Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".
Två kråkor
gjorde sitt bo
av ståltrådar
och i stålbad
långt från vass
och varma floder
bor röda finkar
och vilda påfåglar
som fortfarande
lägger sina ägg.
En järnbur syns
långt ifrån åsar
och långt gräs
där kastar sig
apor omkring
och vattenbufflarna
tar fortfarande hand
om sina små därnere
vid betongkaret.
Du och jag
är bara
i ett enkelrum
separerade
från deras glädje.
--
En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979
Rådplägning,
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger till dig
efter sextio år i Augusti?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Är du ensam på kvällarna,
gamla dam?
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
Igår kväll var den mörkgrå,
i morse var den blå.
Jag undrar vad
den gula grammofonen
säger när den rör sig
och du kommer ihåg
att på pianot har du
en gammal metronom.
Du vistas ute i trädgården
och ser där en påfågel.
Det är jag som visar dig
den sista äran,
för vilken den gråa gåsen
fnyser och ryser.
Det här är min röst
över den svarta telefonen.
O själ, du påsklilja
bredvid den mörka strömmen,
vänta tålmodigt,
jag kommer att hämta dig snart.
Mysko manuskript.
Bär vita blommor
när månen stiger,
för träskarna luktar blod;
håll fast vid din skugga
när solen saktar ned,
ty dagen är mycket kort;
bind unga löv runt halsen
medan du sover,
fånga solen
i dess nedgående flykt,
lägg två små ägg
i fickan och önska -
att denna höna
kommer att värpa.
Spegel eller fönster?
Det är inte mitt ansikte
som jag inte tittar på.
Det är inte jag
som inte ser ut så här:
Dessa feta kinder
och slaka händer,
denna gamla man,
med fet mage.
Det är inte min bild.
Jag ser inte ut så.
Kommunikation.
Budbäraren skyndar sig
förbi min port varje dag
och jag väntar förgäves
på ett telegram.
Även mannen i månen
slutade skriva
så nu letar jag
efter meddelanden
i morgontidningen.
En patriot säger
att ett främmande bombplan
hänger över vår stad,
en svart fladdermus
siktar oss nu lägre.
Bara Ivar Kreugers huvud
sticker fortfarande upp
och statsministern
vädjar om lugn
och släpper ut en vit duva.
Och duvan kom till mig och sade:
du är benådad,
utkorad är du bland människor;
ta upp ditt svärd
och frigör oss.
Jag drar en oljesticka
genom min .303
och sänder bly till himlen
och väntar på telegrammet
som skall dimpa ned
bland mina brokiga blommor.
Inspirerad av Residents gamla låt "Death in Barstow" fr. 1976. Barstow ligger i Mojaveöknen samt tillhörde även den s k mormonkorridoren i södra Kaliforniens inland. Ligger även längs Route 66.
I Barstow hörde jag de döda gråta.
Jag lugnades av ljudet av järn,
ett långsamt droppande över stenar,
griniga grodor i en grop.
Kaktustaggarna stod alla ut.
Jag skakade den sönderfallande kalken
från mina ben, och sa:
Snigel, snigel, jag gitter mig framåt,
fågel mjukt svävande,
suckandes mig hem,
mask, var mig nära.
Min timmes prövning är här,
uppfiskad av ett gammalt nät
i vilans stilla, mjuka vatten.
Intet är litet,
inte ens den lilla fisken.
Sitter nu i ett tomt hus
och ser skuggan krypa in
och repade mig själv.
Det for fram en fluga,
en röst kom ut ur tystnaden:
Säg något!
Skuggan nu i spindelform
eller i form av en mal
som ansätter gardinen.
--
The Residents - Death In Barstow (1976)
Saktar dansen ned i hjärnan?
Vad fick människan att tro
att universum stannade upp
i dess dans?
Det stora hjulet
vrider sin axel när det kan;
jag behöver livsrum för att sjunga,
en plats för att dansa.
Och jag lovade mina öron
att jag kommer att sjunga
med björnarna och dansa med dem
för nöjes skull.
Eftersom de är mina vänner.
Jag har sett hur man glider
nedför en kulle från ett isblock.
Eller stod det i en bok?
Förnöjt erkände jag:
tama björnar gör oss sälla
på samma vis, minst två gånger.
På samma sätt.
Titta hur obeveklig
björnens dans är,
som vet att vara sällsam överallt.
Jag ville kasta min skugga mot månen
medan mitt blod hoppar
med en ordlös sång.
A1, en lärare som jag inte hade,
kräver god danskunskap.
Att träna tårna
efter vad ens tunga befaller.
