Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
En betraktelse.
Fotgängare trakar förbi,
kråkor repar en spricka i jorden,
en tung fot krossar två grå vingar,
under den svajande busken
flyr en ödla bort.
Revisitation.
Amsterdam är Amsterdam,
till och med en decemberkväll
finns det blommor av is mot rutan.
Hur kan gammal kärlek rosta
om koltrastar fortfarande sjunger
på den tråkigaste sommarversen?
Och på vallgatorna lyser lamporna.
Om tillvarons dribblingar.
Bollen är på Zlatan. Vinden gläder honom. Han tvekar. En liten blomma står i hans väg. Hon visar glatt sin egen ringhet till planens gepard.
Han får henne att heja lydigt, och han slingrar sig längre längs de enklaste stigarna som mäts ut bland gräset. Han hälsar och dribblar mot mål.
Han lägger snart kinden mot gräset, sporrad och varm. Men se där, en skalbagge! Bollen undviker den inte, den böjer skalbaggsbenen och matar döden. Stoppet.
Detta är vad han fruktar på denna nedtrampade kyrkogård där oturen inte längre är begravd. Detta är vad han vägrar.
Även om en cypress eller annat farthinder bryter av hastigheten. Barn kommer ändå att ta efter honom, vad han än gör.
Snart flyger han igen över staket, tak, kransar och slitnagamla namn. Bara för hejarna att hänga med.
Rådplägning,
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger till dig
efter sextio år i Augusti?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Är du ensam på kvällarna,
gamla dam?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Igår kväll var den mörkgrå,
i morse var den blå.
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger när den rör sig
och du kommer ihåg
att på pianot har du
en gammal metronom.
Du vistas ute i trädgården
och ser där en påfågel.
Det är jag som visar dig
den sista äran,
för vilken den gråa gåsen
fnyser och ryser.
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
O själ, du påsklilja
bredvid den mörka strömmen,
vänta tålmodigt,
jag kommer att hämta dig snart.
Såsom fänaden, människan.
Geten går på höga ben
till reservatet,
livrädd för gräset.
Den flyr förgäves,
de svängande bladen
som cirklar över den.
Den stinker av rädsla,
med vidöppna ögon
och näsborrarna
blockerade av damm
i det skrämda ansiktet.
Jagar nu iväg
med hovarnas spänst,
gör dammmoln
framför jägarna,
men de blir inte trötta.
En slutare öppnas,
krypskytten är på,
en röd fläck sprids
snart över bröstets
grova fleece.
Helikoptern vänder sig bort.
Djuret stannar upp,
lugnar sig och somnar.
Maskinljudet försvinner.
Folket lutar sig tillbaka:
Ännu ett beslut
om liv eller död.
Förtvivlan och hopp.
Jag är fångad
och med striden
någonstans i evigheten
strandad på Kap Verde
där alla mina begär
till ett förlorat hemland
förgås dag efter dag.
Där har jag fullt sjå med
att hålla med horisonter
och tärande längtan,
i ljusets gula glöd om dagen,
i nattens mörker med lykta
genom den smala grinden.
Jag beundrar varje ord
som kommer till mig,
låter de sätta sig ned
på små byggnadsställningar
som växer till båge och mast
och lyfter sina segel
samt begynner till sist
den ultimata resan
med det lilla fartyget
på ett öppet hav
till ett grönare gräs.
Toner från en inre och yttre värld.
Dofterna av sommarnätter
påminner mig om att jag inte vet
vad som ytterst är liggande
i min djupaste tanke
som svävar här i mörkret.
Som en gammal skattjakt
full av längtan till något
vagt och långt borta;
där ekon svävar
av mjuka psalmer
stiger en doft upp
från bokstäverna i min bok.
Låt mig påminna dig
om att jag inte riktigt vet
hur riddarna från gamla tider
övervann och uthärdade
för att finna sin skatt.
De är borta ...
men en varm längtan
till något vagt och avlägset
dit mörkret inte når
förblir hos oss
och de varmaste psalmerna
tonar ännu innerligt.
Avståndsförhållande.
Där hänger han, eldkulan
långt utanför vår räckvidd
relaterad till materia.
