Isoleringscellen. Utvägen.
Min själ är en cell.
Tyst, kall cement.
Ett ensamt helvete.
Det låter och det ekar
och bara jag och jag själv
är den som hör.
Tom och smutsig.
En ihålig smet
är den fulla cellen.
Och jag förblir
däri.
Har bara mig själv
att höra och se.
Samt att veta
att cellen är
min själ.
Men tiden går alltjämt
snart ringer klockan.
Befrielsens dag är nära!
