Global lokal

Världsmedborgare, eh?

Steg för steg blir du invandrare

hur mycket inföding du än är.

Vare sig du vill det eller inte;

oavsiktligt, tillfälligt, borta, hemma.

Strandad på denna onaturliga terrass

utan att någonsin helt och fullt landa.

Hemligheter

Världstillvarons döda stormästare.

Förlorade skändligheter kvarstår

som hemligheter i skåp och kistor

samt i grottor och i diken,

under vatten, madrasser eller löv,

låsta, inlåsta, låsta - och döda.

Får inte grävas upp.

Det tomma huset

En fallstudie.

Tomma rum:

Mogna håligheter, vindtäta med löv.

Svarta ingångar

blockerade med lerdamm och gräs.

En innergård med påstådda

förväntningar,

blockerade av rykten om rädsla.

Väggar med hål

för att säkra fästningen.

De långa trådarna av avsiktliga växter

förskjuter vattnet i gamla brunnar,

tvingar ljusstyrkan in i mörka diken,

sveper över mossig sten och vindskydd

genom de nu mogna håligheterna

på utnötta dörrar.

Det tomma huset kvävs.

Amsterdam IV

Tröghet. Nedkylning. Förbistring.

Mellan topparna av tröghet och torn

ljuder bogserbåtens tröga mistlur,

vilket låter högt, länge och utdraget.

Vallgravarna är båtens territorium

under broar, där skökor antingen

förklär sig eller förbidar hela natten

i sina dunkla halvmånesrum runt

den gamla katedralen, Oude Kerk.

Ruffighet och smutsiga scener

i dammarna och under Torensluis

gör inte det hårda klimatet mildare.

En eftermiddag i djurparken

Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".

Två kråkor

gjorde sitt bo

av ståltrådar

och i stålbad

långt från vass

och varma floder

bor röda finkar

och vilda påfåglar

som fortfarande

lägger sina ägg.

En järnbur syns

långt ifrån åsar

och långt gräs

där kastar sig

apor omkring

och vattenbufflarna

tar fortfarande hand

om sina små därnere

vid betongkaret.

Du och jag

är bara

i ett enkelrum

separerade

från deras glädje.

--

En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979

Bergsmannen

The Old Man of the Mountain.

I de upphöjda klipporna gömmer sig

ett grovt och underbart frö,

forntida grönblå lämningar som lyser.

Bergsmannen proklamerar livets gång.

Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad

följer i de döda klyftornas fotspår

som lämnade stjälkar och rötter överallt.

En kompakt skog som skymmer sikten.

Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig

är den gamla orörda och värdiga världen.

Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!

Bergsmannen regerar här.

Höjd och djup är förvånade.

Inte mycket utrymme kvar

för dödliga människor i detta system.

Ett avskilt territorium.

Född avslappnad genom bergen

grubblar han här och där länge

och anger med arkeologisk enkelhet

skalan som omgivningen existerar i.

Pegasos

Fall och flygförsök.

Det är natt.

Månens hästsko

flög lätt iväg

från fönsterbrädan.

Museet

 

Dåsiga betraktelser.

Trött på genierna, de eviga madonnorna med barnet, de hertigliga porträtten, världskartorna med försvunna kontinenter, svärd från duellerande herrar, klavcymbalerna, tårvaserna och mästarnas ofullbordade verk. Trött på salongsmusik och alltför pråligt gnål. Trött på att veta hur man stirrar på vad andra vill se.

Gobelängerna som redan sov var förhindrade att närma sig guiderna som kysste åskådarnas uttråkade ögon med inlärda repeterade fraser. Jag skulle hellre åse goternas, vandalernas och de ursvenska barbarernas grova konst än dessa franska, löjliga malligheter.

Och, tyvärr, när skönheterna efter stängningdags återgår till sig själva i tystnad, tänker sextanten tillbaka på Kim, längtar vägen efter barnets hand, saknar pilen vindens visslande och museet kan inte lindra sin smärta med människors krystade beundran.

Med brist på muskler lämnar museet sina värdefulla salar till natten och dess väktare och går i stället med sin ande till vingårdar där befruktning sker, till bevingade barn som hämtar nät, till stallen där grisblåsan rullar som en boll.

Hellre tretton orkidéarter och det vita vildsvinet. Den utstrålar nöjd sin samling passvindar, dess manuskript som raderas av tidvattnet, sprickorna genom vilka pojkar såg det förbjudna och den sätter sig som en katt på kanten av ett bad fullt av klart vatten.

Det är utställning det, gösse.

Gatubarn

Insyn.

Hon sover bara,

natten är mörker

bakom soptippen.

På morgonen

är piskan mogen

så även den

råa borsten

i grova, slitna

tvätthänder.

