Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Världsmedborgare, eh?
Steg för steg blir du invandrare
hur mycket inföding du än är.
Vare sig du vill det eller inte;
oavsiktligt, tillfälligt, borta, hemma.
Strandad på denna onaturliga terrass
utan att någonsin helt och fullt landa.
Världstillvarons döda stormästare.
Förlorade skändligheter kvarstår
som hemligheter i skåp och kistor
samt i grottor och i diken,
under vatten, madrasser eller löv,
låsta, inlåsta, låsta - och döda.
Får inte grävas upp.
En fallstudie.
Tomma rum:
Mogna håligheter, vindtäta med löv.
Svarta ingångar
blockerade med lerdamm och gräs.
En innergård med påstådda
förväntningar,
blockerade av rykten om rädsla.
Väggar med hål
för att säkra fästningen.
De långa trådarna av avsiktliga växter
förskjuter vattnet i gamla brunnar,
tvingar ljusstyrkan in i mörka diken,
sveper över mossig sten och vindskydd
genom de nu mogna håligheterna
på utnötta dörrar.
Det tomma huset kvävs.
Med anledning av Facebooks och Twitters politisering och nedstängningskampanj.
Det fria ordet är inte bara ett värde i sig utan det skapar också nytta. Det gör det enkelt att snabbt kunna informera sig istället för att bara bli informerad.
Det är ett trevligt alternativ till våld som är icke-våldsmonopol relaterat och det ger viktig information en möjlighet att kunna ta sig fram på egen hand utan vare sig god vilja från makthavare eller en uttrycklig vilja att informera sig från allmänhetens sida.
Jag tyckte att det var OK. Fram till dess att memes och demokrati blev allt för bräckliga.
Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
En betraktelse.
Fotgängare trakar förbi,
kråkor repar en spricka i jorden,
en tung fot krossar två grå vingar,
under den svajande busken
flyr en ödla bort.
Vapen.
Långa blad är blanka,
de korta, skarpa, urholkade
vinjetterna vilar mot ekträ.
Om vilt kött anträffas,
slå på strömmen,
tvinga djuret tillbaka,
inträngd i hörnan.
Slå på tills skärpan
på ett långt blad
arbetar sig fram
till den obegripliga
grymheten.
Långsamt, som att mala
in i den ultimata skidan,
bogseras den runt djurets
huvud.
Flashbacks att krossa
efter år av förorenat
samvete.
Klistersson i samtal med EBT om hennes affärer och utspel den senaste tiden samt hennes opinionssiffror.
Utöver drag av tillgångar och förluster har du valt en väldigt skuggig nisch; medan jag ligger vaken och pratar med dig, som är på väg att somna, verkar du fortfarande vara benägen att fråga efter råd. I morgon börjar vi en ny framtid tillsammans för du kan inte klara dig utan mig.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
Åsså lägga lite pussel.
Skumraskaffärer +
Bofors +
Skandiahuset +
Stay Behind +
Hotbild +
Obevakad
=
Oplanerat,
Tillfällighet,
Impulsartat,
Svagt motiv,
Gatuvåld,
Ensam galning?
--
Om att lägga pussel
Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".
Två kråkor
gjorde sitt bo
av ståltrådar
och i stålbad
långt från vass
och varma floder
bor röda finkar
och vilda påfåglar
som fortfarande
lägger sina ägg.
En järnbur syns
långt ifrån åsar
och långt gräs
där kastar sig
apor omkring
och vattenbufflarna
tar fortfarande hand
om sina små därnere
vid betongkaret.
Du och jag
är bara
i ett enkelrum
separerade
från deras glädje.
--
En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979
d.21:a Feb., 1861.
Rörelsen framåt
till nyckelmakten.
Paradisiska stunder
i nådens ordningar.
Kampen för dagens ljus.
Vintern äter sitt blad
ur min hand:
vi är vänner.
Vi tar bort tiden
från krontussen
och lär den att flyga:
tiden återvänder till skalet.
I spegeln är det Söndag.
I drömmen sover man
med munnen öppen.
Mina ögon faller ned
till den älskades fötter:
vi ser på varandra,
vi säger undrande ord,
vi älskar varandra
som vallmo och minne,
vi sover som vin i skal,
som havet
i månens blodström.
Vi står omfamnade i fönstret,
de tittar på oss från gatan:
det är dags att veta!
Det är dags för stenen
att slappna av,
att droppa ned.
Det är dags
för rastlöshet
att sluta slå ett hjärta.
Det är dags
att det var dags.
Det är dags.
Revisitation.
Amsterdam är Amsterdam,
till och med en decemberkväll
finns det blommor av is mot rutan.
Hur kan gammal kärlek rosta
om koltrastar fortfarande sjunger
på den tråkigaste sommarversen?