Men vad jag lärde mig där,
hos björnarna,
var att dansa ensam.
Att inte vara den stelnade rörelsen.
Jag snor den här låten
från en man som heter Yeats;
jag tar den och ger tillbaka den.
Eftersom andra låtar, en annan puls,
tonar i min inre värld
och springer iväg med mig.
Ja, det låter ganska så illa för mig,
ser ut som att irländsk polka
inte är något för mig heller.
Så, nej, kom med här nu
för att kunna förstå björnars dans
- och Yeats.
3-in-1.
Vem har ansvaret
(som en jägare för sitt gevär)
för sig själv?
Jakten är lång
och talar kallt.
Kallt gevär
i jägarens händer.
Se upp för den ljusröda uniformen.
Vem kommer att skydda dig
från enhörningen
om du blir vän med honom?
Husen faller samman
som genom en trasig trampolin
för att aldrig se solen igen.
Skalmänniskor.
Mellan sömn och sömn
är den lilla asken
i djuphavet
plötsligt stannande;
är du ett brett skal
av pärlemor
som suger in mig,
kryper upp i dina spiraler
helt skyddad från havsdrift,
för att du älskar mig.
Och som vi sover,
vi svänger,
vi fluktuerar århundrade
efter århundrade
odödliga
mellan blodröd fisk,
sjöstjärna och anemon.
Ett liv vid havet.
Tidvattnet kryper redan in igen,
krullar sig runt högar,
anklar av sand och svep,
med ständigt ökande vändningar
då solens värme stålar ut.
Ganska så omedelbart
och i största möjliga utsträckning
kommer jag att sova intimt
längs hela jorden, hela natten,
och med ögonlocken vägandes
var sandkorn som ständigt
rullar fram.
Gungade och långsamt
i sin vandring, som en dröm,
där den hoppas på nya länder,
outtröttligt letandes sin plats
under ett lugnare hav.
Don Van Vliet (Captain Beefheart) d.17:e Dec.2010.
Jag ligger under allt
som rör sig i denna sjuka vuxenvärld,
vad skall man köpa?
En sju-benig drake är denna
vansinniga tillvaro
som stirrar på våra tankar,
blek och full av glaserade ögon.
Natten är en spegel:
ytorna skrynklas långsamt
och från strypande djup
sticker ett slemmigt huvud upp
med två ansikten;
rasande, intrasslade
i en tuppfäktning.
Dagen är en bluff:
blott en bläckfisks
neonkött dröm.
Betong och träsk
skakar hand.
Vi köper det inte.
No deal.
--
Captain Beefheart - The Dust Blows Forward 'N' The DustBlows Back (1969) [Poesi]
Captain Beefheart - Further Than We've Gone (1974) [Musik]
Captain Beefheart @ Artnet [Målningar]
Bridget Bate Tichenor d.20:e Okt.,1990.
Den obekväma känslan av att veta säkert,
att i missförståndet driva nedströms,
det usla partyspelet, den långa resan
till spruckna fönster och lösa stenar
från ett raserat hem.
Tvingande konstant suddiga samtal,
fransarna, andedimman som sveper ut
genom stentröskeln, som letade en gång
efter varifrån det först utandades.
Ty ursprung bestämmer art.
Jag insåg att det var döden jag påbörjade.
För den som överlämnar sig till detta omen
känner hjärtat krympa i det astmatiska bröstet
och i det lägsta tidvattnet talar den håriga munnen
en kvinnas oförenliga ord.
Saltet, de molniga ögonen sniffar tillgivenhet,
på näbbets insida, det övergivna huset, sorg;
ögonfläckar fulla av klädda tårar ser blott ömma ut
i bränningen runt grottan bebodd i århundraden.
Masken faller av.
2-in-1.
Dimman i timman.
Spunnen dimma flyter
över skojarens huvud
och sticker upp dess flinka fingrar
för att växa på kyrktornets trädtak.
Till och med den pälsbeklädda
mänskliga surdegen
ljuger för dimman.
A face we all know?
Läkemedlet är min fru,
konsten är min flickvän.
Upptagen med den ena,
träffar jag bara den andra lite.
Och det är bra för dig
och bra för mig,
om jag vill ha ont.
Men, det goda
är likväl nära mig.
--
Cassiber - A Screaming Comes Across The Sky (fr. "A Face We All Know", 1990)
Duett. 2-in-1.
Himmelens horn blåser blått
över skogsdungen.
Den lilla bäcken blänker svagare nu.
Dess kalla silversmuts mellan spökträden
sköljer över det prasslande gräset.
