Nu är det nog.
Spåra mina fötters planlösa steg
genom din dag av gulvitt sökarljus.
Ett ljust gäng av spröd betong och skiffer
blir för mycket för mina trötta ögon
på luddiga kaféer och trånga gator.
Överallt är jag dåligt skyddad
mot skadan av din stora frånvaro
i närvaron av ditt sökarljus.
Du är här, jag är där.
Illa nog.
Skatter i lerkärl.
Din hand ger formen till leran. Poeten sjunger, sångaren sjunger. Verdi, Goethe; genom tiderna de största på jorden av dikten och ljudet och målandet och leran. Den jublande rösten över berg och dal, över stock och sten. Eonernas sten och ökensand som leder fram till en krubba.
Att bära budskapet då din hand ger formen till leran. Min mejsel hackar på marmorn igen, hårt mot den bräckliga läran om form och linje. Jag söker, men får inte greppet. O säg, vad är det med den fina känslan av att knacka och vänta, att titta och fråga?
Din hand ger formen till leran men min hand glider över sluttningarna av blekning och mörka luckor. Ja, den glider förbi mitt tänkande om min bortgång, om stenen och korsets verklighet. Tills han, Simon i mitt mörka kassaskåp, ber om en allmosa.
Din hand ger mig form - ett ler i din hand - från vilken kannan brast. Spottandes ut vätska från buken av hårdkörning och ånga som flyr ut ur sin bana. Urnan med molnig aska ordentligt fixerad i katakomben.
Ännu ett tecken på dig och din hand.
Nu.
Tidens ljud
gör mig förberedd
för resan.
Mörkets björnar -
nattetimmarna.
Jag ligger på golvet
och väntar på avgång.
Händerna lyfts upp
för den långa resan
på rälsens tåg.
Ögonen stängda.
Övergivna båtar
i huvudet
flyter omkring.
Endast i landet
med min säng
och den klara natten
börjar min verkliga avgång.
Där är jag inte
hjälplöst blind.
Omvälvningen.
Du fladdrade som en mal mot taket. Mot ramarna i mina ögon, mot murens väggar, mot mina fönsterluckor. Du rammade in i murbruket och slog dig.
När gryningen tog över grep röda handen in genom Guds försyn. Den befriade dig och förvisade dig till att vandra i det öppna tankefältet. Såsom när ett barn lämnar sina kamrater för att upptäcka något nytt på annat håll.
Plötsligt korsar du gränsen mellan hem och fält. Du öppnar därmed fönsterluckorna till mitt hjärta. Det var något som för mig upplevdes som en glasbrytning.
Detta är dagen. Bild av Yokoyama Taikan.
Skyn lutar fram- och tillbaka
i vinden.
Solen strimmar av rött
under jakarandataket.
Antänder den unga dagen
ut ur horisonten.
En turturduva
svävar graciöst fram.
Lodrätt syn.
Toda, min vita syster
allt jag har i världen
utom min gamla mormor!
När du sjunger i skyn
kan du se alla underbara saker nedan;
där kaninen gömmer sig
och hur Stenbocken bereder sin plats.
Flickorna kunde inte röra dig.
Du kommer dock ej
att vara starkare än alla de andra
även om du är svagare än Sati.
Till och med bergslejonet
som skrämmer oss
där han brusar upp på natten
kunde inte röra dig.
Jag tar hand om dig, min syster
tills alla dina små är stora.
Min bleka syster, Toda:
jag ser dig däruppe i det blå!
Domini canes.
Kom mina ordhundar! Jag lät er gå lösa för att jaga efter människor. Att ta upp spåret på varje nivå i båda riktningarna, överdel och underdel. Börja vid ansiktena. Bit djupt - genom det hårda skallskyddet. Gräv ut det som fastnat av hjärnskador.
Bryt den mörka mänskliga kontrollen och bit er fast till dess ni känner den bittra smaken. Rusa sedan nedåt och gräv genom revbenen. Fånga in och ät hjärtat, det verkliga betet. Kroppens varvmätare. Men innan ni äter dess fett ät de mjuka kroppsdelarna.
Kom sedan tillbaka till mig, se till att jag också smakar mänskligt.
Om en hamn som alltför lättsinnigt tänkte "sådant händer inte här".
Jagande stormvindar med dold kraft plöjer rastlöst genom våg och slag från kust till kust, med den vitkalkade bågen i skyn som ledstjärna.
