Om dessa kyliga dagar.
Frost spikas till marken,
snö täcker den.
Undantaget hjortspår,
under årets mörka månader.
Sidensvansar hänger
på grenarnas sista kött av bär,
hag- och eldtorn får näring
under deras svältande resa.
Det är en evig stjärna
ovanför de höga bergen
som erbjuder sitt orörda ljus
med dess kalla löften.
Om ett sista farväl.
Vi visste inte hur mjukt du skulle dö. Du tappade heltenkelt blott ett sista andetag.
Du bidade din tid, nu vilar du i frid.
Ditt ansikte är nu milt, svalt och lätt leende. Din kind är kylig, men torr under min kyss. Redan kall ligger där den tysta kroppen. Ödeläggelsen är nu redan gjord som en liten protest mot sjukhusets arkiv.
Bortom fönstret till och med Novemberhimlen drar lönnlöven fram på gatan. Sjuksköterskorna i korridoren talar lågt, väntar nu på oss, otåliga att fortsätta.
De rödgula bladen är ljudlösa där de går fram, men de faller så lätt och de ökar sitt tempo
Om värdesättande.
De jag måste lämna
är allt jag skulle ha kvar
när jag stiger uppåt,
hem till kärleken.
Om ett folks möte med svåra tider och dess sökan efter hopp.
I natt är stjärnorna lika hörbara som stenar som rasslar irinnande vatten och månen hänger där uppe som vore den fixerad.
För oss finns ingenting kvar av vår plats i denna värld. Natten bygger sitt tak över oss som en bräcklig koja. Ett tunt försvar mot alla faror. Jag lyfter hundens huvud som om det vore en molekyl.
Dagar att minnas som flytt. Tider som var goda vilka nu är förgångna. Någonstans där ute i nattens intensiva väldighet glider en svan över ytan av sin egen bild. Vingar som rör vid ringar på vattnet.
Vi berör nu världen på detta sätt. Stjärnorna faller stumma ned. Månen är en fjäder, ett lätt liv som driver oss till den andra sidan av havet. Ja, till världens ändar.
Det är nog vad japanerna förr i tiden kallade 物の哀れ, もののあはれ Mono no aware - Tingens patos.
En åminnelse.
Visst som askan
hittar sina vingar
på väg upp till skyn.
Såsom de små fåglarna
tar sin flygtur
över stora vatten.
Så tänker jag på
hjärtat
hur det stiger upp
ur dess mörka hål.
För sista gången.
Och detta mönster
av fåglar
som så konstigt perfekt
avtecknar sig mot himlen.
Om en äldre människa som får uppleva förnyelse i tron.
Rotandes dig igenom gamla böcker, knäböjandes vid förfäders altare. Även om du har sökt dig fram här så många gånger så finner du dem den här gången såsom vore de nya.
Sidor spricker loss från en gammal Karl XII Bibel. Som om de hade grott tillsammans i mörkret på vinden och torkat ihop som blomster. Under hela ditt liv har du hört dessa verser förkunnas. Tagit emot dem som evangelium.
Nu förändras de på något sätt. Det kan vara det mjuka ljuset från solnedgången som lyser genom ett smutsigt vindsfönster eller lukten av malkulor och damm som utvidgar näsborrarna i värmen.
Men från dina egna händer vaggar den spruckna läderbindningen. Liksom för första gången du läste den känner du plötsligt under den genomskinliga huden på dina nötta knogar vad som måste vara kilometer av nerver. Som berörs och styrks av Guds kraft.
Tanken med att uppmärksamma historiska tragiska händelser borde vara att mänskligheten skall lära sig av dess förgångna. Inte att utnyttja det i politiska fulspel.
En dag för mänskligheten
att sig lära en läxa.
Inte att framhäva
den egna förträffligheten.
Att med skenfagert tal
dölja den egna ogärningen.
Om en sorglig seglats.
På sjön driver några ankor mellan grunden. En skrämd bäver ritar sin mantel av skrynkligt vatten.
Mot fjärran och höjderna rör vi oss försiktigt med vattnet. Ljudet av rasslande sten på sten sprider sig snabbt under oss. Vi driver förbi skären så långt som ljudet kan nå.
Vi ser att vindstyrda vågor oövervinnligen rullar bort. Och vi lyssnar allteftersom många fåglar ljuder med tunna och sprakiga röster. Förångas ljuden på sin väg mot skyn.
Trycket från din hand på min arm överraskar mig. Trycket kommer, som det gör längre bortifrån än de skinande stjärnorna ovan. För vi har nått ensamheten i dess böjninglängst ut till hösten.
Så nära att fly från försäkran om återvändande att vi håller andan.
Om en annorlunda dag på slätten.
