Och upp igen...
Jag älskade allt annat
än det jag borde ha älskat.
Men med hur mycket rädsla
förväntade sig ej den stora dagen
att du plötsligt stack mig
i ditt starka grepp.
Drog mig upp ur allt mitt avfall
min vrånga stolthet och styrka.
Du kom till mig i stormen
i den starka vinden
i det outhärdliga haglet
i branta stup nedanför blommande träd.
Det var ingen kamp mot något annat
nej, jag var tvungen att slåss mot dig.
Du rullade precis ned mig förbi kvarnen.
Jag måste därav med detta ömma hjärta
återigen söka den ljusa källan såsom förr.
Strålande, glänsande och glad.
Så kunde jag trycka bort ovädret
och vinka segergesten i vinden och solen.
Jag vet det i mitt sinne
allra tydligast idag, min främste vän.
Ty din kärlek fyller och närar fjädern igen.