Vågorna sprängde sönder dyrbar last inne i hamnen och utan klagomål lät de hela deras makt tas bort från rymden och skroven. Rovet av lyx, guld och pärlor, sent och tidigt, staplade vågorna upp.
Tystnaden från vakthavande befäl vandrar dumt fram med närmast obefintlig viljestyrka. Småbåtar gungar upp och ner, strandade i den nu dystra hamnen.
Det tomma bagage utrymmet, sjön - bortdrivet av en oändlig längtan efter ett avlägset land och en bättre hamn.
Tysta slitna, gamla rep. Tyst dold kraft som ej rörs upp. Övergivet däck. Gnissel av gummistövlar från trötta och modfällda arbetare. Måsarnas skrik.
Du inser att hamnbefälhavaren ljuger och väntar i stället på att Guds vilja till slut skipar rättvisa.
Der weltschmerz.
Sommarnattens mjuka doft är symmetrisk mot dagg-glansen och varje luftrörelse transporteras med djupa vibrationer som håller jorden upprätt.
Att säga ordet "mjukt" med skuggdrickande glädje, mättad av den bortkastade dagen med hsiens överflöd, framstår som överflödigt. Drickes med förmån efter smekmånaden med sommaraftonen.
Men titta! Gryningens kuperade linjer stiger nu uppåt i en röd glöd som kommer långt bort ifrån. Som hos oss på marken är högre än till låren och flammar över fältens grödor.
Blygt gräsbevuxna kullar med röda lågor som av blod ger det hela substans så ock de starka skakningarna, som är helt grymma.
Natten störs och himlen brinner medan ljusa drakar av eld flyger över landet. Redan skakad avdunstar landskapets lugn alltmer till obetydlighet och osäkerhet.
Eldarna följer sina vilda gärningar - denna flod av flammor lyser i pistolernas och bombernas glans.
Hör nu de välsinnade röster som över jorden haglar och som mjukt kan hålla världens skönhet intakt!
No chords. No strings attached.
Vitt oljud
rundgång
öronbedövande skrik.
Oljuden förflyttas
rummet försvinner
du bestormar publiken.
--
Live @ Bridge, Osaka 2002
Det ligger en värld
mellan dig och mig.
Hos mig
med våra berg här
där jag plockar vilda bär.
Medan du bygger utkiksposter.
Du med mager kropp
och slitna händer.
Jag med tillgång
till livets nödtorft.
Vad min vinterkropp
verkligen dock behöver
är en kommande högsommar.
Men du behöver svalka.
Jag upptäcker övergivna bon
fulla av ägg på slätterna.
Samtidigt som grävda diken
tar och sväljer dig.
Jag letar efter fotfästen
för mina fötter över haven.
Där du väntar på sluttningen
ovanför en nedbränd hamn.
Jag äter björnbär i en skog
känner lukten av vinstockar
och mogen raps
på kvällen.
Medan du väntar
med maskingevär och bajonett
för att skydda dig och de dina
mot nattens attacker.
Jag ringer ditt namn
till en morgonstjärna över städerna.
Men du hör mig inte längre
bortom ljudet från sirenerna.
Returer.
Ser du det nu då?
Igår var det inte så.
Ser du idag det ljusa
som stänker mot det vita
och det blå?
Tiden för blomma
och tiden för sång
är här, kära frilla!
Åh, hör du hur
fåglarna kvittrar
och skrattar?
Det låter inte illa.
Våren slet upp brösten
och höjde rösten.
Och nu går vi hand i hand
genom ett nytt land;
med låten och doften
av dessa strålande vårdagar.
Ungdomen har kommit åter.
Det är den som oss nu ledsagar.
Dagarna sitter
djupt i våra hjärtan
och de skiner i våra ögon.
Väck med sorgen, smärtan.
Idel glädje var morgon.
--
Al Bowlly & Ray Noble Orchestra - When You've Got A Little Springtime In Your Heart, 1934
Ps.137 revisited.
Du har som en anständig tjänare en helig men till synes förgäves kamp mot elände och orättvisan i gruvorna. En tung lott är att på jorden dväljas som medellös träl.
På bakgårdar och på åkrar är smärtan närvarande av en fruktansvärd strid. Att lära känna vad som länkar människan och trädet samman i deras kramper; men bara när du strimlade vete obetänksamt i dyrkan av solen.
