Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
Revisitation.
Amsterdam är Amsterdam,
till och med en decemberkväll
finns det blommor av is mot rutan.
Hur kan gammal kärlek rosta
om koltrastar fortfarande sjunger
på den tråkigaste sommarversen?
Och på vallgatorna lyser lamporna.
Revisited.
Jag kunde återkomma igen
där du lider i mörkret
och åter igen, mina drömmars stad.
För att se dig i verkligheten, du Amsterdam
med fötter som långsamt driver fram
som ägnas åt dina gatstenar genom tiden.
Jag skulle tappa dina husväggar
med fingrarna i oändlig tjära.
Återigen få känna din gamla, solida
bekännelse till mig.
Och sedan på nytt få veta:
Jag är blott gäst och du förblir en dröm,
för alltid.
Eftersom du har lidit för mycket
och jag var för långt ifrån dig.
Bergen under dina kanaler,
nutidens hermetiska hemlighet,
är det som skiljer dig från mig.
En mångsidig stad.
Den som är nära dig vandrar ofta
i tysta nätter genom dina gator, Amsterdam;
hon ser dina mörka vägar i dina kanaler
och lyssnar på den gamla dammen.
Hur ser hon inte tiggarna vinka i vinden?
Tornen spelar och genom De Wallen lyser det rött.
Hon ser också de långa flaggorna vinka ståtligt;
solen går ner, en mörk guldvision.
Men i nattvinden finns nu andra röster:
slarviga steg med stövlar från en tokig vagabond
och andra mjuka steg, som nedtrycker honom.
Hårda och snälla ord - och suckanden.
Och hon insåg: en dröm från det förflutna
blev du, O varma och mörka Amsterdam.
Han kommer aldrig in i dig
så långt som han skulle vilja.
Det gör ont i ditt hjärta som en smärtsam eld.
Sedan sväller grymheterna ut ur mörkret;
människor som mördas i tysta kanalspeglar.
Motståndet brinner i hjärtat hos de arga fångarna;
ett skrik stiger upp från en man kvävd i blod.
Han tror att han ännu kan ses långt in i nattvinden
samt att hon har en farkost till hans passform.
Men hon får hålla sin dröm djupt i sitt hjärta
vilket ännu bor hos dig, du odödliga Amsterdam!
