Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Världstillvarons döda stormästare.
Förlorade skändligheter kvarstår
som hemligheter i skåp och kistor
samt i grottor och i diken,
under vatten, madrasser eller löv,
låsta, inlåsta, låsta - och döda.
Får inte grävas upp.
The Old Man of the Mountain.
I de upphöjda klipporna gömmer sig
ett grovt och underbart frö,
forntida grönblå lämningar som lyser.
Bergsmannen proklamerar livets gång.
Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad
följer i de döda klyftornas fotspår
som lämnade stjälkar och rötter överallt.
En kompakt skog som skymmer sikten.
Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig
är den gamla orörda och värdiga världen.
Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!
Bergsmannen regerar här.
Höjd och djup är förvånade.
Inte mycket utrymme kvar
för dödliga människor i detta system.
Ett avskilt territorium.
Född avslappnad genom bergen
grubblar han här och där länge
och anger med arkeologisk enkelhet
skalan som omgivningen existerar i.
Om att se ut som ett frågetecken.
Vad har vi gemensamt?
Vad delar vi med varandra?
Vilka ord är verkliga
och vilka efterliknar bara?
Varför gör vi det vi gör?
Vad för oss samman,
vad har vi gemensamt?
I vilken utsträckning
liknar vi varandra,
i vad är vi olika eller lika andra,
varför dessa möten runt ordet,
varför tystnaden i att skriva
där allt hörs inifrån?
Vad händer i vårt väsen,
vad händer när vi skriver?
Vilka tekniker, metoder,
vilka inspirationer, uppenbarelser,
vilka tillfälligheter,
vilka vanföreställningar?
Vad har vi att säga?
Vad har vi att säga till oss själva,
till varandra, till andra?
Vad handlar det om,
vad lagrar det, vad händer
och "vad", sa du, "är frågan?"
Vad har vi att säga,
vad kan vi föra fram,
vad vill vi lyssna på,
till vem och varför,
vad har vi för oss,
vad lämnar vi bakom oss,
varför skriver vi?
Varför öppna munnen,
varför konfrontera,
närma sig och träffa andra?
Vad känner vi igen,
vad vet vi, vad delar vi?
Kommunicerar vi,
kommunicerar vi
genom ordets gåva,
ger vi tecken på
ett öra till andra språk?
Vad gör författaren?
Vad rör poeten?
Hur kommer sångaren
till sin sång?
Vilka är våra sista ord?
Vad är kvar av oss?
Vad är vi mer än damm och aska?
Vem rör sig i minnet,
som snubblar på yttre händelser,
vem lever rikt, djupt,
inåt och uppriktigt?
Vem har hittat fred?
Vem sjunger fritt?
Vem andas fantasi?
Vem har det högsta ordet?
Vem väntar på en annan?
Vem hittade sin egen väg?
Vem kan motbevisa livet?
Vem ställer frågorna?
Vem vet svaren?
Vad betyder dessa ord?
Vad har vi att säga?
Vad har vi gemensamt?
Om tillvarons dribblingar.
Bollen är på Zlatan. Vinden gläder honom. Han tvekar. En liten blomma står i hans väg. Hon visar glatt sin egen ringhet till planens gepard.
Han får henne att heja lydigt, och han slingrar sig längre längs de enklaste stigarna som mäts ut bland gräset. Han hälsar och dribblar mot mål.
Han lägger snart kinden mot gräset, sporrad och varm. Men se där, en skalbagge! Bollen undviker den inte, den böjer skalbaggsbenen och matar döden. Stoppet.
Detta är vad han fruktar på denna nedtrampade kyrkogård där oturen inte längre är begravd. Detta är vad han vägrar.
Även om en cypress eller annat farthinder bryter av hastigheten. Barn kommer ändå att ta efter honom, vad han än gör.
Snart flyger han igen över staket, tak, kransar och slitnagamla namn. Bara för hejarna att hänga med.
Varat och tiden.
Om du en dag går iväg -
vänd dig då bort ifrån mig
lämna ingen adress
eller telefonnummer.
Ta din ilska med dig,
packa ned skulden
stoppa ned den
i din handväska
full med upplevelser
och vad du ser som segrar.
Ty jag skall då vara tyst
som sfinxen.
Kanske, kanske en dag
din balsamerade kropp
ibland besöker
denna pyramid,
men återhämta inte
dina glömda smycken,
bara den lilla söta ringen.