Dagavlönade jordbrukare, tvättande kvinnor och plågade ansikten skiner mot det lutande heta landskapet i snabbljusen. Gult och rött och grönt och blått - alla med en febrig fläck.
Deras slit kunde dock åstadkomma ett varumärke. Sedan uppfylldes Hans passion i dig först, såsom då gröna granträd förvandlades till fikonträd.
--
Va, pensiero fr. Verdis 'Nabucco'
Kamp som en dagligvara.
Varje dag plågas av en tom existens
och försvarslös hotas den av högljudda gäng.
Jag känner att mina krafter går förlorade
och hamnar i mången fattigdom.
Du stannar i solen och månen varje dag.
Skicka du dina tecken till en annan värld
ovanför de små enheterna och villfarelserna
genom vilka du aldrig känner dig själv.
Men jag är som en roddare mot makten
till nackdel för alla som aldrig hört av sig
och som aldrig konsumerade en rädsla, en dröm.
Och, tyvärr, ingenting annat än mina ord är kvar.
Slår dem vid dagens slut mot klippan.
Men i deras ögon dansar lusten till mord.
En bön i allvarstider i ett allvarstyngt land.
Vi som blir kvar efter åren av nedbrytning förgås med tomma händer. Vi står här inför Dig idag. Det är inte för att vetekornet måste uthärda i våra skövlade länder. Det beror ej heller på att frosten dödar vår frukt.
Nej, det här är vår skam: att vi vägrade, med ett i våra egna ögon fint svepskäl, att tjäna Dig. I våra egna ögon var vi för stora. Vi visste alltid bäst och vi föraktade vår förstfödslorätt. Vi kastade ut eviga värden och välsignelser som orenhet på gatan.
Våra styresmän gick dödens väg och vi lyssnade till dem. Det Du givit oss att förvalta och vårda aktade vi för intet. Vi värnade det icke som vi borde ha gjort. Vi lät gräshoppssvärmarna komma och äta sig mätta.
Torkan är i nu oss. Det är en utarmning från insidan som förstör oss. Bröd till fyllest, men inte bröd som ger liv. Fint dricksvatten, men inte vatten som ger liv.
Salt som ej längre har någon sälta. Ett hopp som är satt till tillfälliga resurser baserade på gamla välsignelser, som håller på att avdunsta för att vi ej höll dem för goda nog.
Skicka, Herre, ditt barmhärtighets regn och blöt ned törsten i vårt folks själ. Till äventyrs skulle vi då vakna upp och göra om, göra rätt.
Se bakåt för att kunna gå framåt.
Varför skulle alla våra dagar försvinna så här? Även de som fortfarande lyser genom spillrorna av alla slagen vi fått. Från vilken vår själ dricker rött, varmt vin i detta gungfly av yrsel.
Stanna kvar du morgon, du blonda dagg, du lila blomma, du gula tulpan - glöd som en flamma över jorden! I den avlägsna fruktodling som fortfarande sväller här i norden. Infångad i en liten men långt förfluten dag.
Här har det en gång varit en gräslig rusning. Vid sidan avalla vattenfall över dess kanter har grå vildapel grenar sträckt sig ändå upp till sol och måne.
Ljuset är nu släckt. Vargarna har varit här och i århundraden var Guds skapelse naken över detta av långaland. Det vore ej orätt att vrida tiden tillbaka.
O, du eko från natten! O, du långa basunliknande ljud! Sänd er tydliga signal.
Snöoväder.
Skogen fortsatte att stöna. Det är storm och is som nu rycker an. Snön släpar ned sig uppifrån och det finns ingen mer utväg att visa på.
Jag kunde flyga lite och långt borta passerar snömoln ovanför skogen. Jag klämdes fast i en trädgaffel och väntar där på dagen. Nu gäller det att rymma och trampa, trummande genom natten:
(Vem kommer att hålla kvar en man som jag i den magiska skogen?)
Konturerna här, så mörka som blod under mitt träd, bland galna snötrupper. Ansikten som isblock vänder sig till mig. En nattugla skriker högst upp med en lurvig anmärkning:
"Klamra dig fast vid trädstammen - snöfolket dödar!"
En svart nedanvind blåser vilt med ögonen. Halvöppnade rör sig tankarna i huvudet. Till hälften som en växt och andra hälften som ett barn. Snöflingor stormar runt i vinden.
Det känns för mig ändå att trots allt kommer solljuset att komma igen, men jag slipper aldrig den tumultartade trumman och dess takt med tiden.
