Höstens röst.
De sista gula bladen glider ner
från taket på S5-kasernen i Donetsk
på det regniga, svarta torget.
Det blir kallt och vått,
slipprigt och obekvämt.
Det finns inget mer solljus.
Framför ett fönster på kasernen,
halvöppet med grått utseende,
putsar en ung soldat på sitt gevär.
Hans handflata gnuggar träet
lika jämnt som fett och olja
förvandlat hans skjorta till svart silke.
Hans barndom - allt han gjorde,
lärde, undervisades och såg,
har plötsligt sjunkit djupt inuti honom.
Drömmen var om en skön vår,
men verkligheten är en kall höst,
storm och bitter strid på liv och död.
Så står han på dagen,
med sina händer på sitt gevär,
som om de var fulla, men ändå tomma.
Tomma på vad som enligt honom
borde fylla morgondagen;
den stora och trygga freden.