Se, hur på jorden
byggstenarna stannar kvar,
hur de stå där ändå.
Dock ej för beständigt.
Mysko manuskript.
Bär vita blommor
när månen stiger,
för träskarna luktar blod;
håll fast vid din skugga
när solen saktar ned,
ty dagen är mycket kort;
bind unga löv runt halsen
medan du sover,
fånga solen
i dess nedgående flykt,
lägg två små ägg
i fickan och önska -
att denna höna
kommer att värpa.
Vibrationer.
Du kallas för den mörka världen,
en mörk melodi i det omväxlande folkspelet.
Landet och kullarna vi inte vill ha,
varken dockornas magiska ljud eller chatt.
De svärmande fåglarna flög iväg.
Landet, vars själ försvann med vinden
och jordens vandrare såg dess liv
dunsta i den rosiga sprickan av lidande
och det glödande andetaget
som frös till ett slumkvarter.
Landet där man skälver i olyckliga dalar,
där bergsanden lockar oss och lurar oss,
och i de mätlösa utrymmena ljuder skalmejan
ett genomträngande och intagande ljud
Vår egen röst är dämpad.
Ändå har människan sjunkit ned vid dina fötter.
Alla de som någonsin drack av din berusning,
som sett färgen på din ört, känt doften i ditt hem.
Och under den milda smekmånaden
har tärnan hört talas om vargen som bor i dig.
Landet mellan träd, solljus och mörker,
på ena sidan av bergspasset viftar, viskar
ljudet av den gyllene kalken, varats hymn -
och över berget, kört genom sandslammet,
suckar den torra öknen i en glödande glöd.
Sökte i dina utrymmen, sökte efter din varelse,
sökte efter din mörka själ, gjorde sångaren
som reste genom landet och läste ditt ansikte.
Jag ser ett evigt skrivande från Skaparens hand
i förväg. före den mänskliga foten.
Jag återvände och fångade in strängarna,
ljud sprang upp från källan sent på kvällen.
Nu förvandlar det sig till en melodi i mörkret,
som paras ihop med sångspegeln i ditt ansikte.
Det är dags för den mörka symfonin.
Yahshua (Jesus) föddes ej i Dec. Det är ej Honom utan "någon annan" som"firas" 25:e Dec. Nödrim.
Lejonet av Juda stam
ärar man ej
med christmas ham.
Nej det vore
spam och skam
att så smäda
Guds dyra
offerlamm.
Inget i sig mot
lille nöff nöff.
Bara det att
tomten är en bluff.
Tomtar och blot
passar inte in där
i Jesu sfär.
Ty julens
hedniska ursprung
är till besvär.
En dold mörk aspekt av tillvaron.
Krabba äter krabba,
som äter krabba,
stor som liten,
stark som svag.
Hummer skrämmer
tentaklerna hos
en havsanemon,
dess känslor blott,
ty ingen hjärna.
Masken i magen
äter bananflugor
som flyger
för att flyga.
Krossad kackerlacka;
huvudet är av,
kroppen lever.
Men havsanemoner
har inga hjärnor.
Smärta är en knådad klump
som utsöndrar en lukt
söt men ruttnandes,
nedtryckt,
ned och ner
till havsbotten,
död med trälock på.
En havsanemon
har ingen hjärna.
Skalbaggen
som vi trampar på
i sitt kroppslidande
tycker att det är bra
när en jätte dör,
men krabban
äter lugnt krabba,
och en havsanemon
har ingen hjärna.
Och människan
äter människan,
äter till döds,
äter stort,
vit som svart,
svart som vit.
Var skulle människan vara
om inte där
på havsbotten?
Lägg ner ett kors
i Kaphavet
och det gröna havet
och det blå havet
och det stora havet
och Röda havet,
och i Döda havet,
men havsanemoner
har inga hjärnor
Om otäckheterna uppe på Brocken, Sachsen-Anhalt. Se till så att du inte blirett blockhead på Blocksberg.
Genom Blocksbergs riffraff
är djävulen lös ikväll.
Han kittlar än här, han fnissar än där,
han rullar stjärnor isär.
Vid Blocksbergs hundstjärna ljus
tuktar Satan sin hund under en lund.
Vid Blocksbergs midnatt
krullar sig svansarna av djävlarnas skratt.