Han hänger utan att falla,
vi rullar runt honom
i vår glob av vatten och jord.
Den jordiska vägtullen
som är öppen i hans körfält.
Månen rullar runt
och mjukt framför honom
och med den flyger
framför min trädgårdsgrind
en sparv med en mask i munnen.
En gång i London under vintertid.
En skugga med ett skrynkligt ansikte,
en pinne som svänger och förtrollar.
Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,
och ett gäng gasljus lyser
bakom bollar av dimglas.
Julgranar hoppar omkring i rad,
på gräset bredvid Peter Pan.
Sagans bok viker sina blekta blad,
öppnar sig för moln och måne,
under himmel, stjärna och stråle.
Och alla ting som står i sin tystnad
berättar den kvällen sin gamla historia.
Ogräsets ode och öde.
Jag är ett ogräs som vinkar
i nöd till ljuset,
men som långsamt kvävs.
Jag har fibrer i slammet,
jag tuggar syre förgäves
och förminskas
i kvävande smuts.
Broalgerna sjunger med,
de muterar genom tidvattnet.
Förgäves i den kvävande
sången till havet
förblir våra alger smutsiga.
Ibland är jag befriad från ogräs
och min sång finns inte i kören,
ibland är jag den svängande
uppåtsträngens oktav,
då ljuset nära den
suger upp smutsen från mig.
Anblick.
Långa månader
ligger regnbågen
hoprullad i ett kvalsterhål,
glänsande och disigt
som ett fågelperspektiv.
Och under kalla vinternätter
när pärlugglan flyger in,
färdas en vit oxe fram
över de vida fälten,
tjock dimma mot isig vass
och kylig ånga upp ur myren.
Men en eftermiddag
bölar oxen ut ur grinden
och svänger argt sitt horn
mot de vida ravinerna,
och ut ur en myrstack
flyger en svart fågel uppåt.
En särskild stund i månskenet.
Det dämpade
stilla månskenet
är dovt omkring oss
och dess ton minner
om en persika.
"Som ett tidvatten
som inte längre rinner
men sakta flyter
ned från landet.
Det tunna blodet
rör sig långsamt
så ned igenom
de mörka ådrorna
på din hand ."
Så är hon död.
Och nu måste han
vara ensam
och välja
den konstifika
blomningen
av minnet.
Ett levande gammalt hus i dess ljus.
Hur väl är det inte
att vara här
bland ekarna
där blåsten fångas i blått,
och där vinden,
som är runt mig hela tiden,
får en gammal känsla
i mig att svälla,
vilken får ångesten
att ge vika.
En gammal känsla
från en ljuv dröm
som förstärks
av doften från vattnet
under de svala pilträden
och gräset som biter i vinden,
och solen som leker ömt
med sin varma skugga.
Hur ljuvt är det icke
att vara - här.
Hade jag glömt dig,
livets varma hjärta?
O, nej!
Ett mörkt hus
med ekar
runt omkring,
där ekollonen
beströr den hårda marken,
där min hemlighet
läker en gammal dröm.
Flyttning.
Rand av vingar
över väst!
Mörk pilspets
mot månen!
Vilda gäss
som passerar!
Symbol för allt
jordiskt stående
inom övergången
av hösten
i dess tecken
av att passera!
De känner väl till
stjärnorna,
molnen, natten.
De kallar hjärtat
ensamhet
mot att dö
bort från dagen.
Rand av vingar
över väst.
Mörk pilspets
mot månen.
Vilda gäss
som passerar.
Bland isbjörnar.
Det är vinter
och den kanadensiska vinden
med obarmhärtigt snö och isregn
tar bort de gula träden blad för löv,
trycker mig söderut till mitt land
och lockar mig snarast till våren.
Men jag, nu tung och envis,
finner att mina fötter
är genomborrade och planterade,
mina rötter är nu heta under jord
i snön som hastigt faller runt mig.
När jag blir kall är jag frusen,
nu med skogens avskogning
i detta svåra, hårda klimat,
Jag söker din inställning;
Kvinna, var du min varma latitud,
var du mitt soliga hemland!
Ps.119:105.
Välbekanta lampa,
älskade skymningsblomma,
älskade gryningslykta.
