Omvälvningen.
Du fladdrade som en mal mot taket. Mot ramarna i mina ögon, mot murens väggar, mot mina fönsterluckor. Du rammade in i murbruket och slog dig.
När gryningen tog över grep röda handen in genom Guds försyn. Den befriade dig och förvisade dig till att vandra i det öppna tankefältet. Såsom när ett barn lämnar sina kamrater för att upptäcka något nytt på annat håll.
Plötsligt korsar du gränsen mellan hem och fält. Du öppnar därmed fönsterluckorna till mitt hjärta. Det var något som för mig upplevdes som en glasbrytning.