Mot korskommersen.
Vad har det guldbroderade korset i röd sammet
gemensamt med det torra träet på Golgata?
Flasha det röda korset som klistermärke mot en bilbakruta, hur blöder den brudgummen för sin brud?
Kan de flängande guld- och silverkorsen mot våra bröst
säga att vi försöker älska Dig också?
Om du flyttar det första korset från den avlägsna kullen,
kommer vi då att stamma på knäkuddarna när vi ber?
Inspirerad av Tuxedomoons gamla dänga "Dark Companion".
Jag tror att dessa människor finner varandra av en slump iskymningen, den skymning som går till mörkret. Nattenförbinder de förlorade. Ljuset är deras fiende.
Ty det avslöjar dem och avslöjar vad som var osynligt menändå nära, så nära som något sådant någonsin skulle kunnavara som andra vågar kalla för värme eller komfort.
Varmt omvårdar det dem, det är nästan annan en slags sol.En annan typ av komfort.
Du hör dem också skratta ett sanslöst skratt, som ingenförväntar sig att några skall skratta tillsammans. Ett inreskratt som i sin överdrift ibland trycker mot tungan.
Och i tystnaden skrattar de ibland åt varandra i mörkret.
--
Tuxedomoon - Dark Companion (1980)
Inspirerad av Dom.13-16, Heb.11:32 samt låten "Samson" av det tjeckiska bandet Plastic People of the Universe.
Belätena i trädgårdar över hela landet
under jord och sand, bredvid cypresser,
är grunden för att våra byggnader smulas sönder.
Neonets blixtar hypnotiserar natthimlen
och på taket vinkar luftvågorna adjö.
Brinnande fartyg seglar genom våra drömmar
och bankerna erbjuder ingen väg ut,
döden väntar i fruktträdgårdens hägn.
Natten lider av cancer
morgonen har blod i munnen
och på eftermiddagen -
på eftermiddagen -
skadades fienden dödligt.
Radion chattar som galen
de sveper in mig i en mantel så heltäckande
och lika mörk som Antarktis vinter.
Älskling, du undrar om jag vågar
att omskaka hednatemplet.
Det är den sista utvägen!
Jag är Simson, fienden till satans arkitekter.
Simson, förstöraren av fiendens byggprojekt.
Natten lider av cancer
morgonen har blod i munnen
och på eftermiddagen -
på eftermiddagen -
skadades fienden dödligt.
Den enes skurk, den andres hjälte.
Vem vet var Mr. X Indeed bor?
Den dålige Mr. X Indeed
som inte kan häcka eller vila
ty han gör ra-ta-ta-ta hela dagen
och med sina tändstickor
drar han ned liv med sig på natten.
Mr. X Indeed bor
där sveket, lögnaktigheten
och bedrägeriet bor
i en djup ofruktbar botten,
i en gräslig likmaskjord.
Han bor även
i en lysande stjärna
som hänger i en tråd
mot mammas främre vägg.
Utforming. Omdaning.
Bleka kvinnor, disiga kvinnor
smyger genom byn, förbi fönstren,
muttrar långsamt glömda namn
av de döda i mullen.
Ty de är de dödas budbärare,
deras gester är av döden
som seglar genom många drömmar,
som kallar på andra drömmar.
De tvekar inte att komma
men budbärarna följer med
till den stora tomheten under jorden,
där de andra lever för evigt.
De glider genom byn, lyssnar, lutar sig,
vinkar till de hårda väggarna;
blåsten virvlar genom timmarna,
faller genom skuggorna.
Dimkvinnor, höstånga,
snurrar runt av grå sorg.
Tuppar galar från hovhållningen
och tiden börjar tämjas.
En betraktelse över Mal.4:2, Matt.24:35 och Hebr.7:26.
Det här talar om den gudomliga solen,
en solid källa av sann frid och glädje
utan intrasslade meningar.
Himlens utandade ord
likt stjärnorna på himlavalvet
ger den ljuva vilan på äldre dar.
Dock, lukten av trä och rök
betyder brandvarning i våra torra dagar.
Var vaksam på detta.
Lyssna sedan noggrant
till de omöjliga, störande rösterna
som talar upplysande ord.
Men lyssna inte till mörkret
och den falske profetens mjuka röst
som förkunnar snärjande lögner.