Du ler vid mitt skrivande
där jag nämner dig med ömhet,
din skönhetssol i min bostad.
Mjuka, varma, gyllene lampa,
morgonlilja, morgonsol,
visa mig vägen som leder till nåd.
Ljusrikedom, jag får styrka från dig
till att vada genom tidens vatten.
Jag reser mig upp
från osäkerhetsdjupet.
Du blommar på alla sidor
såsom en fredsblomma.
Jag mäter mina
utrymmen och min tid,
men du har aldrig
lämnat din cirkel.
Ditt ljus viskar mjukt
över mitt oroade sinne
vilket ser motsättningar hota,
men den som tror
på det ljusare ljuset
i denna sena timme,
omges av dig
med miljontals ljusa blommor,
insiktsblommor
och förklaringsblommor.
Flytande ljusbollar
på tidens vatten;
kärlekens blomster
och uppenbarelse av livet.
Arv och miljö.
Filologer i bibliotek förblir
fängslade av blodspår
från gammal högblomning,
fragment av Wulfilas bibel,
lila pergament i Uppsala,
Matteus fragment i Milano;
första priset i tävlingen
fick Giessen för Lukas-resterna.
Bukarests gyllene sigill
förlorades under första världskriget,
men dess runskrift är ännu klok
och lagrades i Berlin i rätt tid.
Där någonstans bor östtyskarna.
Förstenade runor strider mot låten:
"På våra underliga vandringar"
och förblir fortfarande
"track and trace"
på vårt underliggande
östgermanska färdiga språk.
Texten vid graven är relevant,
eller hur?
Var det ett kärleksbrev,
eller var det för grekiskt?
"Kärleken kommer aldrig att förgås,
men löst tungotal går till månen."
Dess arkiv innehåller
det värdefulla skrinet
med sista bokstaven
skriven av gotisk hand:
”Dessa ord tjänar som rapport
för att mitt folks sista lidande
på den avlägsna Krim-ön Doros
slutade vid Svarta havet.
Min käraste och dyraste inteckning
tas från mig för alltid."
Från mörker till ljus.
Jag bråkade med min fru
och gick ut och såg månen
som tiotusen lyktor.
Över den mjuka snön
efter en snöstorm
går jag, utan en aning
om vart jag skall.
Vad är det som får mig
att hata så intensivt?
När vi hatar är vi allvarligare
än när vi älskar.
Varför börjar jag nu känna
att jag älskar henne igen?
Allt är som den där snöstormen.
När det är över ser vi månen
som tiotusen lyktor.
Och vi bärs hem.
Vibrationer.
Du kallas för den mörka världen,
en mörk melodi i det omväxlande folkspelet.
Landet och kullarna vi inte vill ha,
varken dockornas magiska ljud eller chatt.
De svärmande fåglarna flög iväg.
Landet, vars själ försvann med vinden
och jordens vandrare såg dess liv
dunsta i den rosiga sprickan av lidande
och det glödande andetaget
som frös till ett slumkvarter.
Landet där man skälver i olyckliga dalar,
där bergsanden lockar oss och lurar oss,
och i de mätlösa utrymmena ljuder skalmejan
ett genomträngande och intagande ljud
Vår egen röst är dämpad.
Ändå har människan sjunkit ned vid dina fötter.
Alla de som någonsin drack av din berusning,
som sett färgen på din ört, känt doften i ditt hem.
Och under den milda smekmånaden
har tärnan hört talas om vargen som bor i dig.
Landet mellan träd, solljus och mörker,
på ena sidan av bergspasset viftar, viskar
ljudet av den gyllene kalken, varats hymn -
och över berget, kört genom sandslammet,
suckar den torra öknen i en glödande glöd.
Sökte i dina utrymmen, sökte efter din varelse,
sökte efter din mörka själ, gjorde sångaren
som reste genom landet och läste ditt ansikte.
Jag ser ett evigt skrivande från Skaparens hand
i förväg. före den mänskliga foten.
Jag återvände och fångade in strängarna,
ljud sprang upp från källan sent på kvällen.
Nu förvandlar det sig till en melodi i mörkret,
som paras ihop med sångspegeln i ditt ansikte.
Det är dags för den mörka symfonin.
