Snöoväder.
Skogen fortsatte att stöna. Det är storm och is som nu rycker an. Snön släpar ned sig uppifrån och det finns ingen mer utväg att visa på.
Jag kunde flyga lite och långt borta passerar snömoln ovanför skogen. Jag klämdes fast i en trädgaffel och väntar där på dagen. Nu gäller det att rymma och trampa, trummande genom natten:
(Vem kommer att hålla kvar en man som jag i den magiska skogen?)
Konturerna här, så mörka som blod under mitt träd, bland galna snötrupper. Ansikten som isblock vänder sig till mig. En nattugla skriker högst upp med en lurvig anmärkning:
"Klamra dig fast vid trädstammen - snöfolket dödar!"
En svart nedanvind blåser vilt med ögonen. Halvöppnade rör sig tankarna i huvudet. Till hälften som en växt och andra hälften som ett barn. Snöflingor stormar runt i vinden.
Det känns för mig ändå att trots allt kommer solljuset att komma igen, men jag slipper aldrig den tumultartade trumman och dess takt med tiden.