Rötter.
Träd är viktiga
för möblemang
tidningspapper
anteckningsblock och
picknickskuggor.
För dagstidningar och kolumnister
servietter och utegrill samkväm.
Men det finns inget träd
utan en stam.
Det är därför stamtavlor är viktiga
för samlare av Stinkholzmöbler
och grandiosa litterära verk.
Den som vill ha sina släktingar i fred
ansluter sitt liv och namn till deras träd.
En reflektion över Matt.7:1-8 och erfarenheten av att ha vistats på förklaringsberget.
Alltför helig
för min begränsade kropp
är denna plats
där allt är helgat
likt det allraheligaste.
Jag argumenterar
mot allt som stör
därnedan
vilket fortfarande rör om.
I ande och själ
i kött och blod
i nedsänkt märg
förs ett samtal.
Ett begär till allt
vad liv är omkring mig
som hänsynslöst
vill lära sig.
O, jag ville aldrig
lämna denna plats
utan här sätta bo
för resten av jordelivet.
Blott slagen
och larmet
nedanför berget
sticker ut.
Smärtan som
undervisar om livet
och fåfängligheten
nedanför berget.
Världens olidliga kval
och bittra eftersmaker.
Men Kristus
det övervunnit har.
En gammal mans slutkläm.
Åren gick tyst efter honom
och hans blygsamma hatt i handen.
"Kom och hälsa på, hörni!"
Men precis som han själv
blev åren gamla och magra
och han blev svag och vag.
"I morgon är pappa uppe igen!"
Och de kommande åren då?
Barnen vill inte säga adjö
och ändå är de lättade att han går.
Åren är snabba som blixtar.
"Då är det dags att säga adjö!"
Han vet att barnen är ledsna.
På ett sätt
var han ganska förtjust i åren
och därför är han ödmjuk
inför avskedet.
Han tyckte inte om allt
hade en del att glömma bort.
Men nu finns det ingen annan väg ut
och barnen har bråttom.
De behöver hans grejer.
"Adjö", säger han till åren.
"Adjö", svarar åren.
Genom livet i segertåg.
De blev som räddningsplankor
för en ståndaktig släkt.
Snart hade de höga bokarna
slagit ring om hans gård.
Där varest bruna kärrhökar
slog sig ned efter luftattackerna.
Dumt att tro att han skämtade
bara för att han ofta skrattade;
ty allvar låg bakom andan
i hans klara bondetro.
Han var av hökens släkt
frihet var hans krav;
Bohus var hans vagga
nu är det hans grav.
Till B.
Ditt liv, din korg full av tystnad
som expanderar ut på natten.
Stjärnorna, den himmelska vyn
på mörkblå bakgrund nu i Maj
försvinner in i dimman.
Morgonen är gulskimrande.
Dagen blir brun.
Slår på de tråkiga nyheterna.
Slår snart av dem.
Den långa, högtravande tiden:
du väntar, och det gör ont.
Du är tyst
tystare än tiden.
Nu ger dag väg för natt:
en ny ande animeras.
Din mogna ensamhet.
Tack och lov för alla andningshål.
Jag längtar efter ett Ceylon
att bara sitta på sanden och be.
Nöjd och tillfreds
med att solen kommer och går.
Att sedan stå upp och känna
vad jag menar med "idag".
Att nedtrampa allt
som hindrar min själ från att ha allt
av Gudagiven förströelse.
Anblick.
Garderober
spegelskåp
byråer
sängar
och marmorgolv.
Fåfängan sjunker in
står
såsom idisslande nötkreatur
bland stiliga salar.
Full tystnad
i mörka rum.
Välstädat
men livlöst.
En sliten pappersmåne
en gammal vigselring
mellan glesa stoppbockar
och yttervärlden.
Den vita ensamheten på ett glasben
i tillvarons baksida.
Med ord. Utan ord.
I mitt rum
snubblar dagarna
på samma ord:
Att sova är att döda tid!
Solen bör stråla
över alla jordiska ord.
Het och upprorisk
utan tvekan och därför
utan ett ord.
Skräddarsydd följeslagare.
Plantera ett träd
som aldrig kommer bort.
Som för hela livet
måste bo med dig.
Ett träd stort nog
att ta med då du reser.
Få henne att vara redo
för den snara avresan
med bultsax och bågfil.
Tämj varje mål.
Kväv henne
och stöp om henne
med koppartråd
till en kopparorm.
