No em fa el pes. Inget som betungar mig.
I mig
och runt mig
är jorden svart silver.
Gamla fartyg
av tusen ord
seglar högtidligt förbi.
Det finns en början
för varje grön sjöstjärna.
Så även för unga tenorer
på kvällsjungande gator.
Som skrämmer fåglar
vilka färdas långsamt över haven
och i det beväpnade gräset
begraver pyttesmå syrsor
med en surrande hemlighet.
Rastlös och snarkande
låter sig tjuren störas i sin gula vila
bakom draperiet av rött vin.
Där ligger den väntande slätten
Idag 26:e Juli är det Bretagnes nationaldag. Till de bretagnska självständighetskämparna. Bretagne är INTE Frankrike! Breizh d'ar Vreiziz!
Att jag med varje död
ökar min ensamhet.
Att jag med varje
uppståndelse
igen blir naken och sårad.
Att med alla behov av kärlek
ge efter för döden -
det är min långvarande ångest.
Att se dagen komma och gå
över stulet land.
En kamp för ett arv
ger ändå mening i mörkret.
Jag lyssnar till dess kall.
När jag bepansrade mig med
den vitsvarta rebellflaggan
för att vara medveten om min kraft
gick till sist kampsignalen fram.
Så nu, framåt marsch!
Gör du dig också redo för kampmarschen
och bryt dig igenom fiendens ställningar.
--
Fotnot 1: Glöm ej att Friedrich Engels kallade bl a bretagnare för "völkerabfälle", folkavfall, i Neue Rheinisiche Zeitung, Nr. 194,13/1 1849.
Samma epitet gav han också bl a basker, gälerna från skotska höglandet (som var jakobiter och Stuart-anhängare) och sydslaver som serber. Detta för att dessa små nationer låg "ett steg efter" i den historiska utvecklingen och inte var "revolutionära". Därför måste de enligt Engels förlora sin identitet och gå under.
Marx korrigerade aldrig sin kollega i detta utan gav själv exempel på samma synsätt. Kautsky var däremot kritisk till uttalandet. Engels hade f ö inte heller så goda ord till övers för skandinaver.
Fotnot 2: Danska vikingar var i gamla tider bretagnarna behjälpliga med att hålla den frankiske inkränktaren stången.
Till minne av de franska protestanternas deklaration i exil under EdvardVI:s fribrev. London, 24:e Juli 1550.
Våra fäders land. Där hugenotternas blod tillsammans med kämpande medborgare flöt under bödlars hand.
Låt oss fira den efterlängtade freden, som hade den inträtt igår. Då vi äntligen, i en nära och kär stund, förnöjsamma under den nu varaktigt fridfulla kullen står.
Folket går axel mot skuldra längs huvudvägen. Manifestationen är öppen och offentlig, inget hemlighetsmakeri eller någon hörsägen.
Se där nere i den gröna vilodalen, det vita fredshuset och de medvetna människorna. Låt detta vara vår bön: att bevara kraften som binder oss samman; nästen av stål, de odelade hjärtana.
Viljan att förstå men även förlåta; att se med det ljusa ögat som blott ser tidsbunden sorg. Genomslaget: lusten att leva fredligt tillsammans i en tryggad borg.
Kunskapen: äntligen hittar vi varandra igen. Martyrerna i ljust minne bevarade. Höj nu kampfanan, min vän!
--
Fotnot 1: Det mycket stora antalet hugenottska flyktingar i Storbrittanien under 15-, 16- och 1700-talen var orsaken till att uttrycket refugees skapades i det engelska språket via påverkan av franskans réfugié.
Fotnot 2: Franska protestanter förföljdes i ca 250 år innan de omfattades av religionsfrihet så sent som 1789. Hundratusentals av dem hade dödats, hundratusentals hade flytt utomlands. Till Sverige tog sig bl a hugenottsläkten de Laval.
Lägg därtill att de flesta valloner som kom till Sverige var kalvinister, som led förföljelse i dåvarande Belgien. Släkten Bernadotte var franska katoliker som konverterade till lutherdomen.
Diversifikation.
O, ni ungdomliga svärd, toppböjda och smidiga!
O, ni mamseller i gråvitt, med ekipage och slitage!
I Bautzens stad var ni någonsin så smidiga som idag?
och ni kommer alltid vara där.
Även om doften från vinstockar hade skymt det
även så, som ni säger, mina fränder;
sorbernas blod spolas hårt!
Läpparna bränner och ögonen brinner.
Vem ska slå oss, vem ska plåga oss med sjukdom?
Av någon mästare vet vi intet av;
så muntert som vi lever upp och håller dryckeslag
som oss lyster ända till dess att vi mot vårt slut gå.
