En eftermiddag i djurparken

Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".

Två kråkor

gjorde sitt bo

av ståltrådar

och i stålbad

långt från vass

och varma floder

bor röda finkar

och vilda påfåglar

som fortfarande

lägger sina ägg.

En järnbur syns

långt ifrån åsar

och långt gräs

där kastar sig

apor omkring

och vattenbufflarna

tar fortfarande hand

om sina små därnere

vid betongkaret.

Du och jag

är bara

i ett enkelrum

separerade

från deras glädje.

--

En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979

Vid bordet

 

Åstundan, väntan, längtan. Serveras med en 78:a.

Jag hedrar den här

lilla ritualen,

så att du kan återvända

varje ögonblick.

Varje dag, när det blir

väldigt mörkt,

sitter jag vid bordet

med en extra tallrik,

din egen stol, ett ljus,

ett glas, bestick,

som om du blott

hade stannat till

någonstans.

Jag hör (hur skulle jag

någonsin kunna tro

att du, genom vilken

jag existerar, skulle

hålla sig borta för gott?),

jag hör, och snart

nalkas brus, grus,

låset, hundens skall

och du kommer in just nu,

så jag tänder lampan,

ordnar blommorna,

sätter mig till rätta.

Jag hoppas bara att

jag kommer att vara lugn

och utan att titta på

vad jag har förberett

kommer att hitta orden,

som om det är självklart:

Kom närmare, du är väntad

och medräknad!

Henry Hall and the BBC Dance Orchestra (vocal: Dan Donovan) - Hands Across the Table (1935)

Ditt porträtt

Återblick.

Jag hade din bild på väggen

där den var i silverramen,

det var ett skal mot väggen,

som du plockade upp

och kastade för mina fötter;

din skam och ditt ömma leende krossat.

Till hjärtslag och ilska i en storm

blev jag.

Åh, flicka, jag ville ha min smarta dag

hälla ut den i den lilla förstörelsen.

Jag ville ha de tunna minnena

av splitterglas och gammalt tryck

av bleknat porträttpapper

som kommer att kastas

på den tråkiga askhögen.

Men när jag gick tillbaka

och hästens spår bakom mig

var på pendeln, var körningen

och vårdslösheten ur min kropp.

Kunde jag bli förvånad

över takten och den nyfödda smärta

som är tyst här inne i mitt hjärta

när jag var bittert ensam

och ensam var även din bild

någonstans bland skärvorna och splittret

av min själ och det var klart för mig

att spika upp mitt hjärtas mörka vägg.

Nu ber jag dig bara att skicka en ny igen:

Ett nytt silverporträtt av dig -

av alla tidigare år för oss

i all dess glöd och passion, som brann ut

och jag satt trött ned

efter att ha längtat efter dig.

Kan plocka upp bilden på väggen

kan piska på min häst tills den sparkas,

kan borra tusen splitter i mitt hjärta.

Ditt porträtt.

I flykten

Inspirerad av Residents gamla låt "Death in Barstow" fr. 1976. Barstow ligger i Mojaveöknen samt tillhörde även den s k mormonkorridoren i södra Kaliforniens inland. Ligger även längs Route 66. 

I Barstow hörde jag de döda gråta.

Jag lugnades av ljudet av järn,

ett långsamt droppande över stenar,

griniga grodor i en grop.

Kaktustaggarna stod alla ut.

Jag skakade den sönderfallande kalken

från mina ben, och sa:

Snigel, snigel, jag gitter mig framåt,

fågel mjukt svävande,

suckandes mig hem,

mask, var mig nära.

Min timmes prövning är här,

uppfiskad av ett gammalt nät

i vilans stilla, mjuka vatten.

Intet är litet,

inte ens den lilla fisken.

Sitter nu i ett tomt hus

och ser skuggan krypa in

och repade mig själv.

Det for fram en fluga,

en röst kom ut ur tystnaden:

Säg något!

Skuggan nu i spindelform

eller i form av en mal

som ansätter gardinen.

--

The Residents - Death In Barstow (1976)

De Profundis (Till Capt. Beefheart)

Don Van Vliet (Captain Beefheart) d.17:e Dec.2010.

Jag ligger under allt

som rör sig i denna sjuka vuxenvärld,

vad skall man köpa?

En sju-benig drake är denna

vansinniga tillvaro

som stirrar på våra tankar,

blek och full av glaserade ögon.

Natten är en spegel:

ytorna skrynklas långsamt

och från strypande djup

sticker ett slemmigt huvud upp

med två ansikten;

rasande, intrasslade

i en tuppfäktning.

Dagen är en bluff:

blott en bläckfisks

neonkött dröm.

Betong och träsk

skakar hand.

Vi köper det inte.

No deal.

--

Captain Beefheart - The Dust Blows Forward 'N' The DustBlows Back (1969) [Poesi]

Captain Beefheart - Further Than We've Gone (1974) [Musik]

Captain Beefheart @ Artnet [Målningar]

Strandad

Inspirerad av Saints gamla hit "Stranded" (1976).