Djupt, djupt in i barken.
En platonisk berättelse om det antika soldatlivet i Sparta.
Jag lever för kriget. Måste vara stark nog för en hederlig död; min själ krymper ihop till en liten mogen ärta. Avdomnad för varje hugg, slag och sting. Bedövad av plågan.
Men piskan ändock mjuk är och främst så över smärtan av de ord som föraktar min själ; själen som skrumpnade ihop som en torr nöt i en sandig grop. Som den begränsade muskulösa kroppen av hud och kött malde ner.
Om jag på natten fuskar med flöjtspelandet eller spelar på en stulen harpa då sväller själen ur kroppen. Jag spelar såsom det sig bör. Sedan bär sången långt över kasernen tills träden vaknar och fåglarna rör sig i dess grenverk.
När dagen kommer åter då väntar kroppen gärna på stridens plåga och själen krymper ihop till dess den blir ärtliten och dum.
Här är gryningen, här är dagen.
Så snart dagen likt en utpressning
skjutits in under min dörr
skärs drömmarnas röda sigill
snabbt sönder av solljusknivarna.
Trötta hus öppnar sina bittra ögon
och stjärnorna tycks bli dödligt bleka
viker av från deras givna kurs
försvinner i den alltmer upplysta skyn.
Medan tyst pest nu har sina nattdrömmar
och våra dagdrömmar snabbt ändrar sina mål
pressar de framryckande dagtrupperna på
under de kommande ljusa timmarna.
Inom tid och utanför tid.
Ett meddelande kommer till mig
lågmält genom mörkret.
Som en osynlig bränning som undulerar
de utrymmen den går igenom.
Jag hör tidens röst genom tiderna
av tider som var och kommer
och som aldrig kommer åter
av tider som förgåtts.
Varje fas som skapades i skapelsen
genom vår mänskliga förståelse för det
gör skillnad för oss.
Att vi kan förstå eller inte kan förstå.
Att förstå eller inte förstå tidens gång.
Det är frågan.
Jag känner bara den ström av tid
som är oförmögen att avdunsta
eller besegras av sina fallgropar.
Som ej förångas eller besegras
eller förgås av det plan som flyter över det.
Eftersom den varaktiga tiden är evigheten.
Om att bära försörjningsbörda.
Att stå i någon annans kraft. Att stå under solen som en mistel. Helt enkelt jordiskt rotad i marken via trädet; att blomma som henne utan någon gyllene finess. Blott grön och gul, med vit frukt.
Grön - som återspeglar naturens grundfärg, växtlighet och reflex. Gul - eftersom inget annat kan vara gult än gult. Som minner om solen. En sol som tär. Den vita frukten som minner om månen. Skinande, men giftig.
Jag blir det mistelbärande värdträdet som sänker ned mina grenar - medan dess gröngula skärmar twittrar med språket i starr.
Säger inte min talande tystnad ifrån med ord? Med mina egentliga ord.
Dock står jag och bär upp mina parasitära språkrör.
Om att lära sig passera otäckhet.
Nu sover du
i varje skrymsel bland rovdjuren
i varje svart hålighet
där du kröp in.
Du ljuger
och vägde för lätt på vågen
i rättvisans och ärlighetens balans.
För du är den falska lyckan.
På varje plats som du intagit
vilken du inte återkommer till
kan din doft inte släppa taget.
Du ljuger
till våra hjärtan
och bedrar med dimridåer
eftersom du är överallt.
Ingen frågar efter dig
ändå presenterar du dig för alla
under falskt namn.
Jag letar inte längre
efter dig
bland markens djur
eller bland barnens skratt
eller på öppna fält.
För du är överallt
i denna mörka värld.
En reflektion över 4Mos.(Num) 13-14,32:10-13 & Jos.1-24.
Du kommer från öknen Paran, befalld av Moses på Guds uppdrag att bespeja det utlovade landet, att se dess natur och folk.
Det gavs till dig först att blott se det landet och att utforska det. Att se landets överflöd, dess druvklasar, mjölk och honung. Sedan att tjäna Gud och ditt folk.
Du var tvungen att ge din rapport till ett motsträvigt folk som hade begär till köttgrytorna i Egypten. Men ouppnåeligt var det utlovade landet och i fyrtio år måste folket fortfarande vandra genom sandens öken.
