Kapsejsande.
Så tappade han en orolig nattresa
på ett golv av stjärnor och vindar.
Färdades genom tomrum
genom skär av kristaller
former, mörker, skymningar.
Abysmalt djupt dolda
för det höga ljuset intill samvetet.
En brant linje av nedgång.
Att ej ha funnit den glädjen han ville ha
med sin rodd av vita vingar ovanför ytan.
Att ta av från viken med glädje och geist
att med de mäktiga vingarna få vila i hamn.
Precis som de höga starka vindarna
studsar från klipporna till de blå ravinerna
som visslar av rasande buller - så faller han;
maktlös och uttråkad runt nästa hörna.
Han som hade satt ned sig i enkelhet.
Desto grymmare nu avskalad och utstängd
och så ensam att ingenting berör honom.
Glömd är all kärlek och alla välönskningar
från dem som älskar och lyckönskar blint
för att skapa ett signum för honom.
Men ingenstans kan hitta en utgång åt honom.
Han har bara kvar
sina vita tätt vikta trötta vingar
och han är vred.
