Om kris- och katastrofmedvetande.
Tidsgången, rörande sig, därmed hörande. Dynamikens son, funderade i sorg: Varför omfamnar Europa passionerat endast de så tryggt levande, endast de starka och självsäkra? Varför prisar man de fräcka sälla?
Kikar in i de mest orosfyllda hörnen. De som skummar fram genom hav. De som stryker omkring på jordens vägar, stigar och spår. De som i lönndom handlar med bosättningar. De som skapar omvälvningar och som öppnar plånböcker samt guldreserver.
Långt borta i regioner där vapensmeder sjunger passionerat bland brusande rörledningar. Där nyligen gjutna kanoner är upparbetade och redo för strid. Varest i krigshamnarna skymmes örlogsfartyg ligga högt upp, redo för avgång.
O, redan för länge sedan var tidsgången ett vittne: Det Europa som så passionerat omfamnar endast de som villl eva i välmåga och lugnan ro, av andras slit och arbete. De som påstås ha segrat efter fruktansvärda strider.
Dessa förment omsorgsfullt vårdade blomster från århundradenas liv. De som i tävling sägas ha vunnit en plats. Ja, om det så behövts, med dolk i handen.
Så är de ödesdigra scenerna ock nu i vardande. Bakom en plötsligt lyft ridå.