Efter en lång resa

blev han strandad.

Nu ligger vraket

på stormsand

och varje broms

kommer och lyfter benet

och varje brännare

spottar mot det

havets salt.

En bitter paus.

--

The Saints - (I'm) Stranded (1976)

L'Adolescent Elancé (Den smala tonåringen)

Inspirerad av Ferdinand Richards gamla dänga "L'Adolescent Elancé" från 1981.

Bakom blekta blå jeansbyxor

med nitar och enhetlig T-shirt

finns fortfarande

den andra, djupare, sökningen

efter en egen identitet.

--

Ferdinand - L'adolescent Élancé (1981)

Livet

Inspirerad av Bill Gaithers gamla låt "Because He lives".

Du, då, min första kärlek, ska vara min sista.

För bara du var ivrig efter att ta emot

den trötta flyktingen, som hade kastats

åt sidan, och som var för trött för att tro

att allt hade givits åt honom.

Sedan du mirakulöst sprang upp djupt inifrån

och satte min själ på den sanna väg,

blev det förtjusning än en gång:

O, ljuva musik, i vars mystiska regioner

jag känner mig fri igen!

Fri att vara vad jag är här för att vara,

att leva, att sjunga, att andas

och med varje djupt andetag

av din rena luft, känna glädje och smärta.

Det är bara vaga skuggor av allt vad du ger

i en fullständig harmoni mellan liv och död

och återigen liv.

Tack.

--

Because He Lives @ MELC, Lindsborg, KS.

Nyhetens behag

Inspirerad av dansk-amerikanen Peter Blegvads låt "Always be New to Me"(1985).

Jag skulle vilja erbjuda dig något ikväll:

En dyrbar, omslagen vacker sång.

En egen melodi, såsom med ett nytt ljud,

liksom du är ny för mig dagligen;

en givande, full och ren form.

Nu sitter jag alltför länge

och kämpar med klibbigt tänkande

som fortfarande fryser.

Jag skjuter en trög penna

över ett dammigt, gulvitt papper

och ser skriften flyta iväg:

Ett fartyg, svaga stormiga havsspår.

Mitt hjärta och min körtel,

men jag försakar dem.

Ty bara droppen i havet skiljer sig

från detaljerade, gamla formler.

Dagen går sönder,

och jag står tomhänt framför dig.

Jag har inget mer att ge dig,

bara jag själv: från nu till min grav.

--

Peter Blegvad - Always Be New To Me

Mörk kompanjon

Inspirerad av Tuxedomoons gamla dänga "Dark Companion".

Jag tror att dessa människor finner varandra av en slump iskymningen, den skymning som går till mörkret. Nattenförbinder de förlorade. Ljuset är deras fiende.

Ty det avslöjar dem och avslöjar vad som var osynligt menändå nära, så nära som något sådant någonsin skulle kunnavara som andra vågar kalla för värme eller komfort.

Varmt omvårdar det dem, det är nästan annan en slags sol.En annan typ av komfort.

Du hör dem också skratta ett sanslöst skratt, som ingenförväntar sig att några skall skratta tillsammans. Ett inreskratt som i sin överdrift ibland trycker mot tungan.

Och i tystnaden skrattar de ibland åt varandra i mörkret.

--

Tuxedomoon - Dark Companion (1980)

Anrop

Inspirerad av Josh Grobans tolkning av 'You Raise Me Up'.

Gud,

du som håller dig omgiven

med solsystem,

planeter och änglar:

lyssna på mig!

Jag har älskat

en kärvänlig person

oändligt.

Hon har med sfärerna

gjorde mig så bekant

att jag till sist trodde

att jag själv var en stjärna

och att du inte alls

är ljusår borta i avstånd.

Sedan släppte hon mig.

Grip omkring dig

i ditt stora universum, Herre.

Se ljuspunkten som faller!

Res mig upp.

--

Josh Groban - You Raise Me Up

Dimman/Ett bekant ansikte

 

2-in-1.

Dimman

Dimman i timman.

Spunnen dimma flyter

över skojarens huvud

och sticker upp dess flinka fingrar

för att växa på kyrktornets trädtak.

Till och med den pälsbeklädda

mänskliga surdegen

ljuger för dimman.

Ett bekant ansikte

A face we all know?

Läkemedlet är min fru,

konsten är min flickvän.

Upptagen med den ena,

träffar jag bara den andra lite.

Och det är bra för dig

och bra för mig,

om jag vill ha ont.

Men, det goda

är likväl nära mig.

--

Cassiber - A Screaming Comes Across The Sky (fr. "A Face We All Know", 1990)

Requiem för en regnig dag

Lyft upp en grå och regnig dag.

Hör hur dropparna går sönder

idag mot fönstret

förutsägandes omflyttningen

till elegin.

Gravarna blir nu leriga.

Att misströsta på en sådan dag

gör Wolfgang ofullständig

då han bärs till sin grav.

Constanzes tårar rinner bort

på grund av regnet.

Den svarta tuppen kämpar

och blandar sin färg med det.

Prästen tappar en välsignelse

skyndades sig till graven.

