En åstundan.
Skriv mig ett vinterbrev, min käresta, där du spelar in alla vackra gamla historier där allt är oupplösligt sammanflätat som ett enda liv i våra ögon.
Skriv det på alla jordens språk, låt orden härja vilt, svärma och spola, överväldigande oss som havet att drunkna i. Låt allt vara strålande, smidigt och sommar eftersom vi är cancerrosor i ordöknar, böjda mot den bittert kyliga höstvinden - en vind som tunnar ut och förstör.
Tiden har gulnat och besegrat de melankoliska orden i alla vinterbokstäver genom tiderna. För att skrapa bort alla våra skummande suckar. Oumbärligt för hjärtats hieroglyfer.
Så låt oss gå i varandras riktning för sista gången. Som i en vacker, gammaldags berättelse på ett främmande språk.
