Om plötslig förvandling.
Ett av blixtnedslag förött äppelträd vet inte om det någonsin blommade. När dess dagar är över vissla blott finkarna däri, vilka invadera dess spillror.
Strålande, solbelysta dagar leva solurets båge vidare som platsens företrädare. Vidunderligt glatt ler dess ansikte.
Men tidens skugga dansar vidare och till himlen reciterarde torra, gråa grenarna nu med dystra ord: Jag är intet solen förutan. För allt som är kvar nu är blott mask.
