Om att bära försörjningsbörda.
Att stå i någon annans kraft. Att stå under solen som en mistel. Helt enkelt jordiskt rotad i marken via trädet; att blomma som henne utan någon gyllene finess. Blott grön och gul, med vit frukt.
Grön - som återspeglar naturens grundfärg, växtlighet och reflex. Gul - eftersom inget annat kan vara gult än gult. Som minner om solen. En sol som tär. Den vita frukten som minner om månen. Skinande, men giftig.
Jag blir det mistelbärande värdträdet som sänker ned mina grenar - medan dess gröngula skärmar twittrar med språket i starr.
Säger inte min talande tystnad ifrån med ord? Med mina egentliga ord.
Dock står jag och bär upp mina parasitära språkrör.
