I de disiga, dimmiga gryningstimmarna.
Under den månbelysta vita paljetten
orsakas ett mindre morrande
som går intimt in i den förtrollade skogen.
Tvivlen verkar tunnas ut i daggmossan.
En tunn dimma som glider längs strån
och långsamt lossnar mal och mygg från dessa.
De vaggar som blommor och startar en alvdans
i ett snöigt nät som vibrerar försiktigt mot vinden.
Vinden flyter lätt med i den djupa tystnaden
under månen bland de svarta trädstammarna.
Men sedan blir plötsligt deras danser vilda
och skakar av sig ett starkt vindkast.
De virvlar hand i hand allt snabbare
natten blir även rakare och mer transparent
och står vidöppen med lycka.
Daggen blinkar i månskenet som diamanter
de är alltid svaga bärare av människans hopp.
Räkna igen, hur många hårstrån fladdrar loss;
varva dem och de ligger inte längre i mossan.
Svängandes försvann de ut på morgonen
och upplöstes i den förtrollade skogen.
