D.30:e Sep. 420.
Han gick inte långt i vår värld. Blott till hus och torn. Till åkrarna och betesmarker där blommor blommar. Han kunde dock se långt bortom detta.
Silvertistlar och koppartaggar växte över tröskeln till hans valv. Han sträckte sig ut; vissen och utblottad föll han på sitt ansikte inför Gud. Hans ord var eld och lågor - en stor korall genom de skyddade djupen i havet.
Vem tystnade för ett ögonblick och lyssnade? Tiggaren som ber om allmosor? Betjänten? Kungens barn med sabel och päls? Vem kunde säga det? Han visste det ju, ty vid hans sida stod Visheten.
Och han såg fram emot dagen. Den dagen då tornen blomstrar och bär frukt. Då det höga nedsänkes och detlåga får upprättelse. Då det ädla lejonet av Juda slutligen krossar fienden som en hund.