Och på vallgatorna lyser lamporna.
The Old Man of the Mountain.
I de upphöjda klipporna gömmer sig
ett grovt och underbart frö,
forntida grönblå lämningar som lyser.
Bergsmannen proklamerar livets gång.
Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad
följer i de döda klyftornas fotspår
som lämnade stjälkar och rötter överallt.
En kompakt skog som skymmer sikten.
Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig
är den gamla orörda och värdiga världen.
Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!
Bergsmannen regerar här.
Höjd och djup är förvånade.
Inte mycket utrymme kvar
för dödliga människor i detta system.
Ett avskilt territorium.
Född avslappnad genom bergen
grubblar han här och där länge
och anger med arkeologisk enkelhet
skalan som omgivningen existerar i.
En meditativ text.
Vad gör själen?
Inte varje person är född med en vaken själ. Själen känner sig inte hemma i många vistelser. Vad väcker själen i människan? Hur uppfattar människan sin själ? Vad har själen att säga till människan?
Ibland, ofta, en gång, mycket ofta, ingen vet, när själen vaknar efter en livstid av hårt arbete, av att leka, söka och finna. Sedan plötsligt, efter en stor känsla eller en radikal upplevelse, det oväntade resultatet av en plötslig insikt; ett förtydligande, en uppenbarelse. Ja, en uppenbarelse.
Du överlämnas till upplevelser i rymden - överallt och ingenstans, full och tom - se helheten i sig, som doft eller minne, sol, hav, måne, stjärnor, berg - vilka omger och genomsyrar våra liv.
Själen i sitt inslag: oupphörligt legendarisk och fylld, ger och tar, en interaktion mellan den bottenlösa urgrunden och de gränslösa avstånden utan banker - och öm hud på ytan, begränsad av horisont, livlina, kompass, ram, tyngdkraft - här och nu, född i ord, väckta av bilder.
Inspiration färgar en rik palett som exponerar känslor, förstärker känslor och tar hänsyn till den s k slumpens lagar och det snabba beslutet. Balansen återhämtas som efter en intensiv kamp mellan att skriva med bläck och torka, mellan tystnad och drift.
Här regerar evig rytm, hand, sinne och känsla. Öga mot hjärta, själ på jorden, hemma i naturen och din egen känsla, med kreativt ord som initieringsnyckel till passion och dröm.
Vid stupet, vid vattenfallet mellan ravin och vit festival, pärlans indigo och magenta. Det ömtåliga äggskalet andades och hade påtagligt ingenting av öppenhet. Han famlar i henne, hon famlar i honom. De tenderar båda mot varandra. Själsförhållande - dela livet.
Hon avslöjar honom, han avslöjar henne. De går upp tillsammans, från våg till moln, blygsamhet till blygsamhet, ström och ström, sida vid sida, man och kvinnas timglastid glider in i evigheten: vad gör själen i människan, vad uppfattar människan?
Konst är ett inspirerande element, livet är en inspirerad gest. Övergivna, fattade och kontrollerade, uppskattade och hanterade, ett ögonblick av stillhet och energi.
Reflektioner runt ljuset. Rymdgåtor i tidsresor. Det är välsignat att tro på levande Gud. Det kallas tacksamhet. Det är levande. Den som har öron till att höra, han höre.
Om att se ut som ett frågetecken.
Vad har vi gemensamt?
Vad delar vi med varandra?
Vilka ord är verkliga
och vilka efterliknar bara?
Varför gör vi det vi gör?
Vad för oss samman,
vad har vi gemensamt?
I vilken utsträckning
liknar vi varandra,
i vad är vi olika eller lika andra,
varför dessa möten runt ordet,
varför tystnaden i att skriva
där allt hörs inifrån?
Vad händer i vårt väsen,
vad händer när vi skriver?
Vilka tekniker, metoder,
vilka inspirationer, uppenbarelser,
vilka tillfälligheter,
vilka vanföreställningar?
Vad har vi att säga?
Vad har vi att säga till oss själva,
till varandra, till andra?
Vad handlar det om,
vad lagrar det, vad händer
och "vad", sa du, "är frågan?"
Vad har vi att säga,
vad kan vi föra fram,
vad vill vi lyssna på,
till vem och varför,
vad har vi för oss,
vad lämnar vi bakom oss,
varför skriver vi?
Varför öppna munnen,
varför konfrontera,
närma sig och träffa andra?
Vad känner vi igen,
vad vet vi, vad delar vi?
Kommunicerar vi,
kommunicerar vi
genom ordets gåva,
ger vi tecken på
ett öra till andra språk?
Vad gör författaren?
Vad rör poeten?
Hur kommer sångaren
till sin sång?
