En bön i allvarstider i ett allvarstyngt land.
Vi som blir kvar efter åren av nedbrytning förgås med tomma händer. Vi står här inför Dig idag. Det är inte för att vetekornet måste uthärda i våra skövlade länder. Det beror ej heller på att frosten dödar vår frukt.
Nej, det här är vår skam: att vi vägrade, med ett i våra egna ögon fint svepskäl, att tjäna Dig. I våra egna ögon var vi för stora. Vi visste alltid bäst och vi föraktade vår förstfödslorätt. Vi kastade ut eviga värden och välsignelser som orenhet på gatan.
Våra styresmän gick dödens väg och vi lyssnade till dem. Det Du givit oss att förvalta och vårda aktade vi för intet. Vi värnade det icke som vi borde ha gjort. Vi lät gräshoppssvärmarna komma och äta sig mätta.
Torkan är i nu oss. Det är en utarmning från insidan som förstör oss. Bröd till fyllest, men inte bröd som ger liv. Fint dricksvatten, men inte vatten som ger liv.
Salt som ej längre har någon sälta. Ett hopp som är satt till tillfälliga resurser baserade på gamla välsignelser, som håller på att avdunsta för att vi ej höll dem för goda nog.
Skicka, Herre, ditt barmhärtighets regn och blöt ned törsten i vårt folks själ. Till äventyrs skulle vi då vakna upp och göra om, göra rätt.
