nu känna
att jag älskar henne igen?
Allt är som den där snöstormen.
När det är över ser vi månen
som tiotusen lyktor.
Och vi bärs hem.
Retrospektion.
På kvällarna samlades vi barn
runt telefonstolpen på gathörnet
framför apoteket.
Trästolpen som sjöng klagande.
Möbeltillverkarens pojke
lade ibland sitt öra mot träpålen
och hörde dess klagande sång.
En gång såg han därpå en metallskylt
som gjorde reklam för medicin åt kvinnor.
Han berättade att det var hans syster
som grät i stolpen.
Nu, tjugo år senare,
har alla dessa barn vuxit upp.
Bara jag stämmer fortfarande
upp klagosång på kvällarna,
som den där trästolpen på gatan.
Återblick.
Jag hade din bild på väggen
där den var i silverramen,
det var ett skal mot väggen,
som du plockade upp
och kastade för mina fötter;
din skam och ditt ömma leende krossat.
Till hjärtslag och ilska i en storm
blev jag.
Åh, flicka, jag ville ha min smarta dag
hälla ut den i den lilla förstörelsen.
Jag ville ha de tunna minnena
av splitterglas och gammalt tryck
av bleknat porträttpapper
som kommer att kastas
på den tråkiga askhögen.
Men när jag gick tillbaka
och hästens spår bakom mig
var på pendeln, var körningen
och vårdslösheten ur min kropp.
Kunde jag bli förvånad
över takten och den nyfödda smärta
som är tyst här inne i mitt hjärta
när jag var bittert ensam
och ensam var även din bild
någonstans bland skärvorna och splittret
av min själ och det var klart för mig
att spika upp mitt hjärtas mörka vägg.
Nu ber jag dig bara att skicka en ny igen:
Ett nytt silverporträtt av dig -
av alla tidigare år för oss
i all dess glöd och passion, som brann ut
och jag satt trött ned
efter att ha längtat efter dig.
Kan plocka upp bilden på väggen
kan piska på min häst tills den sparkas,
kan borra tusen splitter i mitt hjärta.
Ditt porträtt.
En social historia.
Så här ser han
fortfarande
sin mamma:
ögonen stora, tysta
bakom de runda ramarna
av de krokiga glasögonen,
medan en symaskin
betalar hjälpens lön;
däremellan tårvass
monolog diskursion
och bitar av
uttjänt tygmaterial.
Läpparna klämmer
fram ett ord
och en bit garn
och tänker ostört
i trycket av två fingrar
genom garnet
om deras grepp
med hårnät,
sedan städning.
Nu hör han
hur hans fru
sitter vid sin symaskin.
Han hukar och
väljer vägtullen.
Han ser
ett svart hårnät
som retar fingrarna
och trycker därpå,
fram till hennes hjärta
En euforisk dos dopamin.
Vad kan anden tro?
Hela kroppen och själen
omfattades;
jag blev kär.
Studera det noggrant.
Vi är en, men vi är också fler;
berätta, de som vet.
Ibland behagligt att vara två.
Ibland betungande.
Idag hoppar jag på stranden,
mina ögon är varken där eller här.
"I only have eyes for you".
Mina tunna armar
flaxar fram och tillbaka.
En fågel är min kropp,
mitt fågelblod redo.