När gräset plötsligt slutade sjunga spreds tystnad över hela vår mark. Vi lutade oss tillbaka på våra högafflar, tittade uppåt rätt i ögat av en storm. Ett svart moln tittade ned påoss. Det sträckte ut ett mörkt finger. Vad det än rörde vid så utraderades det.
Vi sprang allt vad vi hade till stora diket. Där låg vi med ansiktena nedåt, fastknäppta. Vad vi fann där var ett ljud vilket långsamt, gradvis började tona fram. Som en långsam tunglastad bullrande frakt blev ljudet av hovarna på alla bufflar som någonsin vandrat på slätterna och nu hemsökteoss.
Jag kunde känna jorden skaka. Buffelns andedräkt drog hårt i min arm. Ovanför huvudet donade hovarna Och enröst hördes:
"Någon dag kommer prärien att vara vår igen!"
När det till sist blev tyst vände jag mig till min bror. Vi krälade skrämda upp ur diket. Vi ville gå hem. Men det såg väldigt långt ut dit, som att vi farit över hela landet. Både höstacken och högafflarna samt dessutom alla bufflar var borta.
Om Han som sade "Jag Är".
Snabbt flyger natten som en pil från en båge
Du är ljuset
Dagen kommer med ett mjukt uppvaknande och leende
Du är dagen
Utsädet växer och öppnar sig för solen
Du är livgivaren
Det ändliga expanderar från det oändliga
Du är oändlig
Vägen till livet är smal men framkomlig
Du är vägen
Sanningen är illa tåld men överlever alltid lögnen
Du är sanningen
Livet går på med oändligt leende och det växer
Du är livet
Övergångsfasen.
I nattens svalhet en svart kant.
Syrsorna har börjat sända
en annan ton,
föra ett annat samtal.
På de högsta sluttningarna
har de fladdrande aspbladen vänt.
Axlarna sjunker ned,
fötterna hasar med sina steg.
Frön har såtts ut och vuxit vilt
till vad det nu kommer att bli.
Hela eller halva grödor
bedövade i intrasslat gräs
spelar nu ingen roll.
Tillväxttiden är klar.
Små, bekanta rörelser blir främmande,
ögonen kommer ibland att titta bort
utan att egentligen alls titta.
En tunn röst full av förväntan framträder.
Morgon is kommer att bildas
och bli transparent på dammarna.
Gäss kommer att flyga, jorden koppla av.
Grannen Erik kom till oss i går kväll,
han sa att nu är vi nästan där.
Både trötthet och förväntan
har redan infunnit sig.
Om falska, och sanna, relationer och kommunikationer.
Våra hjärtan är för evigt ensamma. En tomhet ligger i vår tanke. Våra inre ljus är som gryningar, som bara verkar ljusa för oss och ändå inte är det.
Något du tror att du ser i mig, vilket jag alls inte är. Så ock finnes ett annat hjärta i dig än det jag antar att du har. Likt främlingars anleten inför varandra blir vi om vi verkligen kunde se klart.
Jag tror ibland att en ond kraft stjäl varje innerlig välvilja vi visar. Vars närvaro är de som runt oss svävar. Inför Honom som bor i höjden lever vi ensamma våra liv.
Åh, himlens suckan för oss - vars hjärtan inte ser. Som dömer ut vår passionerade kärlek som varandes fåfänglig och förgäves. Förblindad av glädjen över att vara till.
Vi träffas endast när smärta berör smärta. Där djup ropar till djup.
---
Om oandliga snedseglare under falsk flagg.
O, att min fiende skulle skriva en bok
Så jag kunde fånga honom med en tok
Och rycka honom bort med kraft
Ett lättare liv hade jag då haft
Han för alla med sina ord sig skulle avslöja
Hans eget tal skulle honom undanröja
Det var länge sedan vi fick reda på dig
Och din illasinnade snärjande intrig
Du måste fortfarande klättra uppför kullen
Och jämt stöta på sanningspatrullen
Dogmatisk kulle och dogmatiskt liv
Där finns argumentation, stridighet och kiv
Det upphör bara då du känner din själ
Då vilar du i frid, med salig helhet väl
--
Fred Frith - Dancing in the Street/My Enemy is a Bad Man from the album "Gravity"
Fåfängligheternas karusell.
För varje ondska, orätt och idioti
en ursäkt
ett bortförklarande
ett rättfärdigande.
För varje godhet, rätt och saktmodighet
en likgiltighet
ett obemärkt förbi
ett nedtystande.
Det är världens väg
Hörde du?
Livet begynner vid avlelsen och därmed begynner också livets kamp. När livet väl har segrat så kan inte dödens käftar längre nå det.
