Dåsiga betraktelser.
Trött på genierna, de eviga madonnorna med barnet, de hertigliga porträtten, världskartorna med försvunna kontinenter, svärd från duellerande herrar, klavcymbalerna, tårvaserna och mästarnas ofullbordade verk. Trött på salongsmusik och alltför pråligt gnål. Trött på att veta hur man stirrar på vad andra vill se.
Gobelängerna som redan sov var förhindrade att närma sig guiderna som kysste åskådarnas uttråkade ögon med inlärda repeterade fraser. Jag skulle hellre åse goternas, vandalernas och de ursvenska barbarernas grova konst än dessa franska, löjliga malligheter.
Och, tyvärr, när skönheterna efter stängningdags återgår till sig själva i tystnad, tänker sextanten tillbaka på Kim, längtar vägen efter barnets hand, saknar pilen vindens visslande och museet kan inte lindra sin smärta med människors krystade beundran.
Med brist på muskler lämnar museet sina värdefulla salar till natten och dess väktare och går i stället med sin ande till vingårdar där befruktning sker, till bevingade barn som hämtar nät, till stallen där grisblåsan rullar som en boll.
Hellre tretton orkidéarter och det vita vildsvinet. Den utstrålar nöjd sin samling passvindar, dess manuskript som raderas av tidvattnet, sprickorna genom vilka pojkar såg det förbjudna och den sätter sig som en katt på kanten av ett bad fullt av klart vatten.
Det är utställning det, gösse.
