Vaket sovande.
Mörket föll, det varma tunga mörkret
och tystnad kom
där det fanns läkedom för hjärtat.
Men inte för honom.
För med sömnen som infann sig
öppnades ett otydligt land
där hans sinne vandrade oändligt
på jakt efter sensation.
Övermannad av blind rädsla;
nattens gud stod plötsligt över honom.
Med all sin rädsla för sin tid
med alla korrigeringar av självförlåtelse.
För vad han hade tänkt i hjärtat
men aldrig genom ord förolämpat.
För vad som förstås aldrig bör blomstra;
den sammansatta rädslan för en hel livstid.
Tanken lika avskräckande
som en kvinna som öppnar sin behå
vilken röjer en svärm av smuts och möglig lukt.
Liksom deodoranten blivit av henne ratad
stirrade han övergiven ut ur fönstret.
Där i den goda tystnaden skakades världen om;
han såg stjärnorna med ro, det tilldragande vilda.
Skönt doftar jorden snart, men inte redan nu.
Han kände den överhängande döden
för de stora tingen och motståndet
som stängde sig själv: namnlöst, formlöst.
Bidan efter en ny tid och epok.