Vilka är våra sista ord?
Vad är kvar av oss?
Vad är vi mer än damm och aska?
Vem rör sig i minnet,
som snubblar på yttre händelser,
vem lever rikt, djupt,
inåt och uppriktigt?
Vem har hittat fred?
Vem sjunger fritt?
Vem andas fantasi?
Vem har det högsta ordet?
Vem väntar på en annan?
Vem hittade sin egen väg?
Vem kan motbevisa livet?
Vem ställer frågorna?
Vem vet svaren?
Vad betyder dessa ord?
Vad har vi att säga?
Vad har vi gemensamt?
Dåsiga betraktelser.
Trött på genierna, de eviga madonnorna med barnet, de hertigliga porträtten, världskartorna med försvunna kontinenter, svärd från duellerande herrar, klavcymbalerna, tårvaserna och mästarnas ofullbordade verk. Trött på salongsmusik och alltför pråligt gnål. Trött på att veta hur man stirrar på vad andra vill se.
Gobelängerna som redan sov var förhindrade att närma sig guiderna som kysste åskådarnas uttråkade ögon med inlärda repeterade fraser. Jag skulle hellre åse goternas, vandalernas och de ursvenska barbarernas grova konst än dessa franska, löjliga malligheter.
Och, tyvärr, när skönheterna efter stängningdags återgår till sig själva i tystnad, tänker sextanten tillbaka på Kim, längtar vägen efter barnets hand, saknar pilen vindens visslande och museet kan inte lindra sin smärta med människors krystade beundran.
Med brist på muskler lämnar museet sina värdefulla salar till natten och dess väktare och går i stället med sin ande till vingårdar där befruktning sker, till bevingade barn som hämtar nät, till stallen där grisblåsan rullar som en boll.
Hellre tretton orkidéarter och det vita vildsvinet. Den utstrålar nöjd sin samling passvindar, dess manuskript som raderas av tidvattnet, sprickorna genom vilka pojkar såg det förbjudna och den sätter sig som en katt på kanten av ett bad fullt av klart vatten.
Det är utställning det, gösse.
Om tillvarons dribblingar.
Bollen är på Zlatan. Vinden gläder honom. Han tvekar. En liten blomma står i hans väg. Hon visar glatt sin egen ringhet till planens gepard.
Han får henne att heja lydigt, och han slingrar sig längre längs de enklaste stigarna som mäts ut bland gräset. Han hälsar och dribblar mot mål.
Han lägger snart kinden mot gräset, sporrad och varm. Men se där, en skalbagge! Bollen undviker den inte, den böjer skalbaggsbenen och matar döden. Stoppet.
Detta är vad han fruktar på denna nedtrampade kyrkogård där oturen inte längre är begravd. Detta är vad han vägrar.
Även om en cypress eller annat farthinder bryter av hastigheten. Barn kommer ändå att ta efter honom, vad han än gör.
Snart flyger han igen över staket, tak, kransar och slitnagamla namn. Bara för hejarna att hänga med.
Insyn.
Hon sover bara,
natten är mörker
bakom soptippen.
På morgonen
är piskan mogen
så även den
råa borsten
i grova, slitna
tvätthänder.
Kycklingskinn
och kycklingben
kokas sakta med
löv och blad.
Eftersom ingen
kappa eller sjal
finns i kartonghuset
får morgontidningen
bli till dagens
klädnad.
Åstundan, väntan, längtan. Serveras med en 78:a.
Jag hedrar den här
lilla ritualen,
så att du kan återvända
varje ögonblick.
Varje dag, när det blir
väldigt mörkt,
sitter jag vid bordet
med en extra tallrik,
din egen stol, ett ljus,
ett glas, bestick,
som om du blott
hade stannat till
någonstans.
Jag hör (hur skulle jag
någonsin kunna tro
att du, genom vilken
jag existerar, skulle
hålla sig borta för gott?),
jag hör, och snart
nalkas brus, grus,
låset, hundens skall
och du kommer in just nu,
så jag tänder lampan,
ordnar blommorna,
sätter mig till rätta.
Jag hoppas bara att
jag kommer att vara lugn
och utan att titta på
vad jag har förberett
kommer att hitta orden,
som om det är självklart:
Kom närmare, du är väntad
och medräknad!
Henry Hall and the BBC Dance Orchestra (vocal: Dan Donovan) - Hands Across the Table (1935)
När höbalarna blommade.
"Börja nu! Samlas tillhopa.
Vi har ortsmöte, mannen!"
Ett finger pressas mot urglaset.
Han skakar tillbaka armen.
"Så ska det vara!"
Han gömmer sig
i den vidsträckta rocken igen.
Gamle Klasse ger besked:
"Du vet, du och jag
håller inte för munnen.
