Om en hamn som alltför lättsinnigt tänkte "sådant händer inte här".
Jagande stormvindar med dold kraft plöjer rastlöst genom våg och slag från kust till kust, med den vitkalkade bågen i skyn som ledstjärna.
Vågorna sprängde sönder dyrbar last inne i hamnen och utan klagomål lät de hela deras makt tas bort från rymden och skroven. Rovet av lyx, guld och pärlor, sent och tidigt, staplade vågorna upp.
Tystnaden från vakthavande befäl vandrar dumt fram med närmast obefintlig viljestyrka. Småbåtar gungar upp och ner, strandade i den nu dystra hamnen.
Det tomma bagage utrymmet, sjön - bortdrivet av en oändlig längtan efter ett avlägset land och en bättre hamn.
Tysta slitna, gamla rep. Tyst dold kraft som ej rörs upp. Övergivet däck. Gnissel av gummistövlar från trötta och modfällda arbetare. Måsarnas skrik.
Du inser att hamnbefälhavaren ljuger och väntar i stället på att Guds vilja till slut skipar rättvisa.
