Rosskörden

Skördetid.

Min dag lyste upp grödorna av fläckfri majs. Där låg mången blyg kvinnas slitbana på fälten. Där massor av glada daggbestänkta strofer sjungos. När varje bröst med tidig längtan ryste, odlades en rosplantering i min trädgård. Den väntade tills den i drömmar skulle födas till liv.

Mina vänner strömmade fram på samma sätt; hela hundra kvistar, träd och vinstockar planterade de. I slutet av året med höstvattnet, då sådant är i en så salig blandning. De gula lövverken sköter om både blod och guld. När allt mognar som i en bronsform. Där är de i solljuset, där allt är glöd och brinnande liv. Se, rosorna och druvorna! Sena och mjuka. Allt passerar rättvist i kärlek och vänskap.

Deras tid i naturens stilla lugn. Jag skulle inte stanna kvar utan dem. Jag släpper in dem, annars böjer jag mig under deras egen vikt, i gräsets söta dagg. Väl doftande när de avgår, kommer de då snart att falla till föga. På min sida av staketet.

Svart guld

Att ha världen i sitt grepp.

Jag föddes i jorden

Av eld och översvämning

Ägda män utgrävde mig

Alltifrån deras liv

Härleddes mitt värde

Av deras dödlighet

Kom min myndighet

Ty jag är skuggan: Penningen

Jag kommer emellan

Både tid och människor

Jag avstänger dem

Ifrån varandra

Jag kan förvandla

Vad som helst

Till vad jag är

Och göra människor odödliga

Älskarnas utsträckning

 

Släpp fångarne loss, det är vår!

Vi fann varandra en gång i en enda längtan: att älska samma ting och även att särskåda dessa för att avslöja dem. Att med vinden bestorma det så för givet tagna. Det gjorde vi tills det att in i våra hjärtan samma storm hade blivit till oändliga snödrivor.

Vi fann oss igen i en enda längtan: att dö bort frånvarandra. Med oändliga snödrivor i våra själar att plöja undan och oändliga nattetider att klämma fast händerna, med den slutliga omfamningen av de för länge sedan utsorterade. Och att aldrig lyssna igen till de råa passioner som exploderade inom oss.

Vi bröts ned. På snöbeklädda fält i våra andar står trånga träd, himmels-höga, som uppradade landmärken. Drömmars gyllene kronor ligger lågt under ett mörkt valv av grenar. Vi är avskurna i flera år, då vi inte ser varandra, utan bara hör förvirrande musik.

Att nå fram till våren och återfinna varandra däri är nu vårt slutliga mål. Mellan oss ropar pilgrimer på motsatta sidor, avtagande i sin vandring på snöbeklädd mark.

Vidkun Thonhagel

 

Den enes dikt, den andres verklighet.

Jag har börjat följa Vidkun Thonhagel på facebook efter det att han började cykla på motorvägar i protest mot att Sverige, utom möjligen Malmö, gör för lite för att tillämpa grön nazizm.

Brist på grön nazizm gör att isbjörnar dör över hela världen, så att de snart bara finns på Nordpolen och i Kanada. Coronaviruset har spridit sig så snabbt på grund av rymdödlor och om det inte nu är uppenbart för världsledarna, så kommer det att bli tydligt när nästa större katastrof också visar sig vara skapad av rymdödlor.

Han har skapat sin egen plattform, trots en rad avdiagnoser, som sadism, imbecillitet och fotsvett. Helt utanhjälp av kriminella gäng eller någon reklambyrå säger hans föräldrar, Hermann och Ingrid, bägge kulturpersonligheter.

Det går inte att säga emot hans argument. Ögonen börjar rulla i huvudet och han håller andan till dess han blir blå och svimmar. Och vi har bara fram till 10:e juni på oss. Det är viktigt att vi handlar, säger Vidkun, för vi har inte mycket tid på oss.

Han är själv emot våld och cyklar till de G7- och FN-möten han blir inbjuden till, men hans livvakt kör pansarfordon bakom honom. Något som är nödvändigt på grund av allt hat han möter när han står och glor förebrående på ledare han misstänker för att vara utomjordingar.

