Luk.10:18, 21:25-27, 2Kor.4:4, Upp.9:20-21,12:12-13, 14:8-12. Om den döende guden och den gudlösa mänskligheten. Om satans fall och världens dom.
Bunden i vinden, blev du en gång en gud.
Fången i vinden långt in på eftermiddagen
är din röst över ängarna.
Om du fortfarande ber om frälsning
som aldrig kan ges dig
kom då inte och säg att du utplånade
den som band dig
och att du bad någon att lösgöra dig
från kedjorna.
På natten är din röst hörd på jorden
och du ropar bland träden
och de sovande stör du.
De vaknar sedan av skräck
för att lyssna på sina samveten.
De känner rädsla för sådana gudar
som du.
De är rädda för det våld
som nu brottas mot ljuset
för sin svarta frihet.
Ge mig styrka! Ge mig styrka!
klagar rösten.
Rösten av en döende gud
som fortfarande förnedras i döden
och dess bojor.
Ängarna och gräset är ansatta av hans röst
och de gråter mjukt i vassen.
Stäm en sträng som melodiskt
bryter sitt ljud tills den brister
i tystnaden.
Över ensamma stugor och vajande träd
går nu rösten och den kallar förgäves.
Den kallar människorna till sovhytten
att de må sjunka tillbaka i dess vila.
Men oron fortsätter.
Måste jag dö för evigt?
Rädda mig! Rädda mig genom döden
eller genom befrielse.
Så att jorden får vila
och inte tigga av hjärtat igen.
(Störning)
Med ett högt rop klättrar ropet
upp i himlen och bland molnen.
(Darr)
Och torkar där bort åskan
medan nätterna blåser för fullt av rädsla.
Klagan hörs nu också från skorstenen
längs med dörren och förbi fönstret.
Folket stöps om och lyssnar och väntar
de hör ännu rösten och känner smärtan
för de är maktlösa att nå hjälp och befrielse.
Efter flera dagar tonade rösten bort
medan gräset fortfarande suckade.
Sedan blev det tyst igen
och den döende förblir som han var.