För Kaleb och Josua, två av de tolv, som ville ha folket starkt mot tidens hinder och mot tiden som ett hinder blir löfteslandet en evig verklighet. Men din feghet blir en plåga där du dör i vildmarken utanför det förlovade landet. Förevigt åtskilda.
Ty de som för något syfte hotar sanningen måste alltid komma från Kanaan. Från öknarnas livslösa tystnad där tiden är som syra i ett öppet sår.
Dagen har i åminnelse den första segern i Mexicos tappra försvarskrig mot den franska ockupationsarmén, en av dåtidens starkaste arméer. Året var 1862 då Juarez ställdes mot Napoleon III. Orsaken var att man hade vägrat betala ockerräntorna från Paris.
O Puebla, hur strålar du icke bland Mexicos bygder! Hos din försvarsställning fanns alldeles så många dygder. Förr som nu ljuder ropet, ja Grito de Dolores.
¡Los mexicanos son simpáticos y trabajadores!
För din bragd behövs inget försvarstal. Inte ens från en dåre.
Resonans.
Vad är det som går sönder när han inte längre sjunger? Vad blir av honom när hans låt torkat upp? När han inte längre bara tickar på.
Hans ögon är pulvriserade. Hans vingar faller av. Myrorna bär honom bort till en mörk grav. Ett litet slag i ett rullande hav.
Tiden gör oss alla tysta och tråkiga. Med låtar, med sånger, med ord laddar vi oss på dagarna. Men bara i vår tystnad i tidens afton skapas antingen död eller liv.
Överblick.
Förlåt mig, snälla vän, när jag är över luften av denna plats. Bland hoppens mjuka slott alldeles så missförstådd. Där mitt sinne är som trappor, vilka långsamt blir gröna av ung galenskap. Av att se slack ut.
Fokuserar sedan igen mitt bråktänkande så att jag vandrar barfota genom vägens asfalt. Så att jorden kan känna sin tillväxt i brunt, grönt och blått bland vakande ögon och öron.
Kom ihåg ditt fält, dina träd och din himmels vidd. Ditt revir på orten. Och när solen går upp över betongen på morgonen, berör mig igen med varm medkänsla för utsatta små barn på väg till skolan i morgontrafiken.
Malplacé.
För en afton i Maj.
Ett bord täckt
med röda pelargoner
i en kopparskål.
För mat och dryck
ta med ditt beröm och tack.
Ett ljus som brinner glatt.
Ett glas vitt vin glittrar mot ljuset.
Entrecote och wiener schnitzel.
En skiva citron och persilja
runt kanten på glaset.
Krökt huvud och tårar.
Hals som vägrar att svälja.
Vy.
Världen är en öppen ridå
här.
Där stjärnor ligger lågt
mot kylan.
I en stilla tystnad
och i torr luft.
Horisonten är ett knutet grovt rep
här.
Där trädens skuggor är skarpa.
Går bort på natten.
Om ett pittoreskt inslag i gatubilden.
Boom-hasch-boom-chiki-doomsday
framför den grekiska butiken
på gatuhörnet.
Mellan bananskal, fimpar
och stadens buller
släpper han loss på sin gitarr.
Varje flickas leende
blir brett
som svängningen på hennes höfter
som hans boom-chiki-boom-chiki-boom.
Något hett och vilt tiltar i hennes låda.
Yeeaahh! Och han med sin gitarr.
Han tappar en gammal längtan
för varje timme som flyr.
Tappad som en trött blomsterförsäljare.
Färggranna blommors rytm bland folkmassan.
Medan fingrarna grinar och skrattar åt strängarna
kör han loss med sin gitarr.
Och när dagen har gått
faller ett eko över hans sång.
Han gjorde sitt boom-chiki-boom-doom
med tre noter, ett ackord och en gitarr.
Hela hans omvälvande symfoni.
Vibrationer med frekvens och våglängd.
Jag förnimmer färgen på ljudet
av ditt tänkande.
Jag förhärligar färgen på ljudet
av dina viskningar.
Som ljudet av och färgen på regnet,
vilket impregnerar underjorden
då jorden översvämmas.
Mellan regnets fuktiga händer
gömmer du din röst.
Mellan regnets våta händer
ringer det i dina känsliga öron.
Regnet släcker inte dina tvivel,
regnet släcker inte din längtans törst,
regnet tvättar inte bort din sorg,
regnet tvättar inte bort din skuld.
Då förhärligar jag ljudets färg
i alla dess variationer
av din hänsynslöshet.
