Ett andningshål.
Det eviga havet rasslar
fortfarande i våra öron,
där vågorna blå slår runt öns stenar
eller prasslar över vita rullningar.
Längs alla dessa smala stigar
vilar tallskogens andetag över oss.
Det är frisk luft att andas in
i en annars nedsmutsad värld.
Borttappad i detta ljud från jord och hav,
känns människan som hon står på en höjd,
och utvidgas där vi ser de s k gudarna,
vars stadiga steg för oss tycks gå norrut.
I värmen är det tröttsamt,
inte minst i städernas glittrande damm
samt brännande asfalt och betong.
Som en scirocco seglar sinnena här,
människan blir här dock något
som växer ur alla sina förgäves spel.
Lite konfys, men bullrig, glädjeblommande
där solen smälter den snöiga bergstoppen
på ett enda ögonblick.
