Fåfängligheter.
Några år till och de kommer att släpa iväg mina ben och låta dem kastas i ett bårhus. Efter det att mina melodier har tappat sina toner. Då jag är stum som en lund, varifrån kvällsmiljön har flytt.
Kommer någon då att ta hand om den tomma skallen. Kanske hängandes från en skakande hand, med Hamletsvision. Mitt i mina drömmars vagga för att blicka utåt. Har naturen betalat sin slutgiltiga räkning?
Kommer någon att utmärka varje spår av tankar, kärlekens bråk och all ångest däri? Kommer de bleka käkbenen att berätta för någon om de lager som denna panna var för svag att bära?
Och kommer någon att undra var själen kan släppa efter. Som uppmanades en gång att på sina vingar starta en stjärnresa? Bah! Man kommer att mumla fram en from klyscha och kasta den askgrå skallen bort från sikten.
