Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
En betraktelse.
Fotgängare trakar förbi,
kråkor repar en spricka i jorden,
en tung fot krossar två grå vingar,
under den svajande busken
flyr en ödla bort.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
The Old Man of the Mountain.
I de upphöjda klipporna gömmer sig
ett grovt och underbart frö,
forntida grönblå lämningar som lyser.
Bergsmannen proklamerar livets gång.
Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad
följer i de döda klyftornas fotspår
som lämnade stjälkar och rötter överallt.
En kompakt skog som skymmer sikten.
Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig
är den gamla orörda och värdiga världen.
Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!
Bergsmannen regerar här.
Höjd och djup är förvånade.
Inte mycket utrymme kvar
för dödliga människor i detta system.
Ett avskilt territorium.
Född avslappnad genom bergen
grubblar han här och där länge
och anger med arkeologisk enkelhet
skalan som omgivningen existerar i.
En meditativ text.
Vad gör själen?
Inte varje person är född med en vaken själ. Själen känner sig inte hemma i många vistelser. Vad väcker själen i människan? Hur uppfattar människan sin själ? Vad har själen att säga till människan?
Ibland, ofta, en gång, mycket ofta, ingen vet, när själen vaknar efter en livstid av hårt arbete, av att leka, söka och finna. Sedan plötsligt, efter en stor känsla eller en radikal upplevelse, det oväntade resultatet av en plötslig insikt; ett förtydligande, en uppenbarelse. Ja, en uppenbarelse.
Du överlämnas till upplevelser i rymden - överallt och ingenstans, full och tom - se helheten i sig, som doft eller minne, sol, hav, måne, stjärnor, berg - vilka omger och genomsyrar våra liv.
Själen i sitt inslag: oupphörligt legendarisk och fylld, ger och tar, en interaktion mellan den bottenlösa urgrunden och de gränslösa avstånden utan banker - och öm hud på ytan, begränsad av horisont, livlina, kompass, ram, tyngdkraft - här och nu, född i ord, väckta av bilder.
Inspiration färgar en rik palett som exponerar känslor, förstärker känslor och tar hänsyn till den s k slumpens lagar och det snabba beslutet. Balansen återhämtas som efter en intensiv kamp mellan att skriva med bläck och torka, mellan tystnad och drift.
Här regerar evig rytm, hand, sinne och känsla. Öga mot hjärta, själ på jorden, hemma i naturen och din egen känsla, med kreativt ord som initieringsnyckel till passion och dröm.
Vid stupet, vid vattenfallet mellan ravin och vit festival, pärlans indigo och magenta. Det ömtåliga äggskalet andades och hade påtagligt ingenting av öppenhet. Han famlar i henne, hon famlar i honom. De tenderar båda mot varandra. Själsförhållande - dela livet.
Hon avslöjar honom, han avslöjar henne. De går upp tillsammans, från våg till moln, blygsamhet till blygsamhet, ström och ström, sida vid sida, man och kvinnas timglastid glider in i evigheten: vad gör själen i människan, vad uppfattar människan?
Konst är ett inspirerande element, livet är en inspirerad gest. Övergivna, fattade och kontrollerade, uppskattade och hanterade, ett ögonblick av stillhet och energi.
Reflektioner runt ljuset. Rymdgåtor i tidsresor. Det är välsignat att tro på levande Gud. Det kallas tacksamhet. Det är levande. Den som har öron till att höra, han höre.
Om att se ut som ett frågetecken.
Vad har vi gemensamt?
Vad delar vi med varandra?
Vilka ord är verkliga
och vilka efterliknar bara?
Varför gör vi det vi gör?
Vad för oss samman,
vad har vi gemensamt?
I vilken utsträckning
liknar vi varandra,
i vad är vi olika eller lika andra,
varför dessa möten runt ordet,
varför tystnaden i att skriva
där allt hörs inifrån?
Vad händer i vårt väsen,
vad händer när vi skriver?
Vilka tekniker, metoder,
vilka inspirationer, uppenbarelser,
vilka tillfälligheter,
vilka vanföreställningar?
Vad har vi att säga?
Vad har vi att säga till oss själva,
till varandra, till andra?
Vad handlar det om,
vad lagrar det, vad händer
och "vad", sa du, "är frågan?"
Vad har vi att säga,
vad kan vi föra fram,
vad vill vi lyssna på,
till vem och varför,
vad har vi för oss,
vad lämnar vi bakom oss,
varför skriver vi?
Varför öppna munnen,
varför konfrontera,
närma sig och träffa andra?
