Ett postludium.
Slutet kom som en storm
vilken du hade på det kalla arket
av vit kalksten.
Som Prokris med pilen genom halsen,
så utsträckt, låg du där ensam
och ur ögonvinkeln från din sömn
mittemot dig, över ett råmärke,
något som fortfarande var utsatt,
där rullade en bugg ut solen under ditt hjärta.
Jag lade dina händer
över dina bröst och drog en tår
om och om ... igen.