Jag tycker att det är fantastiskt att unga tar sådana här initiativ. För de är framtiden! säger pappa Hermann.

Det förtvinade äppelträdet

Om plötslig förvandling.

Ett av blixtnedslag förött äppelträd vet inte om det någonsin blommade. När dess dagar är över vissla blott finkarna däri, vilka invadera dess spillror.

Strålande, solbelysta dagar leva solurets båge vidare som platsens företrädare. Vidunderligt glatt ler dess ansikte.

Men tidens skugga dansar vidare och till himlen reciterarde torra, gråa grenarna nu med dystra ord: Jag är intet solen förutan. För allt som är kvar nu är blott mask.

Tidsgången

 

Om kris- och katastrofmedvetande.

Tidsgången, rörande sig, därmed hörande. Dynamikens son, funderade i sorg: Varför omfamnar Europa passionerat endast de så tryggt levande, endast de starka och självsäkra? Varför prisar man de fräcka sälla?

Kikar in i de mest orosfyllda hörnen. De som skummar fram genom hav. De som stryker omkring på jordens vägar, stigar och spår. De som i lönndom handlar med bosättningar. De som skapar omvälvningar och som öppnar plånböcker samt guldreserver.

Långt borta i regioner där vapensmeder sjunger passionerat bland brusande rörledningar. Där nyligen gjutna kanoner är upparbetade och redo för strid. Varest i krigshamnarna skymmes örlogsfartyg ligga högt upp, redo för avgång.

O, redan för länge sedan var tidsgången ett vittne: Det Europa som så passionerat omfamnar endast de som villl eva i välmåga och lugnan ro, av andras slit och arbete. De som påstås ha segrat efter fruktansvärda strider.

Dessa förment omsorgsfullt vårdade blomster från århundradenas liv. De som i tävling sägas ha vunnit en plats. Ja, om det så behövts, med dolk i handen.

Så är de ödesdigra scenerna ock nu i vardande. Bakom en plötsligt lyft ridå.

Dagens evangelium IX

 

Ps.37:4, H.V.3:1-4, Matt.28:20, Rom.3:24, 2Kor.5:1, 1Joh.4:10.

Dig söker jag, O, min torterade Herre. Genom den stora vida världen söker jag, men hittar Dig där icke. Tiger- och ormliknande är människan alltjämt. Sådana särskilt som de som av djävulens beten lockas och dras.

Ändå är Du avvärjd att vistas i denna världen. Endast i en befriad mänsklig själ är Din boning. Såsom i Luther, stor man och Guds tjänare. Eller Melanchthon, som är Din visdoms flitiga bi.

Min torterade Herre, det är jag inte värdig att Du alls skulle komma under mitt tak. Men Du, O sannfärdiga gudomliga kärlek, närmar Dig ändå nådigt dit! De flesta underbara stunder förnimmer jag klart att Du med Din härlighet står mitt i kammaren.

Med Dina ögon såsom eldsflammor blickar Du in i min ande och förunnar mig att försiktigt med det stilla andetaget andas väl. Därför vågar jag mig genom Dig framtill Ditt mest heliga huvud. För att Du skall ge mig vägledning, mest älskvärda Herre.

Inkräktande

 

Forntid...och framtid?

Brända byar bakåt. Svart rökig himmel uppåt. Flammor som flyter vidare från fjärran fram över det mogna majsfältet och änggräset. Från dessa platser rullar ett bullrande moln av avarsoldater.

De snedögda ryttarna svingar livligt på sina hästar, för dem finns ingen fara. Och de är nöjda. Belastade med bägare och kruxifixer, reliker, kandelabrar och siden. Med mässhakar, mantlar, flaggor och kläder. Alltsammans bärs som byte bland krigarna.

Så även bölande kor och bräkande får samt getter. Vilket ringer som den ljuvaste musik i deras öron. Och var och en av dem släpar med sig tre eller fyra kvinnor, vars hårlockar är flätade kring deras seniga, beniga händer.