Rättfärdighetens sol ensam
är trogen sitt ljus.
Ensam och avskild som Hans ord.
Till minne av de franska protestanternas deklaration i exil under EdvardVI:s fribrev. London, 24:e Juli 1550.
Våra fäders land. Där hugenotternas blod tillsammans med kämpande medborgare flöt under bödlars hand.
Låt oss fira den efterlängtade freden, som hade den inträtt igår. Då vi äntligen, i en nära och kär stund, förnöjsamma under den nu varaktigt fridfulla kullen står.
Folket går axel mot skuldra längs huvudvägen. Manifestationen är öppen och offentlig, inget hemlighetsmakeri eller någon hörsägen.
Se där nere i den gröna vilodalen, det vita fredshuset och de medvetna människorna. Låt detta vara vår bön: att bevara kraften som binder oss samman; nästen av stål, de odelade hjärtana.
Viljan att förstå men även förlåta; att se med det ljusa ögat som blott ser tidsbunden sorg. Genomslaget: lusten att leva fredligt tillsammans i en tryggad borg.
Kunskapen: äntligen hittar vi varandra igen. Martyrerna i ljust minne bevarade. Höj nu kampfanan, min vän!
--
Fotnot 1: Det mycket stora antalet hugenottska flyktingar i Storbrittanien under 15-, 16- och 1700-talen var orsaken till att uttrycket refugees skapades i det engelska språket via påverkan av franskans réfugié.
Fotnot 2: Franska protestanter förföljdes i ca 250 år innan de omfattades av religionsfrihet så sent som 1789. Hundratusentals av dem hade dödats, hundratusentals hade flytt utomlands. Till Sverige tog sig bl a hugenottsläkten de Laval.
Lägg därtill att de flesta valloner som kom till Sverige var kalvinister, som led förföljelse i dåvarande Belgien. Släkten Bernadotte var franska katoliker som konverterade till lutherdomen.
Gud den högste har skapat stjärnorna. De är allena till Honom som all ära tillkommer. Den som vill leva av "stjärnvisdom" men inte vill veta av den som styr och står över stjärnorna går vilse.
Vi lever inte alla under stjärnor
med vårt rastlösa hjärta
som drömmer och älskar.
Inte bara ser vi en mörk öppning
i universums rymd, eller på jorden
som en gång uppslukar oss alla.
Ty även om man ler, rörd av en dröm,
är dyster ekstas bäraren av ett enda löje.
Som mörkar matta och likgiltiga ögon
eftersom inget eko finns i dess bärares hjärta.
Emedan människor föredrar det tomma spelet
där förbränningen av en själ bara stör.
Måste de tappa sina hjärtskrik bland stjärnorna
där ingen gud hör.
Den poetiska dimensionen i profetian. GT:s profeter, som Kristus hänvisadetill, uttryckte sig ofta i poetisk språkdräkt.
Stadens byggnader ligger i högar
från vilken dussintals solar glöder,
och nedanför jättespiraler i lundar
surrar en dimmig nattborr.
Men han har ingen del i det, O Herre,
att han är här utan halo och lila mantel.
Förminskad och ensam, med sorg.
Så måste han gå, i denna era av
materia, stål och jazzens skval.
Mot svartkonst må han stå
mot en belånad herre och vasallers åldrar
och ondskans munkar och katedraler.
För människan har förminskats
till att bli en lågt stående animalisk entitet.
Ty dess högsta ideal blev just makt,
det blev människans gud.
Integritet, heder och fromhet
och kamp för skönhet finns inte längre.
Därför måste han, trots sin ärbarhet
och som bärare av den Högstes order
gå långt för skönhetens skull.
Gå längs sorgliga stjärnors sluttningar.
Gå längs raserade familjehem
och se förstörda god -och renhetsideal.
För detta århundrade
kommer aldrig att förstå
hur Gud kunde upphöja
en sådan utvald man.
Böneropet ljuder:
Gud, skicka millenniet
av Andens överhöghet.
Låt vad som är högt
i denna låga värld
med hast förgås.
Amen.
Det som blev kvar
av det gamla Aten och Jerusalem
kommer återigen
att bli en verklighet på jorden.
En oväntad, hastig förödelse
av alla styggelser.
Då lämnas inte
sten kvar på sten.
Det kommer även till norden.
