Dualitet

En kritik av romantikens dikotomi mellan hjärta och hjärna.

Jag står med mitt hjärta i den ena handen och min hjärna i den andra handen, och mot vindens rytm svänger jag fram och tillbaka mellan dröm och intellekt.

Oavsett hur mycket jag än försöker förblir jag aldrig balanserad: sett från vänster är jag ett nummer; betraktas jag från höger är jag en dikt.

Mitt brusande huvud är full av uppfattningar som min lutning inte kan röra; och vad mitt hjärta säger till mina läppar har min hjärna aldrig förstått.

Dikt

Dikten skingrar mörkret.

Att dikta är att slå språket ur dess bly och att släppa loss ordet som en blå ballong. Att dikta är att flyga glatt över havet och dricka blå öl klockan två på morgonen.

Att dikta är att köra den gamla, gula småbilen över landsfältet och på söndag ta bilder av din röst. För att dikta är att sitta på tåget tillsammans och att säga sent på kvällen:

Se, vi är fortfarande här, låt oss vara lyckliga med våra fötter, låt oss flytta våra händer. Flytta oss kan vi göra och bryta upp från var vi är. Låt oss vara lyckliga att vi fortfarande är här.

Det är därför som att dikta är mer än att bara få oss att reflektera.

Vaggvisa

Dröm innan och under sömn.

Mellan oss

står ett piano.

Tonerna från det

är pappersbåtar.

Krybåtar blå

skrattbåtar gula

och lustbåtar röda

som tar dig genom dimman.

Sedan blåser de iväg

som fragment

genom den regniga världen.

Där månen är ledsen

och ljusen blinkar

på en våt sommarstrand.

Räkna båtarna i din dröm

Självcensur

Av rädsla för "cancel culture" eller ännu värre konsekvenser så bedriver idagmånga självcensur. Detta inte minst för att det sitter avlönande agenter påheltid och nagelfar minsta ord som personer yttrar på nätet samt i övrigapublikationer.

Självcensur är det ultimata resultatet av att maximalt utnyttja européiska människors alltför okritiska lojalitet till maktstrukturer- och hierarkier och följsamma auktoritetstro.

Något vi nu får tillbaka i form av repressalier från mäktiga yttrandefrihetsfientliga krafter. Ett högst påtagligt åsiktsförtryck byggt på tillitssamhällets och det brutna samhällskontraktets ruiner.

Att tala sanning om något som anses alltför känsligt kan vara åtalbart. En av den s k värdegrundens öppet totalitära sidor.

--

Dagens Juridik: ”Dags att göra åsiktsförföljelse straffbart”

I min ensamhet

Timing.

Inte nu.

Lyckan har fällt sina vingar.

Sitter förvånad i en kammare, går inte upp på gatan längre,far inte i luften längre.

Inte nu.

Ingen tid för rastlösheten i att se bakom en mur, runt ett gathörn, genom det tomma glaset, ej heller under marken - eller för att titta på solens kärna och de många solsystemen och tillbaka.

Nu.

Nu är övergången. Nu är det tid för konfrontation.

Lämna mig!

Nu är ensam.

Klart

Är vi inte alla tidens offer?

En väntan utan önskan rör sig inte,

den bara andas tungt och uppmärksamt.

Den tänker tydligt och tålmodigt på tomhet

och ser hur tiden blir allt tunnare.

Den ser hur tiden blir ett verklighetens skelett.

Vägen till de blå bergen

Förändringarnas tidevarv.

Tidigare - åtminstone efter gamla målningar att döma - gick man efter frukosten rakt till sin egen ensamhet.

Nu har vi de blå bergen att gå till. Du vet att det inte finns några vägar till de blå bergen i diset, men de kan fortfarande nås.

Jag tänker ibland på detta på morgonen när jag andas på en spegel.

På väg

Vandring. Förvandling.

Mina ögon väljer ifrån det förbipasserande landskapet vad som min hjärna senare kan smälta ned som en antik bildmyt eller ett minne.

Vad som ligger bakom mig sluter sig som en dold cirkel vars centrum jag inte längre spelar i. Det osynliga känner sig plötsligt oönskat.

Träd och berg väntar med att förfalla. Tills jag har gått förbi och först har sett dem stå

Aluns dikt

 

Inspirerande morgonbestyr.

Varje morgon skottar jag snö

framför spegeln

av ett intvålat ansikte.

Tidigt på morgonen

ser jag frost

på fönstren.

Rakblad, frost och kyla

rispar sig in i märg och ben.

Alun

dikterar denna dikt till mig

med små akupunkturnålar

av en ny lotion.