De pratar illa om oss
och nu vi måste berätta för dem
hur vi körs runt som skottkärror.”
Han lämnar männen bredvid honom.
Byäldstena står upp bakom ett bord.
Klasse drar upp pälskragen
ännu högre upp runt halsen.
Det är som han säger till oss:
”Skammen är nu mer än en skandal.
Men prata strunt, det gör man!"
När frågestunden kom
stiger han ännu högre upp
och skålar sedan.
Klasse måste få se att vi inte
är hans enda publik.
Att ortsledarna
både ser och hör honom.
Hans hand knäppte allt stramare
runt rörets huvud.
"Jag vill inte fråga,
jag vill säga, Herrn ..."
Vig när han hoppar med ord,
men skrämd och avbruten
av deras bulliga blickar,
som hjorten av jägarens bössa.
Tillbaka som ett får
och nu han tar tag igen.
Ingen långbänk att vänta.
Det räcker med:
"Jag ville säga,
att vi är förtryckta!
Som brutna bönor
i den misshandlade torven
är våra huvuden
och våra munnar klämda.
Men vi måste komma loss.
Vi behöver en man
som du, Nils-Oscar,
ty när du talar på åkern
under arbetets gång,
då får vi kraft...".
Sedan knäcktes hans tunna rör
och han satte sig ner.
Han försöker att passa ihop bitarna,
känner sig så inflammerad
att han kunde hämnas på sina händer.
Sedan blir han medveten om mig:
"Tala du med publiken,
jag bröt min pipa så illa nu."
Men ingen av oss andra
har Klasses röst.
Och Nils-Oscar
har patron emot sig.
Rådplägning,
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger till dig
efter sextio år i Augusti?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Är du ensam på kvällarna,
gamla dam?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Igår kväll var den mörkgrå,
i morse var den blå.
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger när den rör sig
och du kommer ihåg
att på pianot har du
en gammal metronom.
Du vistas ute i trädgården
och ser där en påfågel.
Det är jag som visar dig
den sista äran,
för vilken den gråa gåsen
fnyser och ryser.
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
O själ, du påsklilja
bredvid den mörka strömmen,
vänta tålmodigt,
jag kommer att hämta dig snart.
En reflektion över Matt.7:1-8 och erfarenheten av att ha vistats på förklaringsberget. Modifierad version av text ursprungligen skriven i Maj 2020.
Alltför helig
för min kringskurna kropp
är denna plats
där allt är helgat
likt det allraheligaste.
Jag distraheras
av allt som stör
där nedanför,
det som kring sig rör.
I ande och själ,
i kött och blod,
i nedsänkt märg
förs ett samtal.
Ett önskan till allt
vad sant liv är,
som oförsynt
vill lära sig mer.
O, jag ville aldrig
lämna denna plats
utan här sätta bo
för resten av jordelivet.
Blott stöket
och larmet
nedanför berget
stör stillheten.
Lidandet som också
undervisar om livet
och fåfängligheten
nedanför berget.
Världens olidliga kval
och bittra eftersmak.
Men Kristus allt
det övervunnit har.
"Vår blick mot helga berget går
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren som solens sken
och pris av Fadern får."
(Psalm 121, EVL, Finland).
Uttalas "rizzka påzt:en".
Ryssland är redan i krig i Syrien och Ukraina. Båda är rationella - från rysk synvinkel. Vill du nominera ett tredje krig så måste det kunna motiveras i ryska termer. Det finns inget de gör som inte är överlagt, men från en bild av världen som är deras egen. Våra kinesagenter lär inte ha en vettigare åsikt därom än "tuta och kör, Putin!".
När vi arbetade med sådant här så räknade vi inte med att våra motståndare var oberäkneliga utan vi räknade med att de skulle komma krypande på samma ställen som de bästa av vad vi kunde komma på att ställa emot dem fanns.
Men för att täcka upp att vi inte hade hade full inblick i VAD de tänkte på så hade vi också med några fall av att "de gjorde något ändå". Som att ha ubåtskryssning i Svealands skär eller invadera Gotland. Men de invaderade aldrig Gotland, vilket tyder på att de är rationella.
Navalnyj. Ett namn vi inte hört talas mycket om förr, fängelse 1,5 år och sannolikt förgiftad innan, även om nervgift är något den händige kan röra ihop i källarlabbet medan polonium inte är enkelt alls. Han hinner svalna som politisk faktor på 1,5 år och hans fru, om ryssarna vet vad de gör, sitter snart på 3 år för anstiftan.
Den norskättade konspirationsteoretikern Jordan B Peterson talade häromdagen på bootube om tråkiga scenarion för väst och säger att antingen får vi hitta en fiende att skylla på eller reformera för att förklara våra samhällens degradering.