Kycklingskinn

och kycklingben

kokas sakta med

löv och blad.

Eftersom ingen

kappa eller sjal

finns i kartonghuset

får morgontidningen

bli till dagens

klädnad.

Vaccination

Såsom fänaden, människan.

Geten går på höga ben

till reservatet,

livrädd för gräset.

Den flyr förgäves,

de svängande bladen

som cirklar över den.

Den stinker av rädsla,

med vidöppna ögon

och näsborrarna

blockerade av damm

i det skrämda ansiktet.

Jagar nu iväg

med hovarnas spänst,

gör dammmoln

framför jägarna,

men de blir inte trötta.

En slutare öppnas,

krypskytten är på,

en röd fläck sprids

snart över bröstets

grova fleece.

Helikoptern vänder sig bort.

Djuret stannar upp,

lugnar sig och somnar.

Maskinljudet försvinner.

Folket lutar sig tillbaka:

Ännu ett beslut

om liv eller död.

Ikaros

Hybris.

För inte så

länge sedan

flög Ikaros tätt

mellan himmel och jord,

som svängde

mellan liv och död.

Hans vingar

var balsamerade

med vax

och glömde vad

som varit och vad

som kommer att vara.

Han visste att det inte

fanns någon väg tillbaka:

som himmelens dimma

kände han sig flyktig.

Han kunde inte längre

landa vinglöst,

inte på trampade gator.

Förutom att Ikaros

adress är föråldrad

är det bara hans spel

som betyder fingerpekande,

folk vill ha hans huvud

som ett uppstoppat ansikte

mot en museivägg.

På en bronsplatta

försvann Ikaros från jorden

och föll tillbaka dit ned

med ett blå regnmoln

i ögonen och av

den gyllene solen

förbrända vingar.

Sfinxen och jinxen

 

Varat och tiden.

Om du en dag går iväg -

vänd dig då bort ifrån mig

lämna ingen adress

eller telefonnummer.

Ta din ilska med dig,

packa ned skulden

stoppa ned den

i din handväska

full med upplevelser

och vad du ser som segrar.

Ty jag skall då vara tyst

som sfinxen.

Kanske, kanske en dag

din balsamerade kropp

ibland besöker

denna pyramid,

men återhämta inte

dina glömda smycken,

bara den lilla söta ringen.

Se, hur på jorden

byggstenarna stannar kvar,

hur de stå där ändå.

Dock ej för beständigt.

Baskiska havet

Förtvivlan och hopp.

Jag är fångad

och med striden

någonstans i evigheten

strandad på Kap Verde

där alla mina begär

till ett förlorat hemland

förgås dag efter dag.

Där har jag fullt sjå med

att hålla med horisonter

och tärande längtan,

i ljusets gula glöd om dagen,

i nattens mörker med lykta

genom den smala grinden.

Jag beundrar varje ord

som kommer till mig,

låter de sätta sig ned

på små byggnadsställningar

som växer till båge och mast

och lyfter sina segel

samt begynner till sist

den ultimata resan

med det lilla fartyget

på ett öppet hav

till ett grönare gräs.

Ormmänniskan

                                       

Samtidsstudie. Skamtidsstudie.

Människor är ormar. Om ormar inte kunde vara människor så skulle vi vara rätt nöjda med de kringrullande arm- och benlösa varianterna. Vi går in i diskussioner med vår egen föreställningsvärld och våra egna begrepp och lämnar dem för det mesta utan att ha tagit några större intryck av andra och i den mån vi minns något av samtalet med dem så är det det som vi själva sa.

Men eftersom ormar inte är populära så brukar vi ofta klä upp vår plan att komma åt grannens egendom på ett lite bättre sätt, som att kalla det "rättvisa", "jämlikhet" eller kanske "solidaritet". När han motsätter sig det så kallar vi oss "demokraaater" och honom "fascist"/"rasist". Skulle någon hålla med oss så är han plötsligt "expert" och säger någon emot oss så är han "konspirationsteoretiker".

Och det är naturligt. Det naturliga är att man själv menar sig ha rätt, och skulle passa som riddare i medeltida ballader, och att den andre är en orm. Vetenskapen faller rätt naturligt in med den som betalar för den och är alltså antingen en hop lögnaktiga stollar eller en hop lögnaktiga och välbetalda stollar.

Uppenbart alltså vad det rationella valet för experten är. Faller någon ur ledet och håller med oss på någon enstaka punkt för att han vänt checken bak och fram så är han den ende sanningssägaren och en stor forskare. Medan han, när han vänder tillbaka för att sköta amorteringarna, sålt ut och är en förrädare.