Beväpnad med mer mod

än vad rakkniven kan hålla.

Upproret

Idag 26:e Juli är det Bretagnes nationaldag. Till de bretagnska självständighetskämparna. Bretagne är INTE Frankrike! Breizh d'ar Vreiziz!

Att jag med varje död

ökar min ensamhet.

Att jag med varje

uppståndelse

igen blir naken och sårad.

Att med alla behov av kärlek

ge efter för döden -

det är min långvarande ångest.

Att se dagen komma och gå

över stulet land.

En kamp för ett arv

ger ändå mening i mörkret.

Jag lyssnar till dess kall.

När jag bepansrade mig med

den vitsvarta rebellflaggan

för att vara medveten om min kraft

gick till sist kampsignalen fram.

Så nu, framåt marsch!

Gör du dig också redo för kampmarschen

och bryt dig igenom fiendens ställningar.

--

Fotnot 1: Glöm ej att Friedrich Engels kallade bl a bretagnare för "völkerabfälle", folkavfall, i Neue Rheinisiche Zeitung, Nr. 194,13/1 1849.

Samma epitet gav han också bl a basker, gälerna från skotska höglandet (som var jakobiter och Stuart-anhängare) och sydslaver som serber. Detta för att dessa små nationer låg "ett steg efter" i den historiska utvecklingen och inte var "revolutionära". Därför måste de enligt Engels förlora sin identitet och gå under.

Marx korrigerade aldrig sin kollega i detta utan gav själv exempel på samma synsätt. Kautsky var däremot kritisk till uttalandet. Engels hade f ö inte heller så goda ord till övers för skandinaver.

Fotnot 2: Danska vikingar var i gamla tider bretagnarna behjälpliga med att hålla den frankiske inkränktaren stången.

Försvunnen dikt

 

Om skrivtorka och bevingade ord.

Var hittar jag ordet

som inte har dött i en dikt?

Jag ska leta efter det som ett barn letar

efter sin hemmagjorda drake,

som skakar och faller och åter stiger upp.

En drake som långsamt far iväg upp till skyn

och äntligen försvinner.

Jubiléet

Till minne av de franska protestanternas deklaration i exil under EdvardVI:s fribrev. London, 24:e Juli 1550.

Våra fäders land. Där hugenotternas blod tillsammans med kämpande medborgare flöt under bödlars hand.

Låt oss fira den efterlängtade freden, som hade den inträtt igår. Då vi äntligen, i en nära och kär stund, förnöjsamma under den nu varaktigt fridfulla kullen står.

Folket går axel mot skuldra längs huvudvägen. Manifestationen är öppen och offentlig, inget hemlighetsmakeri eller någon hörsägen.

Se där nere i den gröna vilodalen, det vita fredshuset och de medvetna människorna. Låt detta vara vår bön: att bevara kraften som binder oss samman; nästen av stål, de odelade hjärtana.

Viljan att förstå men även förlåta; att se med det ljusa ögat som blott ser tidsbunden sorg. Genomslaget: lusten att leva fredligt tillsammans i en tryggad borg.

Kunskapen: äntligen hittar vi varandra igen. Martyrerna i ljust minne bevarade. Höj nu kampfanan, min vän!

--

Fotnot 1: Det mycket stora antalet hugenottska flyktingar i Storbrittanien under 15-, 16- och 1700-talen var orsaken till att uttrycket refugees skapades i det engelska språket via påverkan av franskans réfugié.

Fotnot 2: Franska protestanter förföljdes i ca 250 år innan de omfattades av religionsfrihet så sent som 1789. Hundratusentals av dem hade dödats, hundratusentals hade flytt utomlands. Till Sverige tog sig bl a hugenottsläkten de Laval.

Lägg därtill att de flesta valloner som kom till Sverige var kalvinister, som led förföljelse i dåvarande Belgien. Släkten Bernadotte var franska katoliker som konverterade till lutherdomen.

Ett lyckligare liv

Om att vara det i varat.

Bakom en ek tycks dess skugga säga: hurra! där jag slutar börjar världen.

Jag å andra sidan är så annorlunda som en kväll på stranden med sina rullande småstenar, ty så böjer sig och vinkar mina handflator.

Vinkar och böjer sig gör de och min röst verkar komma från en sten och jag jämför och lyssnar. Ibland är jag lugn och trygg som ett lyckligt barn med sina leksaker. Så kommer mitt rum att vara städat och snyggt.

Jag kommer att dra en gräns som ständigt försvinner. Rita en karta över hur bra jag kunde använda en bullrig miljö. Jag kunde vända mig till världen för mitt gråspräckliga slut.