Ryssland har av förståeliga skäl tackat nej till att följa vår kurs. Det gör dem till kandidat som fiende. Men troligen så försvinner de senare in i den kinesiska sfären, för att det är enda sättet varpå de kan arrangera sin säkerhetspolitik och så kan vi se ryssar på plats i tredje land, för kinesisk-rysk räkning.
Nu handlar det alltmer om att förhålla sig till Beijing snarare än Washington. Världen ser idag helt enkelt inte ut som den gjorde på 80-talet. Det behöver inte minst alltför halsstarriga 40- och 50-talister i väst till både höger och vänster inse. Då tänker jag främst på kolumnister,"specialister" och bloggare samt en och annan alternativmedia journalist.
MSM journalister är inget att vidare räkna med i detta då de överlag inte kommer att inse hur den världspolitiska verkligheten ser ut idag ens om de skulle krocka med den på E4:an. De lever kvar i det förgångna och har dessutom alltför bra betalt för att göra så.
En resumé
Du bor nu i ditt bo
av medioker gråhet.
Jag besöker numera
alltmer sällan Gråbo,
som lyser dovt grått
i skymningens slöhet.
Dessa sammankomster
bakom murarna där
känns alltför trista,
det är dessutom
alltför långt bort.
Vi har också allt mindre
att säga till varandra
vid varje besök.
Förr pratade vi om allt.
I skolan var du
en populär Pocahontas.
Det var där
vårt samförstånd
var tänkt att skapas,
men i våra
”ideologiska skillnader”
fanns det saker
du inte ville acceptera.
Jag hatar dig för det.
Du tränar på sitaren.
Skall jag känna skuld?
Jag har inget att dela
med mig av
i din musikaliska värld.
Åh, syster midnatt
gör mig kall med vinden,
stjärnor äter min kropp
och vi blir båda gamla,
vi är inte längre tjugotre.
Jag är trött,
du har ingen aning
eller vill inte ha det
eller så
förstår jag dig inte.
Du gifte dig
med en östgöte
och flyttade
till den där grå hålan
och jag tänker
alltmer sällan på dig.
Ganska så precis
fyra eller fem
gånger om året.
Såsom fänaden, människan.
Geten går på höga ben
till reservatet,
livrädd för gräset.
Den flyr förgäves,
de svängande bladen
som cirklar över den.
Den stinker av rädsla,
med vidöppna ögon
och näsborrarna
blockerade av damm
i det skrämda ansiktet.
Jagar nu iväg
med hovarnas spänst,
gör dammmoln
framför jägarna,
men de blir inte trötta.
En slutare öppnas,
krypskytten är på,
en röd fläck sprids
snart över bröstets
grova fleece.
Helikoptern vänder sig bort.
Djuret stannar upp,
lugnar sig och somnar.
Maskinljudet försvinner.
Folket lutar sig tillbaka:
Ännu ett beslut
om liv eller död.
Hybris.
För inte så
länge sedan
flög Ikaros tätt
mellan himmel och jord,
som svängde
mellan liv och död.
Hans vingar
var balsamerade
med vax
och glömde vad
som varit och vad
som kommer att vara.
Han visste att det inte
fanns någon väg tillbaka:
som himmelens dimma
kände han sig flyktig.
Han kunde inte längre
landa vinglöst,
inte på trampade gator.
Förutom att Ikaros
adress är föråldrad
är det bara hans spel
som betyder fingerpekande,
folk vill ha hans huvud
som ett uppstoppat ansikte
mot en museivägg.
På en bronsplatta
försvann Ikaros från jorden
och föll tillbaka dit ned
med ett blå regnmoln
i ögonen och av
den gyllene solen
förbrända vingar.
Varat och tiden.
Om du en dag går iväg -
vänd dig då bort ifrån mig
lämna ingen adress
eller telefonnummer.
Ta din ilska med dig,
packa ned skulden
stoppa ned den
i din handväska
full med upplevelser
och vad du ser som segrar.
Ty jag skall då vara tyst
som sfinxen.
Kanske, kanske en dag
din balsamerade kropp
ibland besöker
denna pyramid,
men återhämta inte
dina glömda smycken,
bara den lilla söta ringen.
Se, hur på jorden
byggstenarna stannar kvar,
hur de stå där ändå.
Dock ej för beständigt.
Förtvivlan och hopp.
Jag är fångad
och med striden
någonstans i evigheten
strandad på Kap Verde
där alla mina begär
till ett förlorat hemland
förgås dag efter dag.
Där har jag fullt sjå med
att hålla med horisonter
och tärande längtan,
i ljusets gula glöd om dagen,
i nattens mörker med lykta
genom den smala grinden.
