Återvändandet.
Nattvinden blåser igenom de tomma gatorna
och ett långsamt regn strilar stadigt över staden.
Det är nu som då, men eftersom vi tystnade
var jag övergiven av dig och din förtrolighet
och allt jag hade fått av dig var förlorat.
Min kära, vi mäter båda med olika mått,
mer än någonsin kommer vi nu dock att få veta,
och glömma, hur det var.
Så släpps äntligen tanken fri av denna vind
och detta stilla regn.
Den kalla och ensamma vinden
som nu fyller våra nätter.
Jag väntar dock ännu på dig när regnet rasslar.
Vi böjer oss inte, min kära, för något tryck,
vi måste bryta upp från förtöjningarna.
Ty om vi böjde oss, skulle vi förakta varandra,
utlämnade till hårdhet och ilska
med oförlåtlighetens bistra sköld.