Det skulle bli ett lyckligare liv.

På morgonen

Morgonobservationer.

Kanske är det nyckeln

till hemligheten med tid och rum.

Tyvärr sover filosoferna fortfarande,

de drömmer om kärlek

eller drömmer om att resa.

Just nu finns det ingen i världen

som vill svara på en sådan fråga.

Men en fiskare som står på banken

drar då och då upp lite dimma.

Ett modigt litet skepp

avlägset och osynligt

puffar genom det grå universum.

Kyrkklockan: sex slag av bomullsull:

de faller som mjuka kuddar på världen.

Nu kommer den visslande fönsterputsaren

för att torka de suddiga fönstren

på den nya dagen.

Skissblocket

Den verkligt intelligenta designen.

Dagligen sker det underverk.

Min far kommer varje kväll ut ur det kalla världsrummet in i det varma huset, rensar halsen och släpper ut sina bekymmer. Min mor täcker över dem med en handfull lugnande ord.

Det får människan i mig att röra på sig; ansikten blir till stjärnor, armarna når uppifrån och nedåt genom en annan världs blå svalka. Varje ord har en resonans med sig som får mig att skälva.

Senare då jag kastar mig ned i sängen, i slutet av mina tankar för dagen, just innan insomnandet, så ser jag återigen framför mig ett skissblock. Avsett för en dold hand.

Min mening

En existens.

Min mening

är en röd dröm

som inte kommer att beröra jorden.

En röst bevarad i ett trasigt glas

djupt ned i vattnet

långt under sanden.

Min mening är en vit fågel

med hala fötter

och vass näbb.

Den döda salamandern

En exposé.

Hans död är en stilig ställning

längst ner i brunnen.

Förstorad av vattnet

ligger han på rygg med böjda tassar.

Han bär sin graciösa autograf

upp till svansen.

Hans hatt och paraply har dekorativt

tagits bort från vyn.

Så dör en gentleman, en salamander.

Min klockas tickande

tränger sig nästan genom

den rörliga spegeln av vattnet.

Tornet

 

Denna gång världen.

Det är inte en hand

som sträcker sig upp

mot paradiset.

Inte heller är det

en symbol för andan

i civilisationens vetenskap.

Det är ett piltecken

för framtidens skull.

För människor som flyr

från en storstad vars civilisation

börjar förfalla och sönderdelas.

För att tränga igenom och förstöra

rymdens hårda hud

och atmosfärens kalla skal.

Är det tråkigt?

Från dess skarpa spets idag

blinkar ljuset

och det gör ett språng.

Molnbudbäraren och tankesfloden

Saknandet. Smärtan.

Moln som driver så långt och fritt.

Jag skulle be dem om att bära

mitt meddelande till dig.

Men deras virvlande former

accepterar ingen kostnad.

De vandrar, de stannar.

De dunstar bort.

Jag längtar förgäves.

De som tar avsked träffas

alltid ännu en gång.

Men du ensam skickar inget ord

om återvändande.

Sedan du gick bort

mörknar min lysande spegel

av all min försummelse.

Tankar om dig är som den flytande floden.

När slutar de någonsin rinna?

När borden vänds

2Thess.1:5-6, Heb.10:30-31, Upp.18:5-6. Denna text handlar om kristnavärlden runt som förföljs och förtrycks.

De går förbi oss med föraktande ögon

själva rädda för vad vi nu lider

av deras grova och kränkande händer.

Smärtan i våra leder, den uttråkade tröttheten;

de läser i våra ansikten

att vi är i sundet av Guds mysterium

med vilket Han kommer att slå dem

i tidens förfall.

Att de själva en gång kommer att lida

såsom när de fick oss att lida.

Ja, än värre än så.

Att de hårda händerna med vilka

de bröt ned oss och plågade oss

kommer att få veta hur bittert det är

att meningslöst vädja och försvara sig

från slag av övermäktig vedergällning.

Då, när deras skamliga stolthet bryts ned.

Då, när rättvisa till sist skipas.

En gång för alla.

Ingen här

 

Absurd, barock och bisarr dialog.

- Är det ingen här?

- Ingen som känner dig och ingen som du känner har kommit hit för att träffa dig.

I nästa rum är en man och en kvinna, de är lyckligt samtalande och skrattande. Bland allt slammer av koppar, fat och annan disk. De går nu iväg.

Utanför fönstret är sommarens solljus starkt. Jag går till stora scenen.

- Är det ingen här?

- Spelet är precis klart.