Vinterns begynnande kraft
ligger inte i den vitbrända veden
ej heller i dimman tidigt på morgonen.
Mina händer är fortfarande varma.
Jag knackar på marken för gräskraften
att kunna blanda dess element
till dikten åt dig.
Med solen kraftigt vikandes mina fingrar
under de döda träden.
Drömmar flyter bakom dina ögon
i sömnhavet.
Vågorna hänger tålmodigt med
och gapande musslor gäspar.
Slaka klockor viker tiden
sekunder ställs mot väggen.
Sängen suckar, lämnar ryggen,
slappnar av armarna och stirrar in
i den återvändsgränd
mellan dröm och sömn
där vi känner varandra.
Verkligheten blir vatten
och vi måste glömma
dess sjunkande röst
till dess vi vaknar upp.
Snart är bokmånaden framför andra här.
Gula gräsmattans dagar
slits ut mellan böcker
och en halvtimmes pass
med boll och slagträ.
Pik, pak, pok!
Tänk att få vara honom
i horisonten på natten
där bokens blad växer,
på det vita ljusets ö.
Att vara konfys med Barth et al.
Det var en fredagskväll
med skymning, tidig höst,
ett hjärtas svek,
dödens epistemologi,
en sonatens zon.
Tills människan tvingades bort.
Bort från böckernas Europa,
som inte svalde svalorna
som du sa att de skulle göra.
Idag röker jag dina vassrör,
«poetiskt» bor människan
mellan ramarna på din glans.
Om hon bara kunde inse det.
Ett högt pris för din bok
hos en förbigången butik
och väntan på den i mina bokhyllor
som mitt hem nu kommer att göra.
Grönt.
Salladskålen är också grön.
Hon ger upp allt för grönt.
Skam öppnar henne
och visar hennes behag.
Den här intima klädkartell fällan
runt stammen sprider sig
så snart hon kommer upp
ur jorden, enbent och vädjande.
Vatten är det första
som hon borde få.
Nu får hon det.
Lättvindigt frågar hon
var någonstans det finns ljus.
Om du nu vill vara
så extravagant
att svara henne.
Mörkgul sol kommer
att kyssa henne troget under dagen
medskyldig till den vågiga saken
av att be och ge,
till berömmelse och fall.
Men salladsskålen trivs,
den är lätt, den är grön.
Hon börjar sjunga
av järn, färska fosfater
och allt som gör gott för henne
medan hon blir öm och ätlig.
Salladsskål grön
sparkar upp sina fällor,
moder jords stolthet.
Hon är trots allt
den enda under solen
som kan få det rätt.
Den enda som kan
göra flamenco
så flamboyant.
Polaritet.
De vanvårdade runorna
är fingerdragna på det slitna köttet,
de är gravida och svullna av arga skrik,
utsläppta och nu så ofattbart hesa
att det till och med stör en vallhund.
Fisken lever fortfarande på skärbrädan
med dess ångest kramper under den blodiga kniven,
går den lidelsefullt igenom dess nya utformande
och skärs ut som en mogen abscess,
medan dess inre drev far ut på gatan.
Gatan lutar sig smutsigt nedåt
samtidigt som en sotig oljefläck glider
runt kvinnor och ett kritvitt barn,
för vilken det inte längre finns
någon välgörande ört på jorden.
Allt är fryst i vår nordliga vind.
Vi kommer dock snart att hitta en fiskekrok
som ger oss ett lyckligt ansikte.
Då, först då, är vår tid inne.
Men inte ute på gatan.
En vision mitt under brinnande krig.
Där borta är döden lika snabb.
Här finns det vida stäpper utan slut
och där är de namnlösa, gråa banden
kastvind efter kastvind
av rasande eld och bly.
De som såg och iakttog de röda,
för att avvärja katastrofen som hotade,
se, de går tyst in i det okända där
och är stora såväl i liv som död.
Men här, bakom insektsskärmen
och det smutsiga fönsterglaset,
siktar de ljus och himmel.
Här sitter den långsamma, världsvana rasen
för att stöna, sucka och drunkna.
Och till frälsarna i deras kära liv
önskar de katastrof
med ett fromt munväder.
Gyllne morgon?
Jag hittar linne runt ditt huvud men det kallas inte ännu "idag" under dina bleka ögonlock. Fönsterspindlar kryper över din axel och hur kan jag vakna som inte ens har sovit.
Stigarna brer ut sig på armarna bakom dina strandade händer. En borstbagge går på den knöckliga vägen långt bakom din böjda rygg.
Vore det inte bättre att bara släcka lampan som knappt har överlevt i detta dåliga ljus?