Men ändå: den dagen

var det faktiskt fint väder.

Lek meteorologer nu

och bryt med all petig noggrannhet.

Upplev istället den grå romantiken

under denna regniga dag.

--

Mozart - Requiem

Intermezzo

 

Sidor av tillvaron.

Ser rusningstrafiken i ett symmetriskt

kalejdoskop av neon och betong.

Gamla Fiat bilar blir till utsmycknad.

Lyssnar till växtlighetens ljud,

når lite högre med jasminens stämma.

Den markerar sig i bakgrunden.

Hör en låt någonstans långt borta.

Nostalgiskt plockas sträng för sträng,

ljuder gör den spanska gitarren.

Långsamt uppmätt dansar hon flamenco

med varje fladdrande kastanj

till tonerna från en trött gitarrist.

Den stora gränden närmar sig,

runt snurrar pirouetten av röd satin

och når till sist fram till den svarta sidan.

Med hes gråt till creo mucho

dricker han tyst sin portello.

Uttråkad av markerad blek jasmin

i hennes hår.

Vid frukostbordet

Inspirerad av Mussorgskis 'Ballet of the Unhatched Chicks'.

Frukostbordet fnyser genom huset.

Solen faller kraftigt på det stärkta bordslinnet

och den benvita äggkoppen.

Under min sked sticker det kokta ägget fram,

äggskalet spricker upp.

Med det första taget skapades hoppet

om att istället för hårdkokt vitt

se en lite blåare äggula.

Mussorgskis lilla brud

startar plötsligt balett på mitt skärbräde,

tills hon kraschar med en kråka.

Jag stirrade länge på det fina fotarbetet

i porslinet, som om jag var polyfonierna.

Vem vet vad ofödda kycklingar kan höra?

--

Gården vid havet

En rutt till havs.

Havet är lågt och lämnar plattorna i fred,

med ett mjukt brus och ett modigt slag

tar det oss långt bort till dagens glöd.

Fyrljuset slår oss med sina svaga blänk,

i all sin tydliga karaktär.

Med kvällen så lugnt gående framåt

är vi återigen bekanta med ensamheten -

vårt kvällsankare: en kraftig klo i sanden.

Vilken inte kommer att avslöja oss

oavsett vad som händer.

Först nu uppträder livet

efter den långtråkiga resan;

en glänsande rak, obrytbar linje!

Dagarna kan vara hemskt orimliga,

det är alltid kvällen som förklarar det.

--

Camberwell Now - Cutty Sark (1983)

Blåjeans och månstrålar

Till minnet av Capt. Beefheart, d.17:e Dec. 2010.

Som barn hade jag en gång månens cirkulära skiva. Jag såg den sedan långsamt svullna och sväva ut över silvervallen för att sedan försiktigt glida in mellan glesa popplar och spricka som en tvålbubbla.

Bakom mig i mörkret finns en ram full av ljusa och mänskliga röster och skratt. Jag lyssnade till dem medan jag i min ångest och mitt elände utan namn väntade på att månen åter skulle släppas ut.

Resten av varelserna framför mig är alla mörka och förvirrade. Den storväxte vacklade från gren till gren. En kattliknande gestalt stod planlöst vid ett träd. Det är deras liv. Inte mitt.

Jag vet bara av doften av gräs märkt av blåjeans som är att vara naivistisk och plötsligt upplyst. Vilket kom från mitt hjärtas sammandragning.

Vissheten om att strålarna och skenet från månen kommer åter snart ger styrka och därför torkades tårarna bort med min handled.

--

Bluejeans and Moonbeams, 1974

Hjärtslag

Hjärtats passion.

Flamman är kaotisk

med sin mörka glöd.

Strömmar fram ensam

sjungande genom venerna.

Strömvirvlar av gula stjärnor

röd yrsel av röda rosor.

Eld och glittrande blod.

--

Chrome - Heartbeat (1982)

Harlekinvasen

En prydnad.

Mot fönstret av tätt trä och på den glänsande botten av fönsterkarmen står min vas - ljus som en harlekin.

Vad som vilar i dansen på dess tår är gröna plommon och bladen av en ormbunke.

Som en påfågelfjäder i solens strålar; vit med den mjuka röda glöden av jordisk perfektion - min vas.

Smal som en ung harlekin. Som vilar, i dansen, på sina tår.

--

Paula Pires - Harlekin (Karlheinz Stockhausen)

Påmind om en vän

Retroaktiv flashback. Inspiration från Emil Noldes 'Landscape in RedLight', 1925.

Den natten körde jag

i fullt tåg.

Jag såg den röda

kvällens glans

i de mörka länderna

(mitt hjärta var tungt)

och det flöt med mig.

Dina ögon var redo;

du kunde inte tala

men du såg mig.

Du skulle alltid

följa med mig?

Du hade dött

när solljuset sken.

Var du mindre nu?

Gick du inte längre?

Dina ögon var suddiga

jag kände på dig

du var död. . .

Jag körde genom

den kalla natten

som var lila, blå och röd.