En platonisk berättelse om det antika soldatlivet i Sparta.
Jag lever för kriget. Måste vara stark nog för en hederlig död; min själ krymper ihop till en liten mogen ärta. Avdomnad för varje hugg, slag och sting. Bedövad av plågan.
Men piskan ändock mjuk är och främst så över smärtan av de ord som föraktar min själ; själen som skrumpnade ihop som en torr nöt i en sandig grop. Som den begränsade muskulösa kroppen av hud och kött malde ner.
Om jag på natten fuskar med flöjtspelandet eller spelar på en stulen harpa då sväller själen ur kroppen. Jag spelar såsom det sig bör. Sedan bär sången långt över kasernen tills träden vaknar och fåglarna rör sig i dess grenverk.
När dagen kommer åter då väntar kroppen gärna på stridens plåga och själen krymper ihop till dess den blir ärtliten och dum.