Jag beundrar varje ord
som kommer till mig,
låter de sätta sig ned
på små byggnadsställningar
som växer till båge och mast
och lyfter sina segel
samt begynner till sist
den ultimata resan
med det lilla fartyget
på ett öppet hav
till ett grönare gräs.
Att avkänna tecken.
Och var jag en sliten bok?
Min rygg är svag och utnött
ständigt böjd som den är,
mitt omslag matt.
Kommer du fortfarande
ibland att tänka på mina ord,
bläddra igenom min existens,
minnas mina trasiga bilder,
vilka är referenser till dig själv.
Kommer du att söka
mellan de skrynkliga sidorna
eller kanske läsa en dikt igen
och minnas hur det var då.
Kommer du att höra
hur jag rasslar under dina
händers smekningar
på mina nu bleka sidor.
Bland de många volymerna
kommer jag nu att placeras
antingen här eller där,
högt eller lågt på hyllan.
Bindningen faller ihop av sig själv
och öppnar mitt dagboksliv för dig
i det skinande dagsljuset
där du sitter och läser.
Toner från en inre och yttre värld.
Dofterna av sommarnätter
påminner mig om att jag inte vet
vad som ytterst är liggande
i min djupaste tanke
som svävar här i mörkret.
Som en gammal skattjakt
full av längtan till något
vagt och långt borta;
där ekon svävar
av mjuka psalmer
stiger en doft upp
från bokstäverna i min bok.
Låt mig påminna dig
om att jag inte riktigt vet
hur riddarna från gamla tider
övervann och uthärdade
för att finna sin skatt.
De är borta ...
men en varm längtan
till något vagt och avlägset
dit mörkret inte når
förblir hos oss
och de varmaste psalmerna
tonar ännu innerligt.
Avståndsförhållande.
Där hänger han, eldkulan
långt utanför vår räckvidd
relaterad till materia.
Han hänger utan att falla,
vi rullar runt honom
i vår glob av vatten och jord.
Den jordiska vägtullen
som är öppen i hans körfält.
Månen rullar runt
och mjukt framför honom
och med den flyger
framför min trädgårdsgrind
en sparv med en mask i munnen.
Att göra en tavla.
Formen bildas ur
det smärtsamma arbetet
likt buskarnas tillväxt
längs de bördiga kullarna.
Långt innan färg
och perspektiv är färdiga
är åren runt omkring mig
grovt huggna
såsom en tjock och mörk ram.
Samtidsstudie. Skamtidsstudie.
Människor är ormar. Om ormar inte kunde vara människor så skulle vi vara rätt nöjda med de kringrullande arm- och benlösa varianterna. Vi går in i diskussioner med vår egen föreställningsvärld och våra egna begrepp och lämnar dem för det mesta utan att ha tagit några större intryck av andra och i den mån vi minns något av samtalet med dem så är det det som vi själva sa.
Men eftersom ormar inte är populära så brukar vi ofta klä upp vår plan att komma åt grannens egendom på ett lite bättre sätt, som att kalla det "rättvisa", "jämlikhet" eller kanske "solidaritet". När han motsätter sig det så kallar vi oss "demokraaater" och honom "fascist"/"rasist". Skulle någon hålla med oss så är han plötsligt "expert" och säger någon emot oss så är han "konspirationsteoretiker".
Och det är naturligt. Det naturliga är att man själv menar sig ha rätt, och skulle passa som riddare i medeltida ballader, och att den andre är en orm. Vetenskapen faller rätt naturligt in med den som betalar för den och är alltså antingen en hop lögnaktiga stollar eller en hop lögnaktiga och välbetalda stollar.
Uppenbart alltså vad det rationella valet för experten är. Faller någon ur ledet och håller med oss på någon enstaka punkt för att han vänt checken bak och fram så är han den ende sanningssägaren och en stor forskare. Medan han, när han vänder tillbaka för att sköta amorteringarna, sålt ut och är en förrädare.
När vi då skall komma överens i större sammanhang då vi vet om att hälften är ormar, så är det knappast "demokratifrågor" det handlar om utan snarare hur man håller ryggen fri från överfall på vägen till och från tinget och hur man lyckas tvinga på den andra sidan sin vilja.
För vi har plundrat bort vår förmåga att klara och skydda oss själva och glömt bort att när man till huvuddelen kan göra det, så behöver man inte oroa sig för att grannen är en orm och finns där ett staket emellan så är det naturligt att köpa sin egen gräsklippare, snarare än att kidnappa hans.
Och skulle han krypa över staketet under natten för att bättra på inkomst och förmögenhet med min sekatör, så är det morgonens glada skratt att hänga av honom från spetsarna på staketet och skicka hem honom.