När vi då skall komma överens i större sammanhang då vi vet om att hälften är ormar, så är det knappast "demokratifrågor" det handlar om utan snarare hur man håller ryggen fri från överfall på vägen till och från tinget och hur man lyckas tvinga på den andra sidan sin vilja.

För vi har plundrat bort vår förmåga att klara och skydda oss själva och glömt bort att när man till huvuddelen kan göra det, så behöver man inte oroa sig för att grannen är en orm och finns där ett staket emellan så är det naturligt att köpa sin egen gräsklippare, snarare än att kidnappa hans.

Och skulle han krypa över staketet under natten för att bättra på inkomst och förmögenhet med min sekatör, så är det morgonens glada skratt att hänga av honom från spetsarna på staketet och skicka hem honom.

Problemet är att SAP:s version av demokrati tar bort hägnen och att vi diskuterar hur det borde vara istället för att koncentrera oss på mekanismer som får även ormen på andra sidan staketet att verka hederlig och inte komma över för att stjäla. Så länge han tjänar på att gå i bolag med andra för plundring och vi inte har konstruerat de mekanismerna så kommer våra motsvarande plundringsföretag att gå i konkurs pga ej senaste teknik samt tidsbrist för att första halvan av månaden går till att tjäna ihop det han stjäl.

Landet blir fattigare med deras plundring och förräderi (någon som undrar varför vi kan ha 2% ökad BNP i 40 år och det enda som har hänt är att TV-apparaterna blivit större. Vart tog resten vägen?) samt spär på avståndstagandet från grannen när han visar sig från sin uslaste sida.

Det här slingrar vi oss inte ur.

Kensington

En gång i London under vintertid.

En skugga med ett skrynkligt ansikte,

en pinne som svänger och förtrollar.

Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,

och ett gäng gasljus lyser

bakom bollar av dimglas.

Julgranar hoppar omkring i rad,

på gräset bredvid Peter Pan.

Sagans bok viker sina blekta blad,

öppnar sig för moln och måne,

under himmel, stjärna och stråle.

Och alla ting som står i sin tystnad

berättar den kvällen sin gamla historia.

Ogräsets koral

Ogräsets ode och öde.

Jag är ett ogräs som vinkar

i nöd till ljuset,

men som långsamt kvävs.

Jag har fibrer i slammet,

jag tuggar syre förgäves

och förminskas

i kvävande smuts.

Broalgerna sjunger med,

de muterar genom tidvattnet.

Förgäves i den kvävande

sången till havet

förblir våra alger smutsiga.

Ibland är jag befriad från ogräs

och min sång finns inte i kören,

ibland är jag den svängande

uppåtsträngens oktav,

då ljuset nära den

suger upp smutsen från mig.

Självporträtt

Spegel eller fönster?

Det är inte mitt ansikte

som jag inte tittar på.

Det är inte jag

som inte ser ut så här:

Dessa feta kinder

och slaka händer,

denna gamla man,

med fet mage.

Det är inte min bild.

Jag ser inte ut så.

Fransk essä

Napoleon, skurken som började eländet med sekulär religion och inledde Europas mörka tid.

När Napoleon var ung

var han väldigt tunn.

Blott en artilleriofficer.

Senare blev han kejsare

och han får mage

och makt över många länder.

Och dagen han dog

hade han fortfarande

buken kvar.

Men han var då

mycket mindre.

Anvisningar

Kommunikation.

Budbäraren skyndar sig

förbi min port varje dag

och jag väntar förgäves

på ett telegram.

Även mannen i månen

slutade skriva

så nu letar jag

efter meddelanden

i morgontidningen.

En patriot säger

att ett främmande bombplan

hänger över vår stad,

en svart fladdermus

siktar oss nu lägre.

Bara Ivar Kreugers huvud

sticker fortfarande upp

och statsministern

vädjar om lugn

och släpper ut en vit duva.

Och duvan kom till mig och sade:

du är benådad,

utkorad är du bland människor;

ta upp ditt svärd

och frigör oss.

Jag drar en oljesticka

genom min .303

och sänder bly till himlen

och väntar på telegrammet

som skall dimpa ned

bland mina brokiga blommor.

Telefonstolpen

Retrospektion.

På kvällarna samlades vi barn 

runt telefonstolpen på gathörnet 

framför apoteket.

Trästolpen som sjöng klagande.

Möbeltillverkarens pojke 

lade ibland sitt öra mot träpålen

och hörde dess klagande sång.

En gång såg han därpå en metallskylt

som gjorde reklam för medicin åt kvinnor. 

Han berättade att det var hans syster 

som grät i stolpen.

Nu, tjugo år senare,

har alla dessa barn vuxit upp.

Bara jag stämmer fortfarande

upp klagosång  på kvällarna,

som den där trästolpen på gatan.