Ruvning

Fåfängligheter.

Några år till och de kommer att släpa iväg mina ben och låta dem kastas i ett bårhus. Efter det att mina melodier har tappat sina toner. Då jag är stum som en lund, varifrån kvällsmiljön har flytt.

Kommer någon då att ta hand om den tomma skallen. Kanske hängandes från en skakande hand, med Hamletsvision. Mitt i mina drömmars vagga för att blicka utåt. Har naturen betalat sin slutgiltiga räkning?

Kommer någon att utmärka varje spår av tankar, kärlekens bråk och all ångest däri? Kommer de bleka käkbenen att berätta för någon om de lager som denna panna var för svag att bära?

Och kommer någon att undra var själen kan släppa efter. Som uppmanades en gång att på sina vingar starta en stjärnresa? Bah! Man kommer att mumla fram en from klyscha och kasta den askgrå skallen bort från sikten.

April

 Snart.

En glad vårflod av regn. Och Guds goda regnbåge över landsbygden. Såaren lägger ned fröduken.

Passerar pålitligt marken där han har sått. Även om frost kan komma skall ändock det ädla kultiveras.

April vare aldrig fördärvad. För dess enda stadga är att knoppa och att blomstra. Att frodas under storm och snöiga nedfall, likväl trotsandes dem.

De värdiga anfäderna värmer henne med skorstenen. Så ock antikens visdom samt gamla vanor och sätt som hon kontemplera över.

Forntida vädermärken hennes råmärke.

Återigen skall vi återvända

Återkomst.

Återigen skall vi återvända. Så kraftfullt återse platsen som var så potent i naturens blomstring, den där dagen. Där varest en blomsterdoft var så ljuv i den silvriga skymningenatt den lockade oss bort från vägen.

Kvällen som flöt över floder skall vi återigen återvända till. Dit där vi hörde en låt från ett fönster, som med sin underliga, sköna melodi såg på trädgårdens stilla stumhet. Och än en gång skall vi söka den där ena vägen och dess kullsida.

Detta i ett sådant helt av vår strålande starkt färgintryck. Vi skall leta efter splittrade stämmor av ett eko från ljuva dagar, och finna det. Vandrande efter dess mjuka och flytande fotsteg. Lämnade den kanhända andra spår kvar av våran hemlighet? Besjälade minnen från den tiden kommer då att hällas ut i det grönskande gräset.

En sådan mängd lyrisk balsam i ett hartsliknande sipprande. De stora träden kommer att genomsyra sina höga och mörka grenar i vårens ljusa solsken. Dess grönskande löv kommer att ligga i skymning av försvinnande moln.

Allt på ett ögonblick. Just på Tvillingsvägen och vid tiden för solnedgången. Som fullkomligt underbart vänder de förr så olyckliga barnahjärtana till fäderna samt varandra. För att där åter tas upp i dess famn och få tröst och ro.

Samstämmighet

Sammanbildning.

Våra drömmar slogs samman i en enda dröm och otaliga träd ur en enda skog rasslade, när grenarna av deras darrningar gav oss nya ord av en enda vind från okända hav.

På våra ängar låg doften av alla söta blommor, till en enda sammansvetsad överenskommelse. Och utstrålningen från våra själar smälte samman till en enda fällning, där de osynligt bekläddes med ljusa färger.

Med en röst från alla våra enade önskemål i underbara trädgårdar blommade krafter till vår undsättning. Vi slog vår bortafiende som en rutten frukt på en enda förbryllad klunga. Beröringen som brast vid uppsprättandet av ett enda vin.

Apelsiner från ett enda träd, vars klyftor är rikligt fyllda med blod. De delar med oss kyssarna av en enda natt, där själar sjunger om död och kommande liv. I en enda sammansmältning av läppar. Som hälsar ålderslånga handikapp med "lycka till" i en enda flamma.

Oktobersonat

Omdaning.

