Nu.
Tidens ljud
gör mig förberedd
för resan.
Mörkets björnar -
nattetimmarna.
Jag ligger på golvet
och väntar på avgång.
Händerna lyfts upp
för den långa resan
på rälsens tåg.
Ögonen stängda.
Övergivna båtar
i huvudet
flyter omkring.
Endast i landet
med min säng
och den klara natten
börjar min verkliga avgång.
Där är jag inte
hjälplöst blind.
