Den enes dikt, den andres verklighet.
Jag har börjat följa Vidkun Thonhagel på facebook efter det att han började cykla på motorvägar i protest mot att Sverige, utom möjligen Malmö, gör för lite för att tillämpa grön nazizm.
Brist på grön nazizm gör att isbjörnar dör över hela världen, så att de snart bara finns på Nordpolen och i Kanada. Coronaviruset har spridit sig så snabbt på grund av rymdödlor och om det inte nu är uppenbart för världsledarna, så kommer det att bli tydligt när nästa större katastrof också visar sig vara skapad av rymdödlor.
Han har skapat sin egen plattform, trots en rad avdiagnoser, som sadism, imbecillitet och fotsvett. Helt utanhjälp av kriminella gäng eller någon reklambyrå säger hans föräldrar, Hermann och Ingrid, bägge kulturpersonligheter.
Det går inte att säga emot hans argument. Ögonen börjar rulla i huvudet och han håller andan till dess han blir blå och svimmar. Och vi har bara fram till 10:e juni på oss. Det är viktigt att vi handlar, säger Vidkun, för vi har inte mycket tid på oss.
Han är själv emot våld och cyklar till de G7- och FN-möten han blir inbjuden till, men hans livvakt kör pansarfordon bakom honom. Något som är nödvändigt på grund av allt hat han möter när han står och glor förebrående på ledare han misstänker för att vara utomjordingar.
Jag tycker att det är fantastiskt att unga tar sådana här initiativ. För de är framtiden! säger pappa Hermann.