Vad känner vi igen,
vad vet vi, vad delar vi?
Kommunicerar vi,
kommunicerar vi
genom ordets gåva,
ger vi tecken på
ett öra till andra språk?
Vad gör författaren?
Vad rör poeten?
Hur kommer sångaren
till sin sång?
Vilka är våra sista ord?
Vad är kvar av oss?
Vad är vi mer än damm och aska?
Vem rör sig i minnet,
som snubblar på yttre händelser,
vem lever rikt, djupt,
inåt och uppriktigt?
Vem har hittat fred?
Vem sjunger fritt?
Vem andas fantasi?
Vem har det högsta ordet?
Vem väntar på en annan?
Vem hittade sin egen väg?
Vem kan motbevisa livet?
Vem ställer frågorna?
Vem vet svaren?
Vad betyder dessa ord?
Vad har vi att säga?
Vad har vi gemensamt?
Åstundan, väntan, längtan. Serveras med en 78:a.
Jag hedrar den här
lilla ritualen,
så att du kan återvända
varje ögonblick.
Varje dag, när det blir
väldigt mörkt,
sitter jag vid bordet
med en extra tallrik,
din egen stol, ett ljus,
ett glas, bestick,
som om du blott
hade stannat till
någonstans.
Jag hör (hur skulle jag
någonsin kunna tro
att du, genom vilken
jag existerar, skulle
hålla sig borta för gott?),
jag hör, och snart
nalkas brus, grus,
låset, hundens skall
och du kommer in just nu,
så jag tänder lampan,
ordnar blommorna,
sätter mig till rätta.
Jag hoppas bara att
jag kommer att vara lugn
och utan att titta på
vad jag har förberett
kommer att hitta orden,
som om det är självklart:
Kom närmare, du är väntad
och medräknad!
Henry Hall and the BBC Dance Orchestra (vocal: Dan Donovan) - Hands Across the Table (1935)
Rådplägning,
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger till dig
efter sextio år i Augusti?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Är du ensam på kvällarna,
gamla dam?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Igår kväll var den mörkgrå,
i morse var den blå.
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger när den rör sig
och du kommer ihåg
att på pianot har du
en gammal metronom.
Du vistas ute i trädgården
och ser där en påfågel.
Det är jag som visar dig
den sista äran,
för vilken den gråa gåsen
fnyser och ryser.
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
O själ, du påsklilja
bredvid den mörka strömmen,
vänta tålmodigt,
jag kommer att hämta dig snart.
En reflektion över Matt.7:1-8 och erfarenheten av att ha vistats på förklaringsberget. Modifierad version av text ursprungligen skriven i Maj 2020.
Alltför helig
för min kringskurna kropp
är denna plats
där allt är helgat
likt det allraheligaste.
Jag distraheras
av allt som stör
där nedanför,
det som kring sig rör.
I ande och själ,
i kött och blod,
i nedsänkt märg
förs ett samtal.
Ett önskan till allt
vad sant liv är,
som oförsynt
vill lära sig mer.
O, jag ville aldrig
lämna denna plats
utan här sätta bo
för resten av jordelivet.
Blott stöket
och larmet
nedanför berget
stör stillheten.
Lidandet som också
undervisar om livet
och fåfängligheten
nedanför berget.
Världens olidliga kval
och bittra eftersmak.
Men Kristus allt
det övervunnit har.
"Vår blick mot helga berget går
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren som solens sken
och pris av Fadern får."
(Psalm 121, EVL, Finland).
Hybris.
För inte så
länge sedan
flög Ikaros tätt
mellan himmel och jord,
som svängde
mellan liv och död.
Hans vingar
var balsamerade
med vax
och glömde vad
som varit och vad
som kommer att vara.
Han visste att det inte
fanns någon väg tillbaka:
som himmelens dimma
kände han sig flyktig.
Han kunde inte längre
landa vinglöst,
inte på trampade gator.
Förutom att Ikaros
adress är föråldrad
är det bara hans spel
som betyder fingerpekande,
folk vill ha hans huvud
som ett uppstoppat ansikte
mot en museivägg.
På en bronsplatta
försvann Ikaros från jorden
och föll tillbaka dit ned
med ett blå regnmoln
i ögonen och av
den gyllene solen
förbrända vingar.
Varat och tiden.
Om du en dag går iväg -
vänd dig då bort ifrån mig
lämna ingen adress
eller telefonnummer.
Ta din ilska med dig,
packa ned skulden
stoppa ned den
i din handväska
full med upplevelser
och vad du ser som segrar.
Ty jag skall då vara tyst
som sfinxen.
