Släpp fångarne loss, det är vår!
Vi fann varandra en gång i en enda längtan: att älska samma ting och även att särskåda dessa för att avslöja dem. Att med vinden bestorma det så för givet tagna. Det gjorde vi tills det att in i våra hjärtan samma storm hade blivit till oändliga snödrivor.
Vi fann oss igen i en enda längtan: att dö bort frånvarandra. Med oändliga snödrivor i våra själar att plöja undan och oändliga nattetider att klämma fast händerna, med den slutliga omfamningen av de för länge sedan utsorterade. Och att aldrig lyssna igen till de råa passioner som exploderade inom oss.
Vi bröts ned. På snöbeklädda fält i våra andar står trånga träd, himmels-höga, som uppradade landmärken. Drömmars gyllene kronor ligger lågt under ett mörkt valv av grenar. Vi är avskurna i flera år, då vi inte ser varandra, utan bara hör förvirrande musik.
Att nå fram till våren och återfinna varandra däri är nu vårt slutliga mål. Mellan oss ropar pilgrimer på motsatta sidor, avtagande i sin vandring på snöbeklädd mark.