På den mörka, tomma scenen svänger en stor gardin kraftigt, blåst av en vind från fällningsdörren.

Scenriktning: Han är uttryckslös och går ut.

-Ingen här?

- Nej. Det finns inga människor längre. Men jorden, påvilken alla varelser dör, fortsätter att rotera som tidigare.

Utan eko

Gud den högste har skapat stjärnorna. De är allena till Honom som all ära tillkommer. Den som vill leva av "stjärnvisdom" men inte vill veta av den som styr och står över stjärnorna går vilse.

Vi lever inte alla under stjärnor

med vårt rastlösa hjärta

som drömmer och älskar.

Inte bara ser vi en mörk öppning

i universums rymd, eller på jorden

som en gång uppslukar oss alla.

Ty även om man ler, rörd av en dröm,

är dyster ekstas bäraren av ett enda löje.

Som mörkar matta och likgiltiga ögon

eftersom inget eko finns i dess bärares hjärta.

Emedan människor föredrar det tomma spelet

där förbränningen av en själ bara stör.

Måste de tappa sina hjärtskrik bland stjärnorna

där ingen gud hör.

Byn som inte gynnades av solen

En klagande röst från en fiskeby.

Denna by har aldrig bränts av solen.

Husens grundvalar

som ätits bort av saltvattenmaskar

och skjuts på bakifrån av den höga kullen

ser ut som om de förskjutits till havet.

Titta på kullarna i Tenasserim!

Vår by har aldrig varit upplyst så vackert som de.

Alla i byn är fattiga och luktar fisk.

De unga männen har dragit iväg någonstans.

Endast en massa gammalt folk

med hår som tång är kvar här.

Ah, ni unga killar som hoppar som delfiner

långt ut till havet - vart for ni?

Snäckskal kastades bort

och lämnades staplade vid vägen,

för länge sedan.

Fiskben som ruttnar i jorden

växer inte upp till att bli träd.

Vi andas tät dimma

från gryning till skymning.

Och på natten kan vi höra de döda ropa till havet.

Amsterdam II

 

Revisited.

Jag kunde återkomma igen

där du lider i mörkret

och åter igen, mina drömmars stad.

För att se dig i verkligheten, du Amsterdam

med fötter som långsamt driver fram

som ägnas åt dina gatstenar genom tiden.

Jag skulle tappa dina husväggar

med fingrarna i oändlig tjära.

Återigen få känna din gamla, solida

bekännelse till mig.

Och sedan på nytt få veta:

Jag är blott gäst och du förblir en dröm,

för alltid.

Eftersom du har lidit för mycket

och jag var för långt ifrån dig.

Bergen under dina kanaler,

nutidens hermetiska hemlighet,

är det som skiljer dig från mig.

Snabblånet

 

Alternativ take på en viss skribents texter om dåliga snabblån.

Nu är det om annonsen jag fått syn på om ett snabbt lånfrån GE. DET skulle man kunna ha mycket roligt med. En ny bil eller något annat för att döva den där tomma känslan man får efter ett tag om man är en smula fööör modääärn.

Eventuellt så kan man sitta och rulla med ögonen så att man visar för mycket ögonvita och med hög röst säga "jagÄR lycklig, JAG har ALDRIG varit SÅ lycklig någon gång som NU!".

Det verkar fungera synnerligen väl för slabbor i 35-årsåldern på kaféer till den grad att jag nog på det hela taget föredrar en hamburgare numer än en bakelse och en kopp kaffe.

Jag brukar alltid försöka ge dem ett vänligt ord och ett leende när jag är inne för en kopp och en bakelse. Mest för att de skall ha en möjlighet att göra något trovärdigt i den vägen själva, vid något tillfälle i livet när de känner sig lite mer generösa.

BUARN

 

En paj åt oansvariga, slapphänta föräldrar.

BUARN är ju en nyskapelse. Sex kan leda till BUARN. Så hemskt för moderna människor att behöva ta ansvar och vara obekväma. BUARN är det oönskade resultatet av det oplanerade nöjet. Som samtidigt är heliga på ett obegripligt sätt. Får DE tån i kläm så är det på något vis värre än när vuxna får det.

Har man fått ett barn och lever med den här kulten att BUARN snorsnuskar som att det är något heligt i nuet, som skall få sprit- och sexpraktika och drogintroduceras, som har en integritet som gör att de inte kan göra något fel innan 18 och ingen har rätt att informera om deras aktiviteter eller signalement. Då är det inte så kul att sätta sin framtid till världen och se dem bli behandlade som BUARN och i värsta fall förstörda av myndigheter och omvärld innan de nått 18.