Skapelsen
Innan den är till
Rör den sig
Tänker den
Då den vänder sitt ansikte?
Är dess knä-ryckningar
Blott reflexer?
Vad händer vid dessa
Hjärtflimmer?
Gör tesked en kopp
Och känner fingrarna
Var och en
Sin egen rörelse?
Det är fortfarande precis
Som innan Exodus
När vattnet
Blir till blod
Förstfödda
Dödens ängel
Står redo före gryningen
Sammankoppling.
Solen och solarna
Med dess utstrålning
Inbäddade i ek och alm
Sublima ljusvisor
Lysande som ädelstenar
Skönjer de stilla gränslanden
Personligheter av eld
Jaspis och Karneol
Sprider morgondaggen
Bilder som bär honom
Genom nattens mörker
Ensamhetens skräck
Förrådets blod
Smärta av att se
Små gravar till döds
Från fängelsefönstret
Unken atmosfär
Där vingar kollapsar
Genom sommarluften
Han föll ned
Och jag vet, knäfallandes
Bland de hemliga träden
Denna tidiga vintermorgon
Där ingen fågelsång ljuder
Bland det karga buskaget
Där inga vårgröna blad finnes
Där mörkret förtätnas och samlas
Bland det torkade ogräset
Min tunga är en fisk
Under takens flod
Att jag också ser vad han såg -
Sol, ljus, eld - bilder av ära
Som blinkar
Genom morgondimman
En betraktelse över Heb.11.
Vi har inget varaktigt hem någon annanstans
Vi väljer heller inte vårt hem här på jorden
Men från det hemmet gör främlingen sin gråtstart
En beröring, en smak, en doft, en kär röst
Oro, en blick från ögon till bankande hjärta
Pilgrimen skådar ut genom världens fönster
Ett träd bredvid en grind; många sådana träd
Vi tar en väg för att hitta vårt eget
Att söka efter en stad. Är vår stad platsen?
Vi älskar vårt land, men söker dock ett annat
Vi får en äkta maka eller maka genom Din nåd
Ett hem och barn vilka vi kallar våra egna
Bort har de har gått för att finna sitt egna
Vi söker fortfarande, vi fortsätter
Ibland i skuggornas dal: Herre, Din hand!
Ibland på bergens höjder med gudomliga fröjder
Vi är pilgrimer länge - ända fram till paradiset
Vandrande fram likväl på sargad jord
För hem, för ett löftesland och löftesuppfyllelse
Må vi stå upp, vårt kött och blod upphöjda från stoftet
I den första uppståndelsen av de rättfärdiga
Inte längre något konstigt, med pilgrimer då
Våra återförenade familjer kan sjunga tillsammans
Inte längre ensamma då på vår avslutade pilgrimsfärd
Allt gott som följer med på verket för dig, vår Kung
Finns samlat i den nya himmel och jord
Ett evigt hem, allt i kristall, utstrålar ditt Namn
Om pionjärernas ankomst till det som senare kom att kallas för Utah.
Ingen annan ville ha denna plats
Spanjorerna såg den och vände om
Jägare uthärdade smaken
Av salt i vinden för pälspaketets skull
Eller kärlek till de öppna skyarna
När nybyggarna planerade
Sin västanfärd och dito trekking
Så var det Kalifornien de valde
Och de förbannade detta land
För att stå dem i vägen
Med sina törnen och sin heta sand
Solen i slutet av juli
Bränner lack på toppen av bergen
Vagnar och folk i lag går förbi platser
Som för ett ögonblick
Blockerats av den brinnande himlen
Lagen drar fram i köer nu
Utför den nedåtgående sluttningen
Till dalen som är borstad av cederbotten
Då bryts åldrar upp av indianernas världar av sten
Från valkig pionjärhand med sin järnplog
Görs av öken ny bebyggelse och civilisation
"I folkpartiets Sverige är alla lika bra", som punkbandet KSMB hade det.
En skandalliberal
Är en asyl, kanyl- och analliberal
Som helt saknar vett och samvetskval
Blockerad i varje förståndskanal
Fördummad av glättigt schlagerskval
Lyssna inte på hans lögnaktiga tal
Kom ihåg detta till nästa val
Rörelse.
När du väljer att följa ugglan istället för bävern, vesslan eller räven gör du mörkret till din vän. Kråkan är din fiende. Vintern din högtidssäsong. Poppel ditt finaste träd.
De gamla säger till dig att klockan är tolv när du går in i svettstugan, ugglornas hus. Där delas gamla hemligheter. Du lär dig dess ritualer. Tystnad är den ultimata dygden. Det överraskande vapnet du håller.
Mantlade som klor redo att slå till när stjärnor avslöjar minsta rörelse nedanför.
Döden måste vara snabb och obarmhärtig för den intet anande kaninen, musen eller sorken.
Tussar av riven päls . En plats med blod kvar bredvid det märkta krysset. Ditt spår i snön.
--
Slapp Happy / Henry Cow - The Owl
Farliga tider numera, även på hamburgerhak. Texten skriven i samband med incidenten på Burger King i Täby.
Gola ner en mongol
som inte alls är cool.
Även om han har pistol.
Ty han lyfte på Annas kjol,
sätt honom i elektrisk stol.
En flotta skonare lämnade mig
Strandad där ingen sand fanns
Mina ben svänger brett från kajen
Grus. Sten. Havsväxter.
Vatten. Salt. Saltvatten.
Fiskmåsarna trumlar i luften
De cirklar som dansöser i klänningar
Den enda ljuset de ser är sina vita vingar
Det finns fyra stjärnor ovanför mig
Hon är en av dem. Hon faller ned från skyn
Kastar sig och gör sedan en liten dykning
Ytan för luft framträder med huvudet först
Hudskal. Hon glider ut ur luftens eteriska händer
Det kalla stjärnbarnet, född så mycket vackrare
Än dammens salamander en morgon i Maj
Vackrare än min hund som simmar
I viken bland stingande medusor
Mitt huvud är ett som loft av klockor
Som klamrar sig ut ur tidssekvenserna
Och jag hör åtta miljoner bönder hejandes
På detta stjärnornas spädbarn
Som djupt andas in i sin satinhud
Ropandes: "Värld! Värld!" till måsarna vid midnatt
3:e Januari, 1521. Hier stehe, ich kann nicht anders.
Idag är det 499 år sedan Martin Luther exkommunicerades från den Romersk-Katolska kyrkan genom det s k Decet Romanum Pontificem. Allt för att han avslöjat, näpst och gått emot den djävulska avgudadyrkan och simonin som ohejdat pågick med dåvarande Påvedömets goda minne.
Luther hade ej för avsikt att bryta med kyrkan, men Påven och hans män hade en annan mening. Luther missade dock knappast något. Och inte har Rom ändrat ansikte än till idag.
Man kan nog åtminstonde kalla den tidens papister och Romkyrka för mer ärliga än dagens dito när än värre bråte skall få audiens och acceptans i den sjuka"toleransens" förbannade namn.
Leve minnet av Martin Luthers protest!
Leve den ärorika reformationen!
Kamp mot ekumenik, alliansväsende och satanisk synkretism!
Om att ösa ur kraftkällan.
Lyft dina vissna händer och känn
rusningen av ord strömma nedifrån
influerade och drivna uppifrån
Lyft upp dina döende händer och skriv
teckna den lyfta hjulbågen
lutandes sig mot flödet
av jordens långsamma vatten på natten
tvingas den styva stenen skala av sig
tillbaka ned till stoft i lager rad på rad
Dess levande form i ljuset från höjden
Modernisierung?
Den enda man som är i huset, där han föddes. Hans söner är borta, de brydde sig för lite om gården eftersom han lät dem utbilda sig nere i staden. De var inte nöjda med vad familjegården kunde ge.
På hans mark har den tomma tiden satt sin käke mot subventionerna, jordbrukets enda brist. Det påstås vara föråldrat och ej självgående. Varje gryning fram till middagstid går han lite böjd, han lutar sig mot sina sysslor.
Med skrynkliga ögon och gäspningar i solljuset har hans gård blivit till en utställning. Från hästdriven slåttermaskin till modernt maskineri som länkar honom till jorden, till allt det gröna genom hans långsamma steg i gummistövlar.
Ingen introduktion behövs.
Vår stad
Är inte så säker på sig själv
Att den har en välkomstskylt
Vintern behöver ändå aldrig besöka oss igen
Vi är stolta över vår brist på fördomar
Hos oss är alla likställda
Vi kan förlåta och glömma
Min gård förlåter kärrhöken
Som flyger in i vildmarken
Varje gång som hon vill fasta
Skunkar som trampar på jordgubbar
Då de är på väg till majsfälten
Lämnande en rest av tystnad efter sig
Ören som faller från himlen
Som ock ibland dödar kycklingar
Vi har redan glömt kvinnan
Som hoppade från balkongen
Hon lämnade sin systers armband på avsatsen
För att bevisa att hon var ärlig
Vi kommer inte längre ihåg
Hur den berusade mannen dog
På väg till banken
För att ändra sitt testamente
Varje vår räknar vi liljorna på fälten
Himlen lämnade stan vid midnatt
På morgonen var alla skuggor borta
Jag oroar mig för mandelblomman
Varje dag frågar jag pilträdet
Var är bina och när kommer nattskärran
Att återvända för att sjunga?
