Den poetiska dimensionen i profetian. GT:s profeter, som Kristus hänvisadetill, uttryckte sig ofta i poetisk språkdräkt.
Stadens byggnader ligger i högar
från vilken dussintals solar glöder,
och nedanför jättespiraler i lundar
surrar en dimmig nattborr.
Men han har ingen del i det, O Herre,
att han är här utan halo och lila mantel.
Förminskad och ensam, med sorg.
Så måste han gå, i denna era av
materia, stål och jazzens skval.
Mot svartkonst må han stå
mot en belånad herre och vasallers åldrar
och ondskans munkar och katedraler.
För människan har förminskats
till att bli en lågt stående animalisk entitet.
Ty dess högsta ideal blev just makt,
det blev människans gud.
Integritet, heder och fromhet
och kamp för skönhet finns inte längre.
Därför måste han, trots sin ärbarhet
och som bärare av den Högstes order
gå långt för skönhetens skull.
Gå längs sorgliga stjärnors sluttningar.
Gå längs raserade familjehem
och se förstörda god -och renhetsideal.
För detta århundrade
kommer aldrig att förstå
hur Gud kunde upphöja
en sådan utvald man.
Böneropet ljuder:
Gud, skicka millenniet
av Andens överhöghet.
Låt vad som är högt
i denna låga värld
med hast förgås.
Amen.
Det som blev kvar
av det gamla Aten och Jerusalem
kommer återigen
att bli en verklighet på jorden.
En oväntad, hastig förödelse
av alla styggelser.
Då lämnas inte
sten kvar på sten.
Det kommer även till norden.