Ja, någon kan försörja sig på rappande eller talarturnéer och att rimma klass mot klass på vanlijglass alternativt bli häxa och förbanna världen mer effektivt än genomsnittsbuarnet. Men för många råkar än mer illa ut när de trillar ut i vuxenlivet och plötsligt bara är statistik och kravpaket.

En ny stad

En tidig vintermorgon i avlägsna trakter.

Hotellet i gryningen fyllde mig med skräck.

Jag stack iväg därifrån snabbt.

En lukt av färsk murbruk hängde runt alla gatorna.

Jag måste leta efter en ordentlig plats att bo på!

Varje vindblåst kastar grova konturer

av vattentorn över isplattorna.

Konturer bakom frysta träd,

bakom en tandläkares skylt.

Skolbarn rusade mot mig

de viftade med sina skridskor

som dolkar över huvudena.

Jag stod högst upp på en sluttning.

Ockupanternas myndighetspersoner

hade trängt in på torget och bråkade mot himlen.

Jag hade redan tappat allt hopp om att lyckas här.

Profeten/Poeten

Den poetiska dimensionen i profetian. GT:s profeter, som Kristus hänvisadetill, uttryckte sig ofta i poetisk språkdräkt.

Stadens byggnader ligger i högar

från vilken dussintals solar glöder,

och nedanför jättespiraler i lundar

surrar en dimmig nattborr.

Men han har ingen del i det, O Herre,

att han är här utan halo och lila mantel.

Förminskad och ensam, med sorg.

Så måste han gå, i denna era av

materia, stål och jazzens skval.

Mot svartkonst må han stå

mot en belånad herre och vasallers åldrar

och ondskans munkar och katedraler.

För människan har förminskats

till att bli en lågt stående animalisk entitet.

Ty dess högsta ideal blev just makt,

det blev människans gud.

Integritet, heder och fromhet

och kamp för skönhet finns inte längre.

Därför måste han, trots sin ärbarhet

och som bärare av den Högstes order

gå långt för skönhetens skull.

Gå längs sorgliga stjärnors sluttningar.

Gå längs raserade familjehem

och se förstörda god -och renhetsideal.

För detta århundrade

kommer aldrig att förstå

hur Gud kunde upphöja

en sådan utvald man.

Böneropet ljuder:

Gud, skicka millenniet

av Andens överhöghet.

Låt vad som är högt

i denna låga värld

med hast förgås.

Amen.

Det som blev kvar

av det gamla Aten och Jerusalem

kommer återigen

att bli en verklighet på jorden.

En oväntad, hastig förödelse

av alla styggelser.

Då lämnas inte

sten kvar på sten.

Det kommer även till norden.

Samtidsgenerationen

 

Och nu lite kverulans över dagens ungdom.

Även de unga är gamla från ihågkommen tid.

Sommaren är en vinter full av upprepade berättelser

om den misskötta gräsplanen hemmavid.

Deras morgon är en kväll, deras dag är en natt.

Vad de talar är ett nidingens språkbruk,

det är allt annat än någon skatt.

Vad de tycker om vår historia

på grund av brist på något annat

däröver vilar ingen gloria.

För egen del kunde jag inte bry mig mindre

om denna förlorade generation.

Som alltför tankeslöst gärna tar sig ton.

En obrydd skara sorglösa drönare

som ogärna till något vill bidra utan hellre röka braj.

Jag öppnar ett fönster och sjunger skönare

The clouds will soon roll by.

--

Ambrose & His Orchestra (w. Elsie Carlisle) - "The Clouds Will Soon Roll By" (1932)

Till Van Gogh

Att inse och erfara sin litenhet. Vincent Willem Van Gogh d.29:e Juli, 1890.Bild: Zonsondergang bij Montmajour,1888.

Det vita dammet från solen

och tankens sveda här som en blomma

sträcker sig kring rörliga bredder runt mig.

Mitt sinne simmar likt en förvirrad fisk

som irrar runt i okända vatten

kring dess runda omätbarhet.

Glänsande skumtrådar snurrar som en väv

för mina besatta ögon

och tankens sveda här som en blomma

försvinner in i en flamländsk gul vik.

Solens torra strömmar finns i överflöd

genom passagerna i mina öron.

Tanken sträcker sig kring bredden inom mig

och sköljer ut mig genom ett tunt glas.

Vakuumet

En resa från blind idealism till krass realism.

Så kom jag ut ur kretsens sista år

och växte upp i återuppbyggnaden.

Jag bodde i överflödets korthus

och gömde mig under illusionens tak.

