Omdaning.
Endast en kvalfylld melodi flödar fortfarande från jorden där diset kastar ett beslöjat nät. I varje krök ryms de bleknade skönhetsbladen. Så ock hennes bleknade blommor, så att hon inte glömmer våren.
Men lystan lyser dock i henne över ännu mer att glädja sig för. Inom hennes ännu okylda innerliga eld. Ett glamoröst skärp runt midjan kastar hon fram. Aster har hon satt i hennes lockar; och hon skulle gärna skratta, som hon har skrattat förr.
Men mitt i hennes skrynkor flydde skrattet obemärkt iväg. Och från det kom bara ömkande. Ömkan som gråter. Så förutsäges denna skrud som hon till äventyrs kan anta: Varje morgon tas hundra tårar emot i hennes plagg. För att kastas i hennes sömnlösa, kvalfyllda natt.
