Deut. (5Mos).26:8-9. Det förlovade landet.
Ditt land, dina kullar och ditt hav
som fortfarande vilar i de vita molnbanden
av hög svalka.
Rofyllt som ljudet från en brun profet
som reciterar din lag i vågorna av hans skägg.
Damma av din eftermiddags alla ting
bedövad till smärtan i hjärtat
som likt halvt glömda gamla klagosånger
hänger mellan olivträden.
Ögon, våta av tårars djupa sorg
torkade du med din högra hand.
Liten var din tröst, men ren
såsom klara källsprång i bergspringor.
Bedrägerier och lögner har sin skit
och deras ögon är täckta att de ej må se.
Sparade åt din vredes hämndedag.
Men sedan då ett barn
med sin blyga osäkerhet
kom till dina fötter som viloplats
så blev du tyst.
Och du plockade blommor till honom.