Jag slösade bort min tid

till skydd för välfärdsstaten

tills jag inte längre var en pojke

utan en man.

Även om jag ogillade

det senare tillståndet.

Sedan har korten blandats bort igen.

Huset har rivits och nu sover jag

i hemlös ödslighet.

Skymning i Kostersten

En oslagbar vy i Bohus.

Solen går ner i väster

bakom de grå murarna

i vårt gamla Bohus.

Hela himlen är röd

och guld och silver,

med varje moln ovanför

gråvitt som snö.

Mjukt över fältet här faller skymningen.

Den sista bländningen

och den senaste brasglöden

försvinner snart.

Från varje berg står nittio stenrös

kvar bland klipporna.

Målade av solen med karmosinröd ton.

Över hela vårt landskap skuggar solen

grönt som bladen i ett cederträd.

Vitrockan svänger till sin lerbotten.

Igelkotten går till boet

för att där drömma på ett ben.

Nattuglan flyger och slänger med vingarna.

I tobaksträdgården surrar djävulsbina.

Och aftonens blommor avsöndrar sin doft

för att sprida rökelse över himlavalven.

Rödfläckig inlandszombie

Dö. Hörrö.

En nyligt timad naturupplevelse: rödfläckig inlandszombie. Jag såg den faktiskt under parningssäsongen när den hade blivit liggande med ändan opp och blev pådammad från olika håll av andra zombies. "Kääärleksliiiv" sade den under leken. Sedan hasade den vidare in i ett läroverk för att äta barnhjärnor.

Kännetecknande för inlandszombien är att den inte tycks inveckla sig i allt för stora händelser annat än genom namnlistor och har mycket fixa vanor. Efter inplantering av den pangalaktiska universalzombien så är arten hotad och jag schasade bort en hop av dem som försökte ingripa i inlandzombiens lek och de skuttade och hasade bort. Döm om min häpnad när den inhemska zombien då häver ur sig en beskyllning mot mig om "rassissm".

Rätt skall vara rätt. Jag vill inte att någon enda art skall dö ut utan vill ha ett rikt och blandat zombieliv. I sådana mängder som Borås zoo och skräckkabinett kan hantera. Där bör finnas några gränser. Som vid deras offentliga"kärleksliv" och ätandet av barnhjärnor, samt attacker mot levande personer.

Till Jerusalem

En betraktelse över Matt.23:37-39.

Tiden går, även för ormen och skorpionen och en förlorad själ i vildmarken.

Om det som heter idag inte ger några druvor och i morgon inga granatäpplen och om gårdagens buskar inga rosor bar - titta då på det tidiga morgondiset.

Det ger löfte om ingenting annat än att säga: Öknen kommer åter att blomstra och en röst måste ännu ropa i vildmarken!

För din räddnings skull.

Ditt land

 

Deut. (5Mos).26:8-9. Det förlovade landet.

Ditt land, dina kullar och ditt hav

som fortfarande vilar i de vita molnbanden

av hög svalka.

Rofyllt som ljudet från en brun profet

som reciterar din lag i vågorna av hans skägg.

Damma av din eftermiddags alla ting

bedövad till smärtan i hjärtat

som likt halvt glömda gamla klagosånger

hänger mellan olivträden.

Ögon, våta av tårars djupa sorg

torkade du med din högra hand.

Liten var din tröst, men ren

såsom klara källsprång i bergspringor.

Bedrägerier och lögner har sin skit

och deras ögon är täckta att de ej må se.

Sparade åt din vredes hämndedag.

Men sedan då ett barn

med sin blyga osäkerhet

kom till dina fötter som viloplats

så blev du tyst.

Och du plockade blommor till honom.

Uppfyllelsen

Plötsligt händer det.

Så blev dagarna dystra och övergav henne

med blott den ensamma väntan och bönen

och allenast blomningen av hennes långa liv.

Ty det växer i henne drömmar

och hon trodde att hon snart kunde se

gröna sommarfält, nebulosor i höstvitt

eller flyktigt blygt solsken

över eftermiddagens landskap.

För önskningarna i henne växer starkare

med varje sommar som går utan uppfyllt löfte.

Tills en dag efter en lång väntan

då väderleken slutligen ordnade

så att man kunde se undret i hennes ögon:

Utseendet på en klar sommardag.

Det var det ångande, bördiga fältet;

en djupblå himmel över de gröna kanterna

sommarregnets lysande utstrålning

som uppfyllde löftet.

Fångarna

Den gigantiska fladdermusen i takkronan.

Sömnen, en stor vampyr, kommer ut

genom den svarta grottan förbi fönstret;

mitt sovrum är hans nattdomän.

