Insnöade i en håla på fel sida utanför flygplatsen.
Snön faller i yrande flingor
av isande kyla ovanpå snölagret.
Marken är totalt invaderad
av det vita, halvporösa eländet.
Två morgontidiga kvinnor
från den höga byggnaden
i sina knähöga gummistövlar
sveper på med trädgrenskvastar.
De kommer verkligen
att svepa en väg
genom den djupa snön.
De skall hjälpa oss!
Deras babushka fladdrar fram,
härdad som hon är mot snön.
Skulle de göra en väg för oss nu
med sina små kvastar, eller?
Bedjande, men klumpiga
är deras krokiga rörelser,
styvt vänster-höger, vänster-höger,
tiden tycks stå still.
Nu skrattar de plötsligt
när en remsa av betong dyker upp
och två män i mörka rockar
går i riktning mot de parkerade Tarom-planen.
Kvinnorna omprioriterar, sveper nu vilt
och gör snöstormar på alla sidor.
Vem vet, kanske den här mannen
med astrakanhatt och polsk kragpäls
är en viktigpetter?
Mihai, han med mjölgröten, pompöst ansikte,
även med kartonger med Kent-cigaretter,
känner den svarta marknadens efterfrågan.
Vad kan bidra till en extra slev matolja
per vecka, eller en köttbit? Allt måste omsättas!
Så nu tror jag att jag skrynklar mina papper
och min bläckpenna fäller nu långa, kalla blå tårar
över dem, över detta land, över mitt land
och mig.
Och vägen genom snön, som vi hade utlovats,
är inte färdigskottad än.
