En yttre och inre vandring.
Ibland när jag går in i den tysta skymningen
med ögonen halvt slutna
(ty det lilla regnet masserar mina kinder,
mina läppar och runt mina ögon)
sjunker sedan tystnaden ned i ett fuktigt dike.
Överallt utbreder sig då tystnad
(även bland buskaget och i den höga tallen)
och jag slås av jackans blixtlås
som sitter runt min nacke.
Det är något som nu kräver
att jag plötsligt måste gå med stillsamhet
trots stickande extas i mitt blod.
Kanske i slutet av den långa vandringen
kommer jag att åter träffa dig, min käresta.