Endast en kvalfylld melodi flödar fortfarande från jorden där diset kastar ett beslöjat nät. I varje krök ryms de bleknade skönhetsbladen. Så ock hennes bleknade blommor, så att hon inte glömmer våren.

Men lystan lyser dock i henne över ännu mer att glädja sig för. Inom hennes ännu okylda innerliga eld. Ett glamoröst skärp runt midjan kastar hon fram. Aster har hon satt i hennes lockar; och hon skulle gärna skratta, som hon har skrattat förr.

Men mitt i hennes skrynkor flydde skrattet obemärkt iväg. Och från det kom bara ömkande. Ömkan som gråter. Så förutsäges denna skrud som hon till äventyrs kan anta: Varje morgon tas hundra tårar emot i hennes plagg. För att kastas i hennes sömnlösa, kvalfyllda natt.

På kullsidan

 

En salig viloplats.

Här är den sötaste gräsplätten för en säng. För att i mjukaste slapphet stänga ögonen. Att på intet grubbla, inte heller ha någon längtan, utan blott låta huvudet luta sig bakåt i den gräsiga soffan. Att ligga där still och tillfreds. Såsom spyflugor sitter fast vid sitt sockerlag.

En trasslad klump av moln som fortfarande svävar bakomberget. Allt vaggar dig här, insekter, drönare, högt gräs och växtstammar böjande sig ovanför dig. Liksom flygandet av tröga malar. För dig verkar de som glimmer från vatten, med ett strålande språng.

Och vid ditt huvuds sida står en lugn, okänd vän och vakar över dig. Du känner att det är underbart och är redo att sova i de levandes land. Ty jorden har sin vaggvisa.

Landskap

Gränsland.

På de nakna fälten står träden i stridande rader. Jordbundna har deras bladfria grenar sin utspridning.

Hustaken är mörka utav en skock kråkor som tagit sin tillflykt dit. Skymningen från deras vingar kastas på världen.

Himmellinjens kant blossar ut i en plötslig rodnad. Den lyser med orange nyanser som sakta dör bort vid solnedgången.

I himlavalvet svävar en ängel i gyllene mantel; Han lyfte upp dagen i dess armar, och bar den tillbaka till sin höjd.

Inskription på en gammal bägare

 

Planetariska ädelstenar.

En rubin skiner mitt bland det lysande silvret i sina trefaldiga kransar tvinnade runt en gyllene mandelblomskvist. Den säger:

"Frossare, se hur jag strålar fram! Min glödande väg har hittat till dig!".

Av diamantnålar graverade i sin gyllene prakt, stiger Apollo in i sin farkost av skinande safir. För att sedan säga:

"I glädje överlämnandes mig ned till jorden, men med ljusets hastighet åter upp till skyarna!".

Vendevisa

 

Diversifikation.

O, ni ungdomliga svärd, toppböjda och smidiga!

O, ni mamseller i gråvitt, med ekipage och slitage!

I Bautzens stad var ni någonsin så smidiga som idag?

och ni kommer alltid vara där.

Även om doften från vinstockar hade skymt det

även så, som ni säger, mina fränder;

sorbernas blod spolas hårt!

Läpparna bränner och ögonen brinner.

Vem ska slå oss, vem ska plåga oss med sjukdom?

Av någon mästare vet vi intet av;

så muntert som vi lever upp och håller dryckeslag

som oss lyster ända till dess att vi mot vårt slut gå.

Kråksången

 

Limbo.

Sorg, som en mäktig rovfågel väger tungt på mitt hjärta, vilket känns som lera. Och hjärtat rör sig inte heller som det borde. Stirrandet från fågelns lysande dödaktiga ögon har gjort att blodet slutat cirkulera.

"Fågel, stick iväg! Fly! Lämna mig! Du kväver mig! Jag svimmar!".

Men som enda tröst för min klagan, svarar den kråkaktigt:

"Endast dit där strålande fjädrar klunkar i sig sitt azurblåkällvatten, flyger jag. Vet att jag ska kväva dig om du intekan skaffa dig vingar."

Corona von Babylon

Otäckt, höllö.