Problemet är att SAP:s version av demokrati tar bort hägnen och att vi diskuterar hur det borde vara istället för att koncentrera oss på mekanismer som får även ormen på andra sidan staketet att verka hederlig och inte komma över för att stjäla. Så länge han tjänar på att gå i bolag med andra för plundring och vi inte har konstruerat de mekanismerna så kommer våra motsvarande plundringsföretag att gå i konkurs pga ej senaste teknik samt tidsbrist för att första halvan av månaden går till att tjäna ihop det han stjäl.
Landet blir fattigare med deras plundring och förräderi (någon som undrar varför vi kan ha 2% ökad BNP i 40 år och det enda som har hänt är att TV-apparaterna blivit större. Vart tog resten vägen?) samt spär på avståndstagandet från grannen när han visar sig från sin uslaste sida.
Det här slingrar vi oss inte ur.
En gång i London under vintertid.
En skugga med ett skrynkligt ansikte,
en pinne som svänger och förtrollar.
Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,
och ett gäng gasljus lyser
bakom bollar av dimglas.
Julgranar hoppar omkring i rad,
på gräset bredvid Peter Pan.
Sagans bok viker sina blekta blad,
öppnar sig för moln och måne,
under himmel, stjärna och stråle.
Och alla ting som står i sin tystnad
berättar den kvällen sin gamla historia.
Ogräsets ode och öde.
Jag är ett ogräs som vinkar
i nöd till ljuset,
men som långsamt kvävs.
Jag har fibrer i slammet,
jag tuggar syre förgäves
och förminskas
i kvävande smuts.
Broalgerna sjunger med,
de muterar genom tidvattnet.
Förgäves i den kvävande
sången till havet
förblir våra alger smutsiga.
Ibland är jag befriad från ogräs
och min sång finns inte i kören,
ibland är jag den svängande
uppåtsträngens oktav,
då ljuset nära den
suger upp smutsen från mig.
Anblick.
Långa månader
ligger regnbågen
hoprullad i ett kvalsterhål,
glänsande och disigt
som ett fågelperspektiv.
Och under kalla vinternätter
när pärlugglan flyger in,
färdas en vit oxe fram
över de vida fälten,
tjock dimma mot isig vass
och kylig ånga upp ur myren.
Men en eftermiddag
bölar oxen ut ur grinden
och svänger argt sitt horn
mot de vida ravinerna,
och ut ur en myrstack
flyger en svart fågel uppåt.
En särskild stund i månskenet.
Det dämpade
stilla månskenet
är dovt omkring oss
och dess ton minner
om en persika.
"Som ett tidvatten
som inte längre rinner
men sakta flyter
ned från landet.
Det tunna blodet
rör sig långsamt
så ned igenom
de mörka ådrorna
på din hand ."
Så är hon död.
Och nu måste han
vara ensam
och välja
den konstifika
blomningen
av minnet.
Ett levande gammalt hus i dess ljus.
Hur väl är det inte
att vara här
bland ekarna
där blåsten fångas i blått,
och där vinden,
som är runt mig hela tiden,
får en gammal känsla
i mig att svälla,
vilken får ångesten
att ge vika.
En gammal känsla
från en ljuv dröm
som förstärks
av doften från vattnet
under de svala pilträden
och gräset som biter i vinden,
och solen som leker ömt
med sin varma skugga.
Hur ljuvt är det icke
att vara - här.
Hade jag glömt dig,
livets varma hjärta?
O, nej!
Ett mörkt hus
med ekar
runt omkring,
där ekollonen
beströr den hårda marken,
där min hemlighet
läker en gammal dröm.
Gian Paolo Lomazzo, d.27:e Jan. 1592.
Vem längtade inte efter
det ouppnåbara,
fängslad i deras livsverk.
De mejslade sin sorg i marmor
och allehanda material.
Jag kastar upp färger på duken.
Deras jordiska existens
har förgåtts spårlöst,
de blev ensamma
genom att undvika folkmassan,
men kommer att stå still
på sina platser genom tiderna.
Deras drömmar förstenades
och deras klagomål förstärktes.
Detta kommer att bli
deras hämnd: de fortsätter!
Ty världen förblev ouppfylld
av deras drömmar.
De trotsar fortfarande mörkret
och när de är döda
kommer de ändå att finnas
kvar i andras hjärtan
som återupplivar deras hjärtan.
Flyttning.
Rand av vingar
över väst!
Mörk pilspets
mot månen!
Vilda gäss
som passerar!
Symbol för allt
jordiskt stående
inom övergången
av hösten
i dess tecken
av att passera!
De känner väl till
stjärnorna,
molnen, natten.
De kallar hjärtat
ensamhet
mot att dö
bort från dagen.
Rand av vingar
över väst.