Förminskade till en läskig cirkel och gräns -

där vi haglar tillbaka med modul och lur

och rasar mot ljusens sluttningar.

Det rädda hjärtats tråkiga tamburin

slår långt ifrån oss med sina snabba rytmer

där varje tänkande, naket och jordat,

förgäves kippar efter ordet kappa.

Han fladdrar hjälplöst längs min vägg

mot vilken han kastar sina vingar.

Åh dörr, åh tröskel, åh mörka fönster:

hur kommer han ut, hur kommer han ut?!

Skymningsvandring

En yttre och inre vandring.

Ibland när jag går in i den tysta skymningen

med ögonen halvt slutna

(ty det lilla regnet masserar mina kinder,

mina läppar och runt mina ögon)

sjunker sedan tystnaden ned i ett fuktigt dike.

Överallt utbreder sig då tystnad

(även bland buskaget och i den höga tallen)

och jag slås av jackans blixtlås

som sitter runt min nacke.

Det är något som nu kräver

att jag plötsligt måste gå med stillsamhet

trots stickande extas i mitt blod.

Kanske i slutet av den långa vandringen

kommer jag att åter träffa dig, min käresta.

Finner du lugn och ro?

 

Allvarliga frågeställningar.

Finner du lugn och ro

i de gärningar de uppmanar dig att göra?

I att hålla dina drömmar levande

om skymningens sal, som vi byggde.

Hej du, där din själ kan vandra

när du vänder dig bort från handlingens tomhet

till din dröms fulla och blinda uppfyllelse.

Hittar dina händer mina händer?

Finner du lugn och ro

i den lojalitet du måste svära till dem

för den säkerhet ditt hjärta önskar?

Om du nu är rädd för deras blinda vårdslöshet

ropar du då efter deras säkerhet?

Finner du lugn och ro

i de tomma orden de talar?

I den dagliga, fåfängliga handlingen,

hittar du något lugn däri?

I timmarna med lång säkerhet

då din oberörda själ

fortfarande kommer att lyssna

efter sommarvinden.

Finner du lugn och ro

på sena sommarnätter

när din själ befrias från gärningens tomhet

till din dröms fulla och blinda uppfyllelse?

Hittar dina händer mina händer?

Blåjeans och månstrålar

Till minnet av Capt. Beefheart, d.17:e Dec. 2010.

Som barn hade jag en gång månens cirkulära skiva. Jag såg den sedan långsamt svullna och sväva ut över silvervallen för att sedan försiktigt glida in mellan glesa popplar och spricka som en tvålbubbla.

Bakom mig i mörkret finns en ram full av ljusa och mänskliga röster och skratt. Jag lyssnade till dem medan jag i min ångest och mitt elände utan namn väntade på att månen åter skulle släppas ut.

Resten av varelserna framför mig är alla mörka och förvirrade. Den storväxte vacklade från gren till gren. En kattliknande gestalt stod planlöst vid ett träd. Det är deras liv. Inte mitt.

Jag vet bara av doften av gräs märkt av blåjeans som är att vara naivistisk och plötsligt upplyst. Vilket kom från mitt hjärtas sammandragning.

Vissheten om att strålarna och skenet från månen kommer åter snart ger styrka och därför torkades tårarna bort med min handled.

--

Bluejeans and Moonbeams, 1974

Senaste bladet

Isolation.

Jag letar efter en hand men kan inte längre hitta den.

Jag tycker att dessa stjärnor är tydliga på himlen.

Den bleka månen, stigande upp ur havet;

vägen intill stranden, längs vilken vi gick

så barnren och utan fläck eller synd.

Jag letar efter en röst men hör den inte längre.

Jag hör dock vågorna som vandrar över vattnet

och även vinden som klöser sig genom cypresserna.

Så ock en klocka som ringer, som ropar in träden.

Fiskarna i havet återvänder nu hem.

Jag har nu själv allt som vi äger tillsammans.

Endast din hand känner jag inte

och din röst hör jag heller inte

för att trösta mig nu i min döende timme.

Den ensamme soldaten

Alla uppgifter om att motståndet skall upphöra är falska.

Han tänker på barn, fåglar och träd i solen. På länder där landmassorna är gula av vatten som rinner otänkbart snabbt. Han skådar efter höga och långtgående molnbanér.

Han tänker på porslinsljud, en tidig morgons brasa och dess rök och gråt från en trött men kärvänlig kvinna. Längtar till värmen, med sina hemlighetsfulla och rara förhoppningar. Att rusa till hästar över fältens hål och sprickor. Att känna kvällens svalkande drag mot de kalla regndropparna.