Kanske, kanske en dag
din balsamerade kropp
ibland besöker
denna pyramid,
men återhämta inte
dina glömda smycken,
bara den lilla söta ringen.
Se, hur på jorden
byggstenarna stannar kvar,
hur de stå där ändå.
Dock ej för beständigt.
Förtvivlan och hopp.
Jag är fångad
och med striden
någonstans i evigheten
strandad på Kap Verde
där alla mina begär
till ett förlorat hemland
förgås dag efter dag.
Där har jag fullt sjå med
att hålla med horisonter
och tärande längtan,
i ljusets gula glöd om dagen,
i nattens mörker med lykta
genom den smala grinden.
Jag beundrar varje ord
som kommer till mig,
låter de sätta sig ned
på små byggnadsställningar
som växer till båge och mast
och lyfter sina segel
samt begynner till sist
den ultimata resan
med det lilla fartyget
på ett öppet hav
till ett grönare gräs.
Att avkänna tecken.
Och var jag en sliten bok?
Min rygg är svag och utnött
ständigt böjd som den är,
mitt omslag matt.
Kommer du fortfarande
ibland att tänka på mina ord,
bläddra igenom min existens,
minnas mina trasiga bilder,
vilka är referenser till dig själv.
Kommer du att söka
mellan de skrynkliga sidorna
eller kanske läsa en dikt igen
och minnas hur det var då.
Kommer du att höra
hur jag rasslar under dina
händers smekningar
på mina nu bleka sidor.
Bland de många volymerna
kommer jag nu att placeras
antingen här eller där,
högt eller lågt på hyllan.
Bindningen faller ihop av sig själv
och öppnar mitt dagboksliv för dig
i det skinande dagsljuset
där du sitter och läser.
Toner från en inre och yttre värld.
Dofterna av sommarnätter
påminner mig om att jag inte vet
vad som ytterst är liggande
i min djupaste tanke
som svävar här i mörkret.
Som en gammal skattjakt
full av längtan till något
vagt och långt borta;
där ekon svävar
av mjuka psalmer
stiger en doft upp
från bokstäverna i min bok.
Låt mig påminna dig
om att jag inte riktigt vet
hur riddarna från gamla tider
övervann och uthärdade
för att finna sin skatt.
De är borta ...
men en varm längtan
till något vagt och avlägset
dit mörkret inte når
förblir hos oss
och de varmaste psalmerna
tonar ännu innerligt.
Avståndsförhållande.
Där hänger han, eldkulan
långt utanför vår räckvidd
relaterad till materia.
Han hänger utan att falla,
vi rullar runt honom
i vår glob av vatten och jord.
Den jordiska vägtullen
som är öppen i hans körfält.
Månen rullar runt
och mjukt framför honom
och med den flyger
framför min trädgårdsgrind
en sparv med en mask i munnen.
Att göra en tavla.
Formen bildas ur
det smärtsamma arbetet
likt buskarnas tillväxt
längs de bördiga kullarna.
Långt innan färg
och perspektiv är färdiga
är åren runt omkring mig
grovt huggna
såsom en tjock och mörk ram.
En gång i London under vintertid.
En skugga med ett skrynkligt ansikte,
en pinne som svänger och förtrollar.
Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,
och ett gäng gasljus lyser
bakom bollar av dimglas.
Julgranar hoppar omkring i rad,
på gräset bredvid Peter Pan.
Sagans bok viker sina blekta blad,
öppnar sig för moln och måne,
under himmel, stjärna och stråle.
Och alla ting som står i sin tystnad
berättar den kvällen sin gamla historia.
Anblick.
Långa månader
ligger regnbågen
hoprullad i ett kvalsterhål,
glänsande och disigt
som ett fågelperspektiv.
Och under kalla vinternätter
när pärlugglan flyger in,
färdas en vit oxe fram
över de vida fälten,
tjock dimma mot isig vass
och kylig ånga upp ur myren.
Men en eftermiddag
bölar oxen ut ur grinden
och svänger argt sitt horn
mot de vida ravinerna,
och ut ur en myrstack
flyger en svart fågel uppåt.
En särskild stund i månskenet.
Det dämpade
stilla månskenet
är dovt omkring oss
och dess ton minner
om en persika.
"Som ett tidvatten
som inte längre rinner
men sakta flyter
ned från landet.
Det tunna blodet
rör sig långsamt
så ned igenom
de mörka ådrorna
på din hand ."
Så är hon död.
Och nu måste han
vara ensam
och välja
den konstifika
blomningen
av minnet.