Mörk pilspets
mot månen.
Vilda gäss
som passerar.
Bland isbjörnar.
Det är vinter
och den kanadensiska vinden
med obarmhärtigt snö och isregn
tar bort de gula träden blad för löv,
trycker mig söderut till mitt land
och lockar mig snarast till våren.
Men jag, nu tung och envis,
finner att mina fötter
är genomborrade och planterade,
mina rötter är nu heta under jord
i snön som hastigt faller runt mig.
När jag blir kall är jag frusen,
nu med skogens avskogning
i detta svåra, hårda klimat,
Jag söker din inställning;
Kvinna, var du min varma latitud,
var du mitt soliga hemland!
Dags för kverulans igen.
Stegel och hjul är ett civiliserat straff för personer som skändar hästar och andra hagade och inspärrade djur.
Frankrike nämns som ett land där liknande saker sker och att en ägare och två av dennes hästar blev knivskurna men även en förbipasserande blev också knivskuren när han ingrep.
Det har ökat sista åren. Kan inte sägas att det med säkerhet är någon viss kategori som ansvarar för det, men det spelar mindre roll. Det de skyldiga gör innebär att färgen, åldern och religionen inte längre är viktig. Det viktigaste i detta är att hitta de skyldiga och straffa dem. Stegel och hjul.
Polisen är uppjöjd och traumatiserad. "Ofta inga vittnen",säger en åldrad polisrepresentant kisandes för att han inte är van vid solljus. Halledudande då. Han säger som han gör och vi vet med säkerhet att innan han vant sig vid solen så är förövarna borta, DNA-spår inte säkrade, filmen de lade upp på crapchat inte undersökt.
Inkompetenta poliser. Perversion i befolkningen. Låt se när pusselbitarna (som Skandiamannen kallade dem) faller på plats. Tidsfråga.
Landet där det är riskabelt att se efter, riskabelt att fråga, riskabelt att nämna vid namn. Där signalement oftast inte får återges i media. Där vi har förståelse för nästan allt men sympatiserar bara med det som är orätt och förföljer bara en öppen diskussion. Hårda tag från polisens sida endast mot de laglydiga. Alla är EJ lika inför lagen.
Trivs du?
Ps.119:105.
Välbekanta lampa,
älskade skymningsblomma,
älskade gryningslykta.
Du ler vid mitt skrivande
där jag nämner dig med ömhet,
din skönhetssol i min bostad.
Mjuka, varma, gyllene lampa,
morgonlilja, morgonsol,
visa mig vägen som leder till nåd.
Ljusrikedom, jag får styrka från dig
till att vada genom tidens vatten.
Jag reser mig upp
från osäkerhetsdjupet.
Du blommar på alla sidor
såsom en fredsblomma.
Jag mäter mina
utrymmen och min tid,
men du har aldrig
lämnat din cirkel.
Ditt ljus viskar mjukt
över mitt oroade sinne
vilket ser motsättningar hota,
men den som tror
på det ljusare ljuset
i denna sena timme,
omges av dig
med miljontals ljusa blommor,
insiktsblommor
och förklaringsblommor.
Flytande ljusbollar
på tidens vatten;
kärlekens blomster
och uppenbarelse av livet.
Önskan.
Solskenet smeker
försiktigt bladen,
daggen reflekterar ljuset:
O, Gud,
give så att mitt öga
får ljus genom Din kraft,
att när Ditt ljus
faller ned i mig
mitt liv i Dig
kommer att utstråla det;
Då måste mörkret ge efter.
O, Gud,
Du är ljuskällan,
gör mig till en droppe dagg.
Se det som ett inlägg i poesi-debatten.
Säkerställ lika storlek,
stål mot stål härdas
i detta mycket skickliga smedsspel
inklusive smältvita legeringar,
snabbt flytande, deformerade
och sedan bleknade.
För varje hammarlejon
skjuter en gnista isär
i tusen blinkningar
mot den svarta hålan
och halm omger en stjärnhimmel
här i smedens mörka zinkgrotta.
Så här stänker poetens själ alltid!
Ett gnistrande ljus
i glänsande ren glöd,
med varje djup stöt
och hårt tryck
etsas livet i profil fast för oss -
det är poesi, det är liv
och ett flöde av livet
evigt artikulerad
genom poetisk vy.
Går det att köpa vingar för pengar?
Jag ser honom stå på en bergstopp.
- Stanna där! - Jag ringer på hjälp!
Framför honom ligger en avgrund.
Men steg för steg närmar han sig denna
och kastar sig bekymmerslöst utför.
När jag förväntade mig att han skulle falla,
sprider han ut stora vingar
och flyger fritt i luften,
kommer sedan ned som en vanlig människa
och står nu bredvid mig.