Förnekelse

Förblindelse

Förhärdelse

Förintelse

Dödsblick

 

Återigen om transition.

Vid sängens sidor, i förebudens skymning, innan dinerövringsväv hade lagts ut. I min bädd var svaghet och längtan. I din själ var blinkande ljus. I min spegel såg jag min egen fundering, som kändes nästan gudomlig.

Långt bort till dolda, okända städer gick de bleka och förbryllade tankarna. I sin dysterhet reste de i bipolära nätter med stumhet. De stirrade med tvivlens oro på den eviga rymdens kyla. Dess orkeslösa och slitna lemmar i sitt hårda metallplagg förhindrade ytterligare färd.

Mittfållor av försvinnande former från dina ögon skiner genom dimmiga klyftor. Från blomningen av ett mystiskt träd spreds pollenering på drift. Det förtjockade och förmörkade en kvistning av ljuskronan, som lönlöst försökte stoppa det. Dessa gnagande ärr från mina vikter, likt brinnande lågor på sängkanterna, i skymningens varsel. Innan din mjuka gasbindning dök upp.

Slutligen lockades sömngångaren ut från sin säng, blek,trög och dum, för att följa sin dröm och följa den okändes uppmaningar. För att se ljus av facklor antända av dina ögon. Och av dessa vana händer bevattnas innan jag återigen reser mig upp.

Rättvisan i Dimapur

GM Syed Farid Khan, man 35 år. BO Shri Digamber, kvinna 20 år. Fängelset där GM satt arresterad stormades 5:e Mars 2015 av tusentals pers som gjorde processen kort med vederbörande.

Inget dalt, inga dialoger, inget syndtyckande om förövaren, inga socialarbetarveton, inga snyftreportage i mainstreammedia, ingen polismakt eller inget rättsväsende som skyddade brottslingen.

Bara rättvisa. Ljuv hämnd och rättvisa. Folkets vrede och vilja gick igenom. Med stor majoritet. I “världens största demokrati”. Smaka på det, liberaler!

Claude de Forbin

D.4:e Mars 1733. Samma dödsdag har också t ex St Adrian och Natalia av Nicomedia (306), Adolph Gottlieb (1974) och Tomislav Ivcic (1993).

Claude är död? Tryck ett kärl rakt in i hans hjärta, så att han är död i lugn och ro.

Tryck det också i kungörelser och tidningar två eller tre gånger, för att befästa att det är verklig och nykter sanning, så att folket på detta tro.

Claude är död! Stig upp, kämpande själar och gå dit där Stuartätten tronar i ett enat band.

Till hans dödsbädd samt läkares bostad att förläna honom ära. Hylla honom som i sina seglatser stred för sitt födelseland.

Tristess

 

Leda.

O min själ, varifrån kom den? Genom hur många århundraden har den passerat? Kanske genom mina förfäders själar som förekom mig?

På hur många bröloppsbanketters rekvisita liksom olja på duk dök den upp? På hur många roskindade leenden kom den med antingen kyla eller jordens erosion?

Och i hur många taklampor lades den bland bedrägligt doftande essenser från ljusets låga?

Vårnatt

 

Nattvisa.

Natten sjöng mjukt sin hymn. Knorrandet av tidigt gräs och vårregn blandade musik med melankoli i sina ansträngningar. Stora stjärnor sken klart, strålande obegränsade källor. Luften andas tung doft av en ört som äro känd för jordisk jord.

Mina bröders händer, korslagda som i döden över deras bröst, sover i stillhet och har drömmar om en i jorden nedtryckt undergörande sten. Men deras andliga verktyg för att nå stjärnorna stärktes.

Myriader själar på jorden och i alla världar förvärvade de i detta. Ett långt djupt andetag av glada uppvakningar följde i en dödslös stads högtidliga och ståtliga piazzor.

Rasslandet av ande-vingar samt vindar som sjunga och spela genom mystiska plantor. Osynliga orkestrars intoningsljud som rör sig i takt med de uppväcktas uppåtgående gester.