Skatter i lerkärl.
Din hand ger formen till leran. Poeten sjunger, sångaren sjunger. Verdi, Goethe; genom tiderna de största på jorden av dikten och ljudet och målandet och leran. Den jublande rösten över berg och dal, över stock och sten. Eonernas sten och ökensand som leder fram till en krubba.
Att bära budskapet då din hand ger formen till leran. Min mejsel hackar på marmorn igen, hårt mot den bräckliga läran om form och linje. Jag söker, men får inte greppet. O säg, vad är det med den fina känslan av att knacka och vänta, att titta och fråga?
Din hand ger formen till leran men min hand glider över sluttningarna av blekning och mörka luckor. Ja, den glider förbi mitt tänkande om min bortgång, om stenen och korsets verklighet. Tills han, Simon i mitt mörka kassaskåp, ber om en allmosa.
Din hand ger mig form - ett ler i din hand - från vilken kannan brast. Spottandes ut vätska från buken av hårdkörning och ånga som flyr ut ur sin bana. Urnan med molnig aska ordentligt fixerad i katakomben.
Ännu ett tecken på dig och din hand.