Tanken går återigen till det övergivna gamla bruket som idag vänder sig bort från tillvaron så mållöst. Ett bruk han gärna skulle ha gett sitt liv för. Han står i givakt, beredd att ta emot befälens order. Soldatstöveln krossar grus. Riktade vapen är redo, snabba som blixten att slå till.

Sekunder och århundraden bara går. Fiendens framryckningar fortfar. Skjutordern förblir dock utelämnad. Han är ännu på sin post. Men hans befäl har för länge sedan deserterat eller kapitulerat.

Solkvinnan

 

Upp.12:1.

En ständig förändring sker i hennes land

men hon förblir likväl sommarens bärare.

Ty lidandet lyfte henne över tidvattnet.

Tillväxt av grönska och blomster sörjer hon för.

Hat och förstörelse planterar sina laminatflaggor

i hundra städer och överallt sjunker natten in.

Även för henne som också väntar

på svårigheter och födslovåndor.

Dock ljuder i henne fortfarande sången

om verklig fred och sant välbefinnande.

Allt talar för en säker slutgiltig seger.

Den utslitna ryttaren fokuserar sina sinnen

och tvekar att åse henne innan hennes blick är tydlig.

Även han känner sin regerings bristfällighet.

Bara veka groddar tappar i styrka

av det begränsade timliga livet

som vakar på världens vis.

Men i henne vakar odödligheten.

Vinghaveriet

Kapsejsande.

Så tappade han en orolig nattresa

på ett golv av stjärnor och vindar.

Färdades genom tomrum

genom skär av kristaller

former, mörker, skymningar.

Abysmalt djupt dolda

för det höga ljuset intill samvetet.

En brant linje av nedgång.

Att ej ha funnit den glädjen han ville ha

med sin rodd av vita vingar ovanför ytan.

Att ta av från viken med glädje och geist

att med de mäktiga vingarna få vila i hamn.

Precis som de höga starka vindarna

studsar från klipporna till de blå ravinerna

som visslar av rasande buller - så faller han;

maktlös och uttråkad runt nästa hörna.

Han som hade satt ned sig i enkelhet.

Desto grymmare nu avskalad och utstängd

och så ensam att ingenting berör honom.

Glömd är all kärlek och alla välönskningar

från dem som älskar och lyckönskar blint

för att skapa ett signum för honom.

Men ingenstans kan hitta en utgång åt honom.

Han har bara kvar

sina vita tätt vikta trötta vingar

och han är vred.

Himmelska blomster

Himmelsk botanik.

Jag står på jorden

och talar trevande

konfunderad av skymd sikt.

Men lyfter upp mina händer

till de icke tomma himlarna

utan att bländas

av dess förblindande rena ljus.

Guds förvandling och kraft kommer att bryta in

steg efter steg i form av botanik:

De röda rosorna av Hans dyrbara blod,

de vita liljorna av Hans barmärtighet,

de gröna dahliorna av Hans ödmjukhet,

och solrosor av Hans gyllene mod.

Besökaren

Bara en besökare?

Oavsett hur verklig människan är så riktas hennes dagar av makter bortom hennes vetskap. Dessa makter kan upplevas som högst overkliga.

Han kommer oanmäld nattetid och tar mitt hus vid hornen. Han badar huset i strålning. Som en lurk ler han enögt med ett ekande skratt.

Jag snubblar på honom i trädgården där han slagit rot. Han påminner om en tysk småtomte och tar genast tappert sitt rymdflyg och drar iväg. Han bara skrattar åt min oförstående chock.

Jag väcker upp Margot och barnen.

"Det är det här vi får leva med", säger hon.

"Varför just vi, finns det ingen grannsamverkan mot detta?" frågar jag henne.

Margot är tyst ett tag, ler sedan lite lätt och svarar: "Se det så här: vi är så speciella att de kommer till just oss. Så vi får nästan känna oss lite hedrade av deras närvaro".

"Jaha?".

Vita får

Sammankomst.

De kommer nedför

de branta sluttningarna.

Likt en regnstorm i framfart

vars tempo stadigt ökar.

Jag ser från min höjd

hur glimmande vitt

far över den gröna kanten

lutandes mot det låga landskapet.

När de faller ned in i dalen

kommer de dit framför stenpelaren

där bergströmmen plötsligt smalnar.

Den fälls upp och glider helt

genom stenporten, genom dalen

längs ett bredare körfält.

Men på höstkvällen

då himlen blir grå

då finns det vila för dem.

Och i mörkret under mig

syns en grumlad vit damm.