I tiden.
Vårt stadsfolk är nu mästare
i sitt delikata ämne.
De står och går här i staden
med säcktyg och kostym;
går med glänsande ansikten,
tillfredsställda dödgrävare
mellan betong och stål.
Även om ibland sex kryper fram
från ett drunknat tvåmansskrot,
så har de varit medborgare här länge
och rengör efter sig, på plats.
Denna gång världen.
Det är inte en hand
som sträcker sig upp
mot paradiset.
Inte heller är det
en symbol för andan
i civilisationens vetenskap.
Det är ett piltecken
för framtidens skull.
För människor som flyr
från en storstad vars civilisation
börjar förfalla och sönderdelas.
För att tränga igenom och förstöra
rymdens hårda hud
och atmosfärens kalla skal.
Är det tråkigt?
Från dess skarpa spets idag
blinkar ljuset
och det gör ett språng.
Natten drivas bort. Dagen gryr. Joh.1.:5.
Han är det,
min påstådde beskyddare.
Född ur mörkret
samt omgivande skymningsväsen.
En själ full av tankar
om vad den kommer ihåg.
Det anser jag vara
ett minnesmärke
över förlorad kärlek
och hur tiden gick.
Han ser ut mig
med sina mörka ögon
och ser fara
i min existens.
Kommer närmare,
redo att slå mig.
Men jag stannar kvar
och omfamnar dagen.
För det är min enda vän
som väntar på mig.
Nattvisa.
Natten sjöng mjukt sin hymn. Knorrandet av tidigt gräs och vårregn blandade musik med melankoli i sina ansträngningar. Stora stjärnor sken klart, strålande obegränsade källor. Luften andas tung doft av en ört som äro känd för jordisk jord.
Mina bröders händer, korslagda som i döden över deras bröst, sover i stillhet och har drömmar om en i jorden nedtryckt undergörande sten. Men deras andliga verktyg för att nå stjärnorna stärktes.
Myriader själar på jorden och i alla världar förvärvade de i detta. Ett långt djupt andetag av glada uppvakningar följde i en dödslös stads högtidliga och ståtliga piazzor.
Rasslandet av ande-vingar samt vindar som sjunga och spela genom mystiska plantor. Osynliga orkestrars intoningsljud som rör sig i takt med de uppväcktas uppåtgående gester.
Transition.
Sanden, vit som salt.
Solljuset, vitare än måsar,
vitare än vinden
som förmår bleka vågorna
vilka ljuder högre än måsgråt.
Som stiger upp bortom ljudet
bränningar och stigningar
till en tyst himmel
som förlorar all sin vithet
till var sanden toppar.
Sedan den framryckande massan
på väg mot den sista, tunga kurvan
vilken skyndar sig från siktet
till evigheten